När jag såg den här i samband med att den först släptes på den svenska marknaden i form av en VHS-kassett var jag helt tagen redan innan förtexterna ebbat ut. När jag såg om den några år senare var jag väl inte lika lättflirtad men visst tusan är det här en bra film! Man kan helt enkelt inte komma över de visuella sinnesstämningarna som gestaltar Stendahlssyndromet är hur vackra som helst och det betyder mycket i den här filmen. Det betyder såklart inte att den övriga handlingen är eftersatt på något sätt utan bara att vi, som följt Mäster Argentos karriär vant oss vid en lägstanivå som i sig är mycket hög. Det är en våldsam historia om jakten på en mördare som utspelar, tack vare syndromet, i en verklighet där man inte kan vara helt säker på vad som verkligen händer och vad som är en illusion. – 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar