I Spit on your Grave 2 – 2013 – En klart mycket bättre film!

Det var ganska otippat att det skulle komma en uppföljare på den här. Fast i ärlighetens namn är det inte frågan om någon uppföljare i termens egentliga betydelse. Självklart är handlingen i närheten av vad man kan förvänta sig men annars är det mest namnet som knyter ihop den här med I Spit on your Grave från 2010. För det kan väl aldrig vara en uppföljare till originalet från 1978? Nej, så är det förstås inte. Men det är ungefär lika logiskt.

Katie försöker slå sig fram som modell och hittar ett telefonnummer att ringa på en anslagstavla. Hon bestämmer tid med fotografen och tar enligt överenskommelsen med sig några klänningar. En av dem är ok att använda enligt fotografen. De börjar arbeta och det hela sköts professionellt och det blir många bra bilder. Men så tycker fotografen att hon ska lätta på kläderna lite för lite mer vågade bilder. Det är inget som Katie har tänkt sig och går därifrån. Hon har dock gjort ett intryck på killarna med kameran och en av dem tar sig några dagar senare in i hennes lägenhet. Han våldtar henne och när han först efteråt förstår vad han har gjort hjälper hans bror honom att städa upp. De kan förstås inte lämna Katie där och innan hon vet ordet upp vaknar hon upp i en mörk källare, faskedjad vid en madrass…

Det är klart positivt att man har hittat på lite andra premisser än vad första filmen handlade om. Det är visserligen våldtäkt i båda, eller alla tre om man räknar originalet, men här är det mer frågan om fångenskap och tortyr egentligen. Under tiden som Katie är faskedjad i källaren får hon så klart ta emot besök, båda av grabbarna själva och av betalande kunder som tar ut svängarna på allvar med henne! Det är egentligen här som filmen är obehaglig på riktigt, den initiala våldtäkten var bara förspel till var som komma skall.

Naturligtvis kommer hon loss och rymmer. Hon planerar sin hämnd väl och mirakulöst nog finner hon alla gärningsmännen och går lös på dem med samma metoder som de har använt mot henne. Det är i sig ingen överraskning, det förstod man med tanke på titeln, men det är ganska rått utfört och det finns faktiskt en nerv och spänning i filmen som är ganska ovanlig. Jemma Dallender är magnifik som både offer och gärningsman. Hon kan se genuint rädd ut och som ett riktigt hjärtlöst monster när hon utför sin hämnd. Det här är en klart bättre film än 2010 års film.

8/10

Bioaktuella SMÄRTGRÄNSEN – 2012 – Mobbing och sexuella trakasserier

Regi: Michel Franco

Drama

Alejandra och hennes pappa Roberto flyttar till en ny stad efter att Alejandros mamma, Robertos fru, har omkommit i en bilolycka. Tanken är att börja om från början med nytt jobb åt pappan som är kock och ny skola åt Alejandra. Hon finner nya kamrater relativt fort och kommer snart in i gänget. Han är för rastlös för sitt nya jobb och slutar. Han bryter ihop efter förlusten av sin fru och när Alejandra får problem tycker hon inte att hon kan gå till honom för hjälp. Och problem får hon! På en fest, där hon blir full och har sex, blir hon filmad. Denna film läcker sedan ut på internet och hennes nyfunna vänner vänder sig istället emot henne. Hennes tillvaro blir en mardröm, tills hon inte står ut längre…

Något som brukar få igång mig är filmer om mobbing och utanförskap. Den här filmen är lite trögstartad, kanske i och med att Alejandra till en början kommer in i gänget. Den är också lite svår att få grepp på och jag känner inte riktigt lika mycket med mobbingoffret som jag skulle vilja. Filmen rycker helt enkelt inte tag i mig på ett sådant sätt som jag skulle vilja. Det är visserligen fysisk mobbing på sina ställen och det handlar också om sexuellt utnyttjande och våldtäkt men de grövsta scenerna anser jag vara de där hela gänget gaddar sig emot henne samtidigt.

Filmen är inte speciellt Hollywood-stiliserad. Jag kan till exempel inte minnas att det förekommer någon musik överhuvudtaget i den. Kameravinklarna är tämligen statiska och filmen är gjord på ett sådant sätt att man nästan kan känna att man sitter i samma rum. I synnerhet är detta sant i händelsernas efterdyningar. När allt har kommit fram och Roberto försöker ta reda på sanningen en gång för alla. Det är hans smärta filmen fokuserar som allra mest på inte Alejandras vilket jag tycker är lite märkligt.

Filmen är som sagt filmad på ett sätt som gör att man kan vara delaktig i frustrationen och smärtan. Det kräver en del av skådespelarna och jag tycker de gör ett utmärkt jobb, jag har inget att klaga på i alla fall. Men på det stora hela måste jag nog säga att jag blev besviken. Jag tillhör dem som tycker att Hip Hip Hora och Tusen Gånger Starkare var viktiga filmer och som uppskattade Säg Att Du ÄlskarMig var en bra film så jag hittar inte så mycket nytt i denna. Inte relaterat till mobbing i alla fall. Men som jag tidigare var inne på så är det snarast pappans smärta filmen fokuserar på.

Filmens slutskede är ganska långsamt men också lika fatalt som abrupt. Låter det kryptiskt? Det är det också!

6/10

Sharknado – 2013 – Påhittigare hajfilm har sällan skådats!

Regi: Anthony C. Ferrante

Horror/Sci-Fi

Det var en nyhet som cirkulerade runt i de sociala medierna under en lång tid. Det diskuterades och debatterades hel vilt om den var på riktigt eller inte. Det kunde ju bara vara någon som gjort ett fantasifullt omslag till en film – fanart. Men så var alltså inte fallet. Filmen existerar och det är förstås en SyFy-produktion! Bland bolagen som räknas upp under förtexterna syns också The Asylum och sen behöver man väl inte säga mer?

De mest kända namnen i filmen är Tara Reid, som står först av alla i rollistan och Ian Ziering som har huvudrollen. John Heard medverkar i en liten roll och hinner med att spela skjortan av de andra… Men det är inte dåliga skådisar hela vägen igen. Ingen är väl speciellt bra heller men det är bara ett fåtal som är så där riktigt katastrofalt usla. Det tog mig förresten ett tag att identifiera Ian Ziering. Jag vet inte om det säger mer om mig än om honom men till slut kände jag igen honom som Steve från Beverly Hills.

Men det här är så långt ifrån Beverly Hills man kan komma, fast ändå inte. Faktum är att Hollywoodskylten har en alldeles speciell roll i filmen. Och så är det ju hajar… Men det är inte riktigt som man kan tro, inte hela tiden i alla fall. Filmen har klara likheter med Bait, som ju utspelade sig under en översvämning när hajarna passade på att simma in i köpcentra etc. Här råkar de komma in i staden på andra sätt, främst genom tornados som sveper in över Los Angeles. Det är faktiskt ganska liten fokus på just det men självklart finns det med annars hade det varit tämligen falsk marknadsföring.

Hajarna ser ut att vara gjorda antingen av badbollar eller så är de dataanimerade. Någon enstaka sekvens med arkivmaterial har nog också används för undervattensbilder. Tempot är tämligen högt vilket uppskattas men det är mer en komedi med klichékomik än en djurskräckfilm egentligen. Strunt samma, den är tamejfan underhållande och det är det viktigaste. Bra är det ta mig tusan inte…

5/10