Recension: SINISTER - 2012

Sinister

Regi: Scott Derrickson

2012

Horror

Ellison Oswalt är författare men inte vilken författare som helst. Han specialitet är att söka upp riktigt makabra mordfall och skriva om dem. För att komma sitt senaste projekt riktigt nära flyttar han helt sonika in i huset där en hel familj hängdes i trädgården för att komma så nära händelserna som möjligt. Han vill sätta sig in i allt så bra som möjligt för att om möjligt kunna skriva ytterligare bestseller. Han hade en för tio eller femton år sedan men sedan har det mest gått utför. Han behöver helt enkelt en riktig succé till, inte minst av ekonomiska anledningar. Hans fru vet inte om vad det är för hus de flyttar in i men det dröjer inte länge förrän hon inser att något är fel, Ellison dricker allt mer och verkar osedvanligt nervös. Men det är bara början, ju mer Ellison gräver i det förflutna desto värre blir det!

Det dröjer inte särskilt många minuter innan jag inser att det här är en riktigt bra och spännande film, precis som jag vill ha dem! Det är initialt en film som inte avslöjar för mycket av det som ligger bakom utan man tar sin tid och utvecklar både karaktärer och spänning. Vi får reda på mycket om Ellison, som gestaltas av Ethan Hawke, att han en gång haft en succé och att han åter igen söker berömmelsen. Han tycker om att sola sig i glansen av de gamla inspelningarna med intervjuer från TV och jobbar hårt med sina projekt. Han är dock av en känslig natur och kan inte utan vidare se de inspelningar av dåden han kommer över. Han börjar dricka, vilken vi som åskådare möjligen kan tolka som en anledning till de syner han tycks se. Eller är det bara vi som ser, inte Ellison?

Han är inte särkilt populär hos polismakten, faktum är att han genast under inflyttningen får besök av sheriffen som förmanar honom och som säger att han inte alls uppskattar hur korkade poliserna brukar vara beskrivna i böckerna. Ellison ska verkligen inte räkna med någon hjälp från den lokala polisen för att sedan förlöjliga dem. Dottern har en fallenhet att måla på vägarna och sonen har nattskräck trots att han egentligen är alldeles för gammal för att ha symptomen. Det är alltså en levande familj, men normala familjeproblem vi konfronteras med. Det är inte bara grunda karaktärer som så råkar vara där för att skrämseleffekterna ska fungera. Sen är det för den delen inte heller någon film som bygger på överraskningseffekter. Det finns förstås ett par men de har sig förklaring och är mer genomtänkta än vad dylika brukar vara!

Tyvärr måste jag säga att filmen inte riktigt lever upp till förväntningarna hela vägen igenom. Man räknar ganska snabbt ut hur det i stora drag hänger ihop och det är väl inte så önskvärt när de sista bitarna fakta inte presenteras förrän i slutet. Jag vill inte säga att jag hade allting 100 % klart för mig innan förtexterna men de stora dragen hade jag räknat ut och även om Scott Derrickson nu har några filmer i sin portfolio (The Day the Earth Stood Still, The Exorcism of Emily Rose etc.) lånar han från sådant som redan tidigare gjort. Kanske inte rakt av men är man någorlunda bevandrad inom genren lär man snabbt upptäcka det och det är inte bra för ovissheten. Å andra sidan, hur många oanvända sätt att berätta historien på finns det?

Hur som helst är det helt klart en effektiv film som det finns alla anledning att spana in om man är i behov av lite spänning. Jag gillar den!

7/10

Recension: SON OF KONG - 1933

Son of Kong

Regi: Ernest B. Schoedsack

1933

Äventyr

Efter att jätteapan Kong förstört stora delar av New York är Carl Denham, som fångade den jättelika apan, snarare eftersökt för att betala för skadorna än för berömmelsen att ha tagit den jättelika varelsen till civilisationen. I ett sista försök att undgå att bli totalt bankrutt slår han sig ihop med kaptenen på fartygen han senast hade affärer med. Tillsammans vill de åka så långt som möjligt från de stora städerna eftersom de räknar med att det bara är en tidsfråga innan de förlorar allt de verkligen äger och har. Som det är nu är det nära, men inte riktigt sanning än. De tänker sig att åka till hamnar dit de allra största skeppen inte går och syssla med handel. En kväll träffar de på kapten Englehorn, som en gång i tiden sålde kartan till Skull Island (där man fann King Kong). Han pratar om att det också lär finnas en skatt på ön… Snart är kursten åter satt mot den mystiska ön och skatten. Besättningen begår myteri och lämnar dem där. Till sin stora förvåning dyker snart en udda varelse upp. Något som inte kan vara något än en son till den jättelika Kong. Denham har dåligt samvete över vad som hände och bestämmer sig för att hjälpa den ”lilla” krabaten loss ur kvicksand. Detta är just vad som behövs för att skaffa sig en trogen vän. Kongs son hjälper nu villigt till i sökandet efter skatten och skyddar dem mot allehanda andra djur som dyker upp!

