Red 2 – 2013 – Jag kan nog se den igen!

Det känns som att jag upprepar mig gång på gång när jag påstår att jag inte har några direkta minnen av den första filmen. För, handen på hjärtat, hur många gånger har ni sett mig skriva det? Den här gången är det dock lika sant som annars. Jag minns inte mycket av Red.

Lyckligtvis är filmen gjord på ett sådant sätt att man inte behöver särkilt mycket bakgrundshistoria, och det lilla man behöver presenterar filmen på ett bra sätt. Egentligen rör det sig i mångt och mycket om hjärndöd action. Det är många som dör och det är många lönnmördare, spioner och dubbelagenter. Dock med den lilla skillnaden att det är en hel del humor i den. Det är nästan så att det går till överdrift men jag tycker man lyckas tyglas det precis på rätt sida om gränsen.

Det är många kända skådespelare. Bruce Willis förstås, John Malkovich, Helen Mirren, Anthony Hopkins och Catherine Zeta-Jones. Det finns fler kända ansikten, många fler, men jag är som vanligt dålig på att koppla samman ansiktet med ett namn. Det finns inget att klaga på när det gäller skådespeleriet. Man får vad man förväntar sig, varken mer eller mindre.

Men hur underhållande filmen än är, är det inget som gör något bestående avtryck. Jag tycker det är en riktigt underhållande film så länge den vara och jag skulle nog kunna se den igen om bara några dagar. Men det är som sagt inget speciellt. Man får vad man förväntar sig och inget mer, det finns inga överraskningar och, som jag tidigare var inne på, bestående intryck.

5/10

Sabotage – 2014 – Arnold Schwarzenegger

Jag tror att jag har sett de flesta av de ”gamla” filmerna med Arnold Schwarzenegger. För visst kan man säga att det finns en filmografi före guvernörskapet och en efter? Storhetsperioden låg helt klart före politikens värld men eftersom jag i skrivandets stund inte sett de andra två filmerna ha har gjort efter sin ämbetsperiod ska jag hellre fria än fälla.

Men Sabotage har jag uppenbarligen sett. Efter att den tog slut infann sig känslan ”jaha, var det allt?”. Det känns lite som en serietidning i sitt upplägg. Nu har väl vi i svenskan ingen bra motsvarighet till ”cartoonish” men det är precis vad jag känner. Det är en väldigt svart och vit film. Det finns liksom inga nyanser även om det känns som att man har försökt få till det. Kanske beror det på att handlingen verkligen inte är ny. Man kanske inte har sett precis alla vändningar på samma sätt tidigare men överlag innehåller filmen inga överraskningar.

Schwarzenegger spelar ledaren för ett specialförband, eller om de är specialagenter, som specialiserat sig på att nästla sig in hos knarkkarteller. Schwarzenegger röker cigarr, rätt så fet cigarr också och tar ingen skit från någon annan. Det är hans regler som gäller och inte de lagar som styr landet. Känns det igen från Rovdjuret? Att rollkaraktären heter John är inte det enda som påminner mig om hans gamla film Commando men jag tror att det mest är en ren slump. Men när en efter en av hans gamla gäng dödas på våldsamma sätt kan jag inte låta bli att göra kopplingen. Speciellt inte när det tidigt klargörs att hans fru och son har hållits som gisslan för att få honom att dansa efter skurkarnas sida.

En central del av handlingen kretsar också kring pengar som försvunnit från ett tillslag. Det rör sig om 10 miljoner dollar, ganska mycket pengar men av hela den PALL men pengar som tillslaget handlar om är det väldigt lite. Hur som helt bestämmer sig gruppen för att hjälpa sig själva lite. Det är bara det att när de ska hämta bytet är det borta. Mycket av filmen har sedan detta som drivkraft.

Överlag blir det lite för platt, och i slutändan lite för enkelt. Det finns onekligen bra skådespeleri i filmen. Främst tänker jag på Harold Perrineau. Jag gjorde först hans bekantskap i Lost men har även uppskattat honom i både Oz och Sons of Anarchy. Han är en riktigt duktig skådis! Vidare känner jag inte igen så många, det är helt klart en styrka så de ofta blir mer äkta på det sättet. Här når man inte riktigt ända fram. Det känns på något sätt som en Expandebles wannabe actionfilm, men ironiskt nog är det mittenpartiet i filmen, som lutar mer år thriller, som är det bästa! Ett par stycken till kan jag namnge men mer är det inte. Joe Manganiello förkommer i True Blood och Josh Holloway var liksom Harold Perrineau med i Lost. Det är idel serier.

Överlag blev jag besviken även om jag inte tyckte att filmen var särskilt seg. Lite ointressant och inte särskilt medryckande men inte dålig egentligen. Fast det är klart, hade man klippt bort 20-25 minuter och fått ner den till en och en halvtimme som filmer var förr i tiden hade onekligen tempot utvecklas till det bättre.

5/10

In Memoriam – James Garner – 1928-2014

Den tidigaste filmen med James Garner som jag har sett är sannolikt storfilmen The Great Escape från 1963. I den medverkar, förutom James Garner, bland annat Steve McQueen, Richard Attenborough, Charles Bronson, Donald Pleasence och James Coburn. Idel stora namn! I princip resten av hela 60- och 70-tals produktionerna har jag missat. Något enstaka avsnitt av den klassiska deckarserien The Rockford Files, eller Rockford tar över som den kallades på svenska såg jag, men det var mer regel än undantag.

Det var egentligen inte förrän den senare karriären som jag lärde känna honom som skådespelare på allvar. Få var vi som gillade Maverick, alltså filmen från 1994, med Jodie Foster och Mel Gibson. Jag ska villigt erkänna att det snarare var på grund av dessa två som filmen föll i så pass god jord hos mig. Men det fanns alltid något visst över ”gubben”. Han smälte in i sina roller på ett sätt som det är få förunnat.

Jag minns när Clint Eastwoods film Space Cowboys var ny, hur de fyra ”gubbarna” stoltserade med hur oerhört hög deras sammanlagda ålder var. Clint Eastwood, James Garner, Donald Sutherland och Tommy Lee Jones. Nu har alltså James Garner lämnat oss vid en ålder av 86 år. Vila i frid!