Törnrosa - 1959 - Sleeping Beauty

Törnrosa

Aka: Sleeping Beauty

Regi: Clyde Geronimi

1959

Animerad

När prinsessan Aurora föds är det fest i hela kungariket. Alla gläds åt det nyfödda barnet utom den elaka häxan som inte är inbjuden till festligheterna. De tre goda feerna är däremot där och överlämnar i tur och ordning sina gåvor till den nyfödda. Eller åtminstone två av dem, för de blir sedan avbrutna av den onda fen. Hon är förnärmad över att inte ha blivit bjuden och uttalar en förbannelse över den lilla. På sin sextonde födelsedag ska hon sticka sig på sländan på en spinnrock och dö. Hovet blir förfasat, men den tredje fen som ännu inte hunnit ge någon gåva finner på råd. Hon har visserligen inte kraft nog att upphäva den onda trollformeln men hon kan i alla fall mildra den. Aurora ska inte dö, bara falla i sömn. För att ytterliggare skydda prinsessan bestäms att hon inte ska växa upp i slottet utan i en liten stuga i skogen, beskyddad av de tre feerna som offrar sin magi under sexton långa år för att den elaka häxan inte ska kunna spåra dem.

Till att börja med går det ju inte att komma ifrån parallellerna med bibeln, det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen. Här är det förstås inte frågan om guld, rökelse och myrra utan om skönhet och sång men liknelsen finns där ändå. För övrigt är det en ganska vacker saga om en prins och en prinsessa som finner varandra utan att för den skulle veta den andres sanna identitet. I Törnrosas fall vet hon inte ens själv vem hon är efter som hon ju blivit uppfostrad inkognito.

Tecknarstilen är av det äldre snittet som sig bör då filmen faktiskt är nära femtio år gammal. Filmens ålder är också något som faktiskt märks en smula, det är en annan humor än vad man är van vid helt enkelt och annan fokus på vad som ska tecknas också. Dialogen innehåller betydligt färre lustigheter än vad filmen skulle ha gjort om den gjorts idag. Avsaknaden av visuell humor består väl till viss del av berättelsens karaktär men även på att feerna inte använder sina magiska förmågor i någon större utsträckning. Dock ska tilläggas att några humoristiska poänger tillkommer också på grund av denna avsaknad av magi. Feerna, som egentligen är ganska odugliga, har inte en aning om hur man gör saker och ting utan sina trollstavar så deras försök till att baka en födelsedagstårta, eller sy en klänning blir i sig kanske roligt. Resultaten blir enastående misslyckanden! Dessutom finns det en viss poäng i det bråk som förekommer om vilket färg klänningen ska ha – rosa eller blå!

En annan koppling, vid sidan av den bibliska, som man kan dra parallellt med filmens handling är till grekisk mytologi. Nu har jag inte koll på exakt vilken saga som hört till vilket namn, men finns det väl ett antal berättelser just i grekisk mytologi som innefattar olycksbådande profetior och mer eller mindre misslyckande försök att undvika dem? Det är samma sak här, de goda feerna och hela kungadömet för den delen försöker undvika den framtida tragedin med alla medel som står till buds men i slutändan finns det inget de kan göra ändå. Det blir som spådomarna/förbannelsen förutspått och endast de förmildrande omständigheter som initial definieras av den tredje fen gäller. Av detta kan man kanske dra slutsatser om att tidens förlopp inte kan ändras och att det är meningslöst att stäva emot det som är ämnat att ske.

Bilder: © Disney

Undead - 2003 - en hyllning till femtiotalets alien-invasioner

Undead

Regi: Michael Sprieg & Peter Sprieg

Komedi/Sci-Fi/Horror

2003

En meteoritsvärm drabbar det lilla samhället Berkeley i Australien och det tycks regna småsten både här och där. De som kommer alltför nära de nedslagna stenarna eller rent av träffas av dem förvandlas omedelbart till en blodtörstig zombie och blir mäsklighetens fiende. Rene (Felicity Mason), en lokal skönhetsdrottning är under denna tid på väg att lämna staden och råkar hamna mitt i händelserna centrum. Hon träffar på stans byfåne Marion (Mungo McKay) och slår följe med honom. Flera personer såsom ett par där kvinnan är gravid och två poliser där den ena är en riktigt rookie ansluter sig också till gruppen. De verkar vara de sista levande människorna och måste nu tillsammans ta upp kampen mot zombiesarna.

Enligt min åsikt är det här först och främst en komedi framför något annat, men man måste helt klart ha en makaber humor för att uppskatta den. Filmen känns definitivt som en hyllning till femtiotalets alien-invasioner och diverse monsterfilmer i matinéformat och är gjord på ett nästan Tim Burtonskt sätt. Mycket vackert, nästan sepiafärgat foto med sparsamt överdriven musik som hela tiden ligger som en ljudmatta i bakgrunden.

Det är mycket blod i den här filmen, ibland ligger den nästan på gränsen till att vara en splatterfilm, men bara nästan. Den passerar aldrig gränsen utan förblir härligt stilistisk och våldsamheterna känns aldrig fåniga, bara roliga faktiskt och det är roligt på ett bra sätt jag menar. Tempot i filmen är också högt och det tar inte särskilt många minuter förrän allt håller på att hända på en gång. Zombies förvandlas, människor rövas bort av aliens, mystiska saker inträffar som inte får sin förklaring förrän långt senare och naturligtvis skjuts många zombieskallar i bitar. Tilläggas kan göras att trots filmen höga tempo är det inte springande zombies det rör sig om utan helt vanliga, normala och långsamma sådana.

Men inte nog med det! Det här är en film som man faktiskt kan fortsätta att diskutera efter att man har sett den. Allt är inte lika självklart som man kanske trodde i början och slutet är helt klart öppet för tolkningar. Läser man andras kommentarer om filmen, på imdb eller på andra ställen runt om på nätet verkar det som om man antingen älskar den här filmen eller hatar den. Åsikter som ligger mellan dessa båda ytterlighetsfaktorer verkar högst ovanliga. Jag förstår varför! Tar man filmen på blodigt allvar och missar att det faktiskt rör sig om en komedi kan inte behållningen bli särskilt stor. Är man dock på det klara med vad man egentligen ser tror jag att ljudet i skällan blir ett helt annat.

Filmen är en lågbudget produktion, men jag tycker inte att det märks särskilt väl. Visst kan man hävda att skådespelarna brister emellanåt men jag anser att det passar mycket bra in i produktionen. Det förstärker känslan av den hyllning som jag nämnde i början av recensionen.

En blodig och fartfylld film – Rekommenderas!

Vampires Diaries – Jodå, den tar sig som mordbrännaren sa…

Det var inte länge sedan jag började titta på serien Vampire Diaries. Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt. De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så att säga.

Allt stämmer in på den här serien och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.

Så är det fortfarande men efter att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.

Jag är nu på runt femton avsnitt och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med detta i True Blood. Det gäller bara att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!