Jag vet inte om vi ska kalla det här för uppföljare till King Kong eller inte. Det är ju onekligen en film som utspelar sig efter den och är beroende av den för att överhuvudtaget kunna existera. Men de skiljer sig också markant åt stilmässigt! King Kong var mycket mera allvarsam och hade ett episkt sätt att berätta historien på, den var på något sätt banbrytande i sina stopmotionanimationer. Inte för att den var först men det var helt klart en av de första riktigt stora filmerna som verkligen byggde på tekniken för att överhuvudtaget kunna fungera! Här är åter Willis O’Brien inblandad och det ser bra ut, på många sätt bättre än i omtalade King Kong. Men tyvärr är inte snygga stopmotionanimationer allt. Historien är tramsig och det finns inget av den spänning som gjorde King Kong fantastisk. Det här är helt enkelt bara ett sätt att försöka tjäna pengar på konceptet.

King Kongs son känns överdrivet mänsklig i sina rörelser och i sitt sätt att slåss med de andra djuren. Det är mer uppenbart att det handlar om animeringar när man inte gör det på rätt sätt. Som äventyrsfilm och som underhållning för stunden fungerar det absolut men det är ingen film som når de högsta höjderna. Hur väl den står sig mot andra kongsploitationrullar vågar jag inte uttala mig om eftersom jag anser att min kunskap på området inte är stor nog för att göra bedömningen.

Det finns lite andra tekniker här. Allt sker inte i bakgrunden på samma sätt som i King Kong. Man har vänt lite på det vid ett par tillfällen och satt animationerna i förgrunden och skådespelarna bak istället. Det ger åtminstone lite variation! Jag vet inte om det är på grund av eller tack vare den billiga historien som det trots allt är effekterna som är det väsentliga även med denna filmen men den kommer ändå inte närheten av King Kong. Man har helt enkelt tagit i för mycket. Man har försökt ge apan för mycket karaktär den här gången och det blir bara fånigt! Det här är nog bara en film som vänder sig till riktiga genredårar – som jag…

6/10

Recension: Disneys POCAHONTAS - 1995

Pocahontas

Regi: Mike Gabriel, Eric Goldberg

1995

Animerad

Det är svårt att inte se stora delar av den här filmen med en fuktad ögonvrå. Det är onekligen en stor berättelse. Man ska dock inte utgå ifrån att det som berättas på något sätt är historiskt korrekt. För även om Pocahontas har en verklig förebild behöver man inte forska särskilt djupt för att inse att det är en väääldigt romatiserad version av verkligheten vi får se. Om nu ens verkligheten är inblandad överhuvudtaget.

Men det spelar inte så stor roll om historien som berättas är historiskt korrekt eller inte. Det vikigaste är budskapet som framkommer. Själv är jag extra känslig för kärlekshistorier som utspelar sig över de trygga gränserna. Om det är mellan indianer och vita som här eller mellan homosexuella i en miljö där det är oacceptabelt. Tyvärr finns det alltför många miljöer av den typen än idag. Miljöer där förutfattade meningar fortfarande härskar och där den sanna kärleken inte ges möjlighet att spira.

Skulle en tiodel av den handling filmen som bjuder på vara sann, en hundradel av det mod Pocahontas visar vara realistiskt, en tusendel av den påverkan hon har på sin omgivning vara… ja, ni förstår vad jag menar. Själva ideologin är helt enkelt fantastisk – alla människors lika värde!

Naturligtvis måste man vara försiktig när man gör en sådan här film. Man kan inte bara kalla indianerna för ociviliserade vildar och komma undan med det. I vår tid vore det omöjligt att komma undan med en sådan rasistisk kommentar. Man måste vara väldigt noga med att låta indianerna få det sista ordet. Det är den vite mannen som är den stora boven i det hela och det är väl i och för sig historiskt korrekt också. Men man måste som sagt vara oerhört tydlig, i synnerhet eftersom en Disneyfilm av det här slaget i första hand riktar sig till barn. För oss vuxna är det väl så viktigt att poängtera rätt och fel så vi kan lära våra små! Liksom man i filmen liknar det vid – ringarna på vattnet. Någonstans måste man börja men det blir större och större efterhand.

Det är inte första gången jag skriver om filmer där infödingskulturer krockar med den vite mannens ”civilisation”. Ofta har det handlat om betydligt våldsammare filmer än den här men poängen är fortfarande det samma. Frågan ställs, om är omedvetet, till åskådaren, vad är det som är civiliserat? Är det jakten på guld eller är det att leva i fred med naturen? Jag inser förstås att jag förenklar väldigt mycket nu men essentiellt är det väl egentligen inte svårare än så.

Jag gillar som sagt filmens budskap väldigt mycket. Jag tycker Disney tar sitt ansvar och det är värt mycket att ett sådant globalt bolag försöker vara förebild. Det kan säkert påverka en och annan unge och som klyschan säger, påverkar det bara en enda i rätt rikting är det värt det. Jag är inte lika förtjust i all musik som förekommer. Det är väl inte lika mycket som det är i vissa av Disneyfilmerna men jag ser hellre humorn som fanns i de tidiga filmerna där musiken blev ljudeffekter än de här musikalfilmerna.

Som vanligt har jag tittat på filmen med svenska röster, vilken jag alltid gör när det gäller animerad film (om det går). I rollerna här vi Heléne Lundström (Pocahontas), Tommy Nilsson (John Smith), Stefan Ljungström (Ratcliffe) och Martin Timell (Thomas). Särskilt Stefan Ljungström är väldigt passande tycker jag! Bland de engelskspråkiga rösterna hörs bland annat Mel Gibson och Christian Bale.

7/10

Bilder: © Disney