Recension: 2019: The New Barbarians – 1983

Det här är nog den tydligaste post-apokalyptiska rulle jag vet. Åtminstone har jag inte sett någon som kommer i närheten av den här när det gäller framtidsvisioner. Det är väl lite extra kul nu när vi börjar närma oss det årtal som filmen påstår sig utspelas i. Faktum är att man till och med skriver ut att filmen utspelar sig efter en kärnvapenkatastrof, något som man brukar få läsa mellan raderna för att få reda på. Inte för att det inte är självklart med ändå.

Men trots detta gillar jag egentligen inte alls den här filmen! Jag hyrde den någon gång i tiden på VHS också men när Njutafilms gav ut den på DVD tänkte jag ge den en ny chans. Men nej, jag ser inte charmen med den! Det är inga dåliga skådisar och det är väl inget fel på själva historien heller egentligen, men det tilltalar mig verkligen inte. Bilarna som kör om kring är ombyggda framtidsfantasier som ser ut som pappkartonger och motorljuden är så irriterande att jag inte kan ha volymen på en sådan nivå att jag trivs med den. Den blir helt enkelt ointressant av någon anledning jag inte riktigt kan klura ut. Av intresse är den förstås trots allt för postapokalypsefantasten. Och är man inte fantast från början lär nog inte den här filmen föda intresset…

3/10

Recension: GONE - 2012

Gone

Regi: Heitor Dhalia

2012

Thriller

När Jill kommer hem efter nattskiftet som servitris är hennes syster borta. Genast börjar minnena kommer tillbaka. Det var nämligen inte så länge sedan hon själv blev bortrövad, slängd i en grop i marken djupt inne i skogen för att slutligen dödas. Hon lyckades dock undkomma mördaren. När hon hittades irrande i skogen täckt av gyttja var det ingen som trodde på hennes fantasifulla historia. Inget hål i marken hittades och Jill fick istället tillbringa tid på ett mentalsjukhus som skulle reda ut hennes problem. Men nu är hennes syster borta och hon är fullständigt övertygad om att det är samme gärningsman som låg bakom hennes eget försvinnande. Men polisen tror henne inte och det blir hon själv som tvingas ta tag i sökandet när polisen vägrar hjälpa henne. Hennes eget försvinnande är ändå bara påhittat och hennes systers bortavarande måste helt enkelt ha en naturlig förklaring.

Jag är inte särkilt bra på att minnas namn och mest hela tiden satt jag och funderade på var jag hade sett Amanda Seyfried som spelar huvudrollen – Jill, förr. Faktum är att det krävdes en hel del möda och att jag heller inte knäckte nöten på egen hand. Amanda Seyfried gjorde även huvudrollen i succémusikalen Mamma Mia som kom för några år sedan. Det var kul att se henne i en helt annan typ av roll här. Jag vet förstås att hon har gjort en hel del mellan den här och Mamma Mia som jag också har sett men inget som har lämnat några bestående spår i mig (tydligen).

Till en början är hon inte särskilt övertygande. Det verkar inte som att hon riktigt går in för rollen. Men efterhand som handlingen utvecklar sig får det kanske sin förklaring. Det visar sig att hon knaprar medicin – för psyket får man förmoda – och i och med att hon upphör med denna förändras också hennes beteende en smula. Men det är inte bara det heller. Jo mer desperat hon blir desto bättre och mer trovärdigt är det! En kul detalj i hennes sökande efter systern är att hon verkar ha en makalös förmåga att hitta på olika historier för varje person hon frågar ut, att säga sanningen är förmodligen ingen bra idé men det är en rolig detalj.

För min egen del börjar filmen i ett allt för måttligt tempo. Det är förvisso viktig information som förmedlas men under stundom är det mer underhållande att tänka på den förestående disken än filmen. Lyckligtvis höjs tempot och blir betydligt mer spännande efter hand. Det finns ingen direkt av och på knapp utan det blir helt enkelt steglöst bättre och mer spännande. Tankarna om det hela utspelar sig helt och hållet i hennes eget huvud när hon ligger nedsövd på ett mentalsjukhus eller om det verkligen är som polisen säger – att ingen gärningsman finns, kommer och går. Det han kommit lite för många spännande thrillers med det konceptet på senare för att man inte ska falla in i de tankebanorna så fort någon typ av mentalsjukdom eller post traumatisk stress kommer in i bilden.

Hur som helst så fortsätter jakten och systern – Molly, spelad av Emily Wickersham, förblir försvunnen. Spänningen ökar och frågorna kvarstår och det enda jag har att klaga på i slutändan är egentligen att upplösningen gick lite väl fort. Vi fick, så att säga, alla pusselbitarna på en gång och snipp, snapp, snut, så var filmen slut.

7/10

Bilder: © Gone TM & © 2013 Lakeshore Entertainment Group LLC. All Rights Reserved. Artwork & Supplementary Materials © 2013 Summit Entertainment, LLC. All Rights Reserved 

Recension: Mr. & Mrs. Smith - 1941

Mr. & Mrs. Smith

Regi: Alfred Hitchcock

1941

Komedi

Makarna Smith har varit gifta i tre år. Det är bara det att de på grund av en teknikalitet inte als är gifta med varandra. Åtminstone är deras äktenskap inte juridiskt bindande. När detta faktum uppenbarar sig för Herr och Fru Smith bryter hela helvetet löst. Han jagar henne och vill göra om giftermålet medan hon är av en helt annan mening.

På baksidan av omslaget gör man en poäng av att poängtera att Hitchcock visst kunde göra en komedi trots att det verkar fullständigt befängt. Och jag håller med, det är ingen dåligt film alls. Det är bara det att det heller inte finns något direkt minnesvärt med den. Det är som vilken annan dussinfilm som geist egentligen, det finns inte den speciella geist som åtminstone jag förknippar med Hitchcock. Det är en helt ok film men inte så mycket mer. Nu är väl jag i och för sig ingen direkt fan av screwballkomedi heller.

Vad finns det att säga mer? Jo, skådespelarna är det inget fel på och det finns tillfällen då dialogen är helt fantastisk. Det är väl lite av screwballkomedins kännetecken kanske, en rapp och fyndig dialog? Men det räcker inte för mig! Det är onekligen en rolig film att ha sett eftersom den verkligen inte fyller den stereotypiska Hitchcockklyschan men njae… Så där väldigt stort utbyte hade jag nog inte av den. Det var mest så att den fick gå som en stunds underhållning. Tittar man på omslaget till åtminstone denna utgåva har man ungefär hela handlingen. Mer har jag nog inte att säga…

5/10