The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader - 2010 - Fantasy!

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader

Regi: Michael Apted

2010

Fantasy

Lucy och Edmond bor nu med sin kusin Eustace och dennes föräldrar. Det är ingen trevlig bekantskap för varken syskonparet eller Eustace då de verkligen inte kommer överrens med varandra. Lucy och Edmond pratar mycket om Narnia medan deras smågnälliga och yngre kusin inte tror ett smack på deras historier. Vänta bara, ett tu tre så uppenbarar sig en ingång till det mystiska sagolandet genom en tavla. Plötsligt befinner de sig i vattnet invid Skeppet Gryningen och de blir räddade av självaste Prins Caspian och hans besättning. Resan går mot de okända vattnen i Konungariket Narnias utkanter, mot landet borton haven – Aslans land.

Onekligen är det så att den första delen av den här serien – Häxan och lejonet, är den mest kända. Jag säger första eftersom det var den första att publiceras även om Min Morbror Trollkarlen faktiskt utspelar sig först. En berättelse som jag för övrigt mer än gärna skulle vilja se bli verklighet i den här nya skepnaden. Men det här är alltså den tredje delen bland de nya filmerna och den tredje boken som skrevs och gavs ut också. Tyvärr tycker jag inte riktigt att den når upp till sina föregångare, det är i stort sett rätt bra och adekvat genomfört på alla punkter men det känns som om det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Det känns lite som ett lättare fantasyäventyr än sina föregångare även om det faktiskt fanns potential att göra det riktigt spännande med outforskade världar som onekligen skulle kunna jämföras med Odysseus seglatser eller äventyren med Jason and theArgonauts. En grekisk saga ligger nära till hands alltså, fast utan den speciella tragedi som brukar åtfölja dessa.

                           

Själva filmen eller rättare sagt historien innehåller inte några stora överraskningar. Det är tämligen uppenbart att relationen mellan kusinerna kommer att förbättras drastiskt genom resans gång och att det är på grund av ålder de övriga två syskonen nu inte är med på resan. Det är ju helt uppenbart att detta fantasirike bara går att komma åt om man har ett barns öppna sinne för fantasi.

Visuellt är det väl egentligen inget att klaga på men man är så bortskämd numera, med diverse Harry Potter filmer som verkligen tar ut svängarna, att det även här känns som det är något som saknas. Man kan väl lite slarvigt säga att man gör det lite enkelt för sig. Kanske rent av att man underskattar publiken en smula. Åtminstone om publiken är lite äldre och således har lite annorlunda krav än ungdomens oerfarenhet.

Det är en trevlig film så till vida att de förstås är underhållande hela vägen och innehåller både den sorts humor som passar in i matinékänslan och en och annan klyscha. Det är helt enkelt en trevlig familjefilm som inte komplicerar något i onödan. Kanske kan man tycka att det finns ett lite religiöst budskap någonstans i bakgrunden. Och jag som är totalt insnöad på Samuel Taylor Coleridge poem Rime of the Ancient Marier kan inte se en fågel tillsammans med en båt utan att associera det med den albatross som ska vara ett gott omen och hopp om att finna land. Men det är troligen jag som överanalyserar som vanligt…

6/10

Worm - 2009 - G.O.D.

Worm

Regi: Richard Powell

2009

Komedi

Geoffrey Oswald Dodd är en helt vanlig lärare som undervisar sin klass med tillfredställelse. Han sätter betyg på sina elevers uppsatser och är allmänt tillfreds med livet. Det är åtminstone den yttre bilden omgivningen har av honom, verkligheten är något helt annat. Han har mörka tankar om sina trögtänkta elever och vill inget hellre än att sätta på den enda befrielsen från mörkret – Lillian, skjuta skallen av sina elever så att hjärnsubstansen skvätter i klassrummet och slutligen skjuta sig själv i ögat och grisa ner svarta tavlan med sin egen hjärnsubstans.

Ovan har jag skrivit komedi, men med det menar jag inte att det handlar om någon slapstickfilm, eller att man ligger dubbelvikt av skratt hela tiden. Det är snarare en subtil humor och en mycket svart sådan. Huvudpersonens hela livssituation är så pass skruvad att man inte kan låta bli att underhållas av dess absurditet. Dialogen, eller snarare monologen som vår huvudperson hör i sitt eget huvud är helt fantastiskt skriven och man kan inte låta bli att förundras över uppfinningsrikedomen. Eller kanske rättare sagt paradoxen mellan den yttre framställningen av läraren och den inre rösten. En mycket underhållande kontrast!

