Död Snö 2 – 2014 – Överlägsen uppföljare!

Jag var en av dem som inte var överförtjust i den första filmen. Det spelade förstås ingen roll, filmen fick sin fansskara och nådde snabbt kultstatus ändå. Nu har alltså uppföljaren kommit! Den har allt som första filmen saknade! Den är genomtänkt, smart, rolig och med några fantastiska effekter. Den tar sig inte på fullt allvar och driver precis lagom mycket med sig själv. Om handlingen i denna passar som handen i handske mot förra filmen vågar jag inte svara på, för mitt minne av sådana detaljer är mycket vagt. Men det känns som att det funkar.

Det är nya Nazi-zombies, eller om det är samma återuppståndna igen, styrda av Herzog – SS Zombien. Det är osäkert vad som driver honom men det är i alla fall helt uppenbart att han inte har några planer på att förbli död. Splattereffekterna går aldrig riktigt överstyr och blir tramsiga. Det värsta som finns är när man hänger sig åt tarmgräveri, men bara vid något enstaka tillfälle begagnar man sig av tarmar i effektfloran.

Det är en rolig film. Visserligen borde man väl tycka att nazizombies och den onda bråda död de står för, skulle vara något skrämmande. Det kunde det kanske varit om man hade haft ambitionen för det. Det tror jag dock inte är fallet. Karaktärerna är totala parodier och klichéerna är tydligt medvetna. Man har lyckats bra med att göra en poäng med dem. Det blir roligt, inte skrämmande att se hur man skjuter huvudet av zombierna och allt det andra som blöder också.

Filmen är delvis på norska och delvis på engelska. I den här kommer nämligen ”the zombie squad” och hjälper till. De är amerikaner som känner till allt som är värt att veta om zombies och kommer för att hjälpa till. Det blir rejält blodigt innan de är klara kan jag lova!

Överlag håller filmen ett bra tempo, det är bara nån enstaka period där man kunde önska en tempohöjning. Men nästan alla filmer har ett eller två tillfällen när man sänker tempot och förbereder för slutspurten.

8/10

The Pink Panther – 1963 – mer lätt leende än gapskratt!

På den tiden då köpfilmer på VHS låg i sin vagga i Sverige skaffade jag den här filmen. Tidigare hade jag sett en eller två av dess uppföljare och var naturligtvis mycket intresserad av att se originalet. Lika intresserad som jag var, lika besviken blev jag! Den levde inte alls upp till mina förväntningar och heller inte till de uppföljare jag redan hade sett. Därför var det med viss skepsis jag nu såg om den här filmen, på DVD den här gången. Skulle jag fortfarande tycka att det var en film som behövde element av sina uppföljare eller skulle jag gilla den bättre nu?

Redan i den klassiska tecknade inledningen som filmerna stoltserar med inser jag att den är annorlunda jämfört med det som har blivit förknippat med filmserien. I uppföljarna är det Clouseau som förödmjukas men i den här är det istället den rosa pantern som råkar illa ut. Helt omvänt alltså. Det är heller inte en film som sätter Peter Sellers i huvudrollen. David Niven, som spelar Sir Charles Lytton – The Phantom, ökänd inbrottstjuv som lämnar en handske med ett P på som signatur för sina brott, har en minst lika stor roll.

Humorn är annorlunda, det är visserligen slapstick från Peter Sellers men ändå inte på ett riktigt lika dumt sätt mot vad som senare ska bli. Clouseau är inte lika korkad som han senare kommer att bli och det finns ingen Herbert Lom som blir tokig på honom. Någonstans i balgrunden skulle man väl kunna kalla filmen för en sängkammarfars med sina förvecklingar men den är inte tillräckligt avancerad. Det är helt enkelt inte så roligt, mer lätt leende än gapskratt, möjligt med något småfniss här och där.

Sedd i dagens ljus tycker jag inte att filmen har åldrats särskilt väl. Det är kanske tidetypisk stil men det blir lite för mycket teaterföreställning av det hela. Replikerna levereras styltigt och hela produktionen är lite livlös. Det är en mer underhållande film än vad jag mindes den som, det är helt klart. Men det är trots allt inget jag kommer att se om på väldigt länge. Det är värd att ha i referensramen enbart för uppföljarnas skull och inget annat. Något så ovanligt som ett original som inte klår sina uppföljare!

5/10

I Frankenstein – 2014 – demoner och gargoyler

På omslaget står det nån jämförelse med Underworld och det är inte så dumt faktiskt! Filmen utspelar sig nämligen i en verklighet där krig råder. Det är inte mellan vampyrer och varulvar utan snarare mellan demoner och gargoyler. Det är en kamp som pågått i hundratals år och mitt i allt detta hamnar Frankensteins monster. Filmen utspelar sig i nutid och efter att originalberättelsen tagit slut. En gång i tiden läste jag faktiskt Mary Shellys roman om Frankenstein och även om jag inte minns mycket tycket jag själva prologen är värdig boken.

I den här filmen är monstret odödligt, han kan i vilket fall som helst inte dö av hög ålder eller på vilket sätt som helst. De onda demonerna är ute efter honom och hemlighetens med hans eviga liv, allt för att skapa en armé av demoner och en gång för alla besegra Gargoylerna. Det blir inte bara en film med slagsmål hit och dit utan också en där monstret, som ges namnet Adam, säker efter sin egen identitet. Man kan säkert läsa in religiösa värderingar i tillhörighet osv. men man måste verkligen inte. Framförallt tycker jag att det är snygga effekter och ett bra tempo i handlingen. Mycket mer än så behövs egentligen inte. Skådespelarna sköter sina jobb och filmhantverket är kompetent utfört. Det är en underhållande film även om den kanske inte ger några bestående intryck.

7/10

Bilder: TM & © 2013 LAKESHORE ENTERTAINMENT GROUP LLC AND LIONS GATE FILMS INC. Artwork and Supplementary Materials © 2014 Lions Gate Entertainment Inc. All Rights Reserved.