Själva skådespelandet är kanske inte av yppersta klass, men tillräckligt bra för att leverera historien på ett övertygande sätt. Detta även om det är helt uppenbart att det rör sig om en produktion med mindre budget, och man kan också konstatera att alla våldsamheter som kunde ha inträffat, istället tar sin form i betraktarens hjärna. Det är alltså inte en film speciellt med speciellt mycket effekter utan snarare en som drar nytta av sin skruvande handling och illustrerar sinnesstämningar med passade musik. Och så den där inre monologen förstås!

Jag ser onekligen fram emot vad Richard Powell kan hitta på nästa gång! Vi har tidigare recenserat hans kortfilm Consumption här på sajten och med dessa båda filmer i bagaget ligger vägen öppen för fler projekt!

8/10

Viy - 1967 - Mycket snygga bildkompositioner!

Viy

Regi: Georgi Kropachyov, Konstantin Yershov

1967

Horror

Den unge teologistuderande Khoma (Leonid Kuravlyov) får i uppdrag att vaka över en kosacklöjtnants dotter. Han är motsträvig som få men släpas dit mer eller mindre mot sin vilja och när han väl når dit är dottern redan avliden. Uppdraget ändras i och med detta något och Khoma ska nu istället läsa böner över den döda dottern i trenne nätter. Det visar sig snabbt att hon är var en häxa. En häxa som beskyddas av den onde själv. Det enda Khoma, nu när djävulens sändebud med den fruktade Viy i spetsen frambringas, har att lita på är sin tro på att det goda verkligen kan besegra det onda…

Jag vill verkligen inte påstå att jag är någon expert på rysk film men efter att ha sett ett par stycken på senare tid kan jag konstatera att de skiljer sig något från den generella konstnärliga filosofin i västerländsk film. Åtminstone är det min uppfattning.

Den här börjar väldigt märkligt och tar man inte med i beaktandet att filmen faktiskt har ganska många år på nacken är det kanske svårt att ta den på allvar. Dock vill jag hävda att de inledande scenerna bidrar starkt till sagokänslan och det känns verkligen som om det är den man velat få fram i filmen. Hur bra som helst alltså! Det är skämtsamt och Khoma framställs som kyrkans värsta syndare. Han super, lever livet och uppsöker kvinnor när lusten faller på, kanske inte de epitet man först förväntar sig av en kyrkans man. Men de hela framställs alltså inte allt för allvarligt och Khoma är väl mer av en pajas än något annat och som sagt – full mest hela tiden.

Man kan kanske se första halvan av filmen som karaktärsbyggnad eller så, kanhända viktigt för handlingen men inte mer än mediokert framställt. Skillnad blir det i filmen andra halva när de trenne nätterna ska genomlidas. Det här är otroligt vackert filmat och blir faktiskt bättre och bättre ju närmare slutet man kommer. Kanske har det också att göra med att tempot ökas efterhand och att effekterna på liknande sätt intensifieras. Med det menar jag inte att effekterna på något sätt tar överhanden eller att det här är en film med effekterna i huvudrollen. Inte alls faktiskt, de smälter in i produktionen på ett ypperligt sätt.

Vad som däremot har lite av huvudrollen i filmen är det mycket snygga fotot och bildkompositionerna framåt slutet. Naturligtvis måste man även tillskiva skådespelaren Leonid Kuravlyov en plats bland huvudrollerna, han spelar ju trots allt centralfiguren i historien och gör det bra utan att för den skull vara någon riktig ekvilibrist i sammanhanget.

Slutligen vill jag säga att det här inte är någon film man skräms av. Möjligen kunde man ha gjort det när filmen gjordes och var ny men troligen inte. Jag tror heller inte att det är speciellt meningen utan ser den här filmen hellre som en filmatiserad fantasihistoria av den ryske författaren Nikolai Gogol, kanske med en inbakad sensmoral men det är inte speciellt viktigt i sammanhanget. En snygg film helt enkelt!

7/10