Ringu - 1998 - Filmen som startade den asiatiska vågen

Ringu

Regi: Hideo Nakata

1998

Horror

Ryktet om att det ska finnas ett videoband som dödar sju dagar efter att man sett det figurerar och reportern Reiko Asakawa undersöker historien. Hennes undersökningar visar att flera ungdomar, bland annat hennes egen systerdotter, dött under mystiska omständigheter efter att ha sett den beryktade inspelningen. Mer och mer inser hon att det inte bara handlar om en modern legend utan om något mycket värre. I sin jakt beger hon sig till Izo, där ryktet säger att bandet har sitt ursprung. Mycket riktigt hittar hon bandet, ser på det och därefter ringer telefonen – hon har sju dagar kvar att leva. Det som därefter följer är den rafflande jakten på ledtrådar och lösningen på mysteriet, mysteriet hon måste lösa för att överleva…

En nästan helt trovärdig film som håller ett ganska lågt tempo, detta är ingen nackdel då det helt klart bidrar till att hålla spänningen uppe. Endast långsamt avslöjar man bitar av handlingen och man gör det med stil och finess. Självklart är detta mer sanning i början av filmen då tempot höjs en aning framåt slutet, dock utan att för den skull bli ologisk.

Man lyckas att med små medel skapa en spänning som faktiskt till viss del sätter sig hos tittaren, man behöver inte alltid visa makabra detaljer i utstuderade närbilder för att det ska bli otäckt. Man behöver heller inte överraska publiken med plötsliga ljud till otäcka bilder för att lyckas. Visserligen innehåller filmen ett par just sådana scener, men de är så pass få att man i princip kan ignorera dem.

Att filmen är japansk märks ganska tydligt på dess bildspråk och dess berättarteknik. Den skiljer sig helt och hållet från vad man är van vid från det stora landet i väster – USA. Man fokuserar på att berätta en korrekt historia istället för en massa plötsliga lösningar som verkar ha kommit till just för att de är bekväma att använda just då. Den är också i viss mån vackrare än många amerikanska filmer även om jag personligen tycker att den har en bit kvar till europeisk standard vad gäller bildspråk och estetik.

Något som man också märker stor skillnad på jämfört med amerikansk och europeisk skräckfilm är hur sparsamt soundtracket är. Det är nästan en total avsaknad av musik och oftast är det endast subtila mörka ljud som förstärker känslan av obehag. Detta göra att skådespelarnas sinnesstämningar måste tydliggöras för tittaren på ett annat sätt som vid första anblicken kan tyckas vara genom ett visst överspel. Denna illusion splittras dock snart och man förstår att skådespelarprestationerna faktiskt är betydligt bättre än så.

Kanske inte den bästa filmen i världshistorien men långt bättre än sin amerikanska motsvarighet.

7/10

Recension: Unlucky Monkey - 1998

Unlucky Monkey

Regi: Sabu (Hiroyuki Tanaka)

1998

Drama/Komedi

Ett par rånare planerar en stor stöt mot en bank som ska generera dem en obeskrivligt stor förmögenhet. Tillfälligheterna gör dock att rånet misslyckas även om en av rånarna kommer undan med stålarna. I sin flykt från polisen råkar han även sticka ned en hårfrisörska som han stöter ihop med. Fylld av panik slänger han sin rånarluva i soptunnan och gräver ned pengarna på ett säkert ställe. Samtidigt eller strax efter hittas rånarluvan av en gangster som bestämmer sig för att skämta med sina kumpaner. Detta resulterar i att de råkar döda en mera ansedd och inflytelserik mafioso i yakuzan. De måste nu göra sig av med liket och väljer att gräva ned det… i samma område ligger pengarna från bankrånet.

Framförallt i början är det här en mycket rolig film. Kanske inte för alla och envar eftersom humorn är ganska svart och inget med direkt gapskrattar åt. Likväl är det med visst välbehag man ser på hur det går mer och mer åt skogen för huvudrollsinnehavaren. Det är väl den sanna skadeglädjen som gör sig påmind kanske. När man tycker att det inte kan bli värre, så gör omständigheterna att det blir just det – värre!

Formen övergår sedan från misslyckad heist till att moralisera och filosofera kring händelserna. Om flickans död var hans fel, om huruvida har ska/bör känna skuldkänslor osv. I vilket fall som helst så kommer han inte undan. Han ser bilder av henne i tidningen, i drömsekvenser ser han henne på gatan och som om inte det vore nog så råkar han dessutom bli upplockad av den bil som de närmast sörjande åker i tillsammans med askan.

Den parallellhistoria, om smågangstrarna som gör sig av med ett lik och som hela tiden är påpassade av den riktiga yakuzan, är inte alls lika intressant. Lyckligtvis fokuserar filmen inte heller lika mycket på detta, bara precis så mycket som behövs för att historien ska gå ihop. Exempelvis så finns det vissa karaktärer som existerar i båda parallellhistorierna och som gör handlingen mera komplex och välskriven. Inget känns utelämnat och även om filmens mittenparti inte alls är lika tydligt humoristisk som ingressen finns de klockrena dialogerna kvar.

Det här är helt klart en välgjord film som förtjänar att ses. Dess lite annorlunda uppbyggnad tyder på en hantverkarglädje och eftertanke hos upphovsmannen. Den är fylld med metaforer och symbolism och skapar helt klart eftertanke åt tittaren. Den har också styrkan av att låta sig tolkas, det finns inga definitiva rätt eller fel, det finns händer tolkas i betraktarens öga och det är väl så det ska vara?

En sevärd film!

Recension: THE MAILMAN - 2004

The Mailman

Regi: Tony Mark

2004

Thriller

Själva handlingen i den här thrillern är lite lockande och själva omslaget också faktiskt. Man utvecklar något slags sjätte sinne när man ser hundratals filmer om året och det är sälla man har fel faktiskt. I det här fallet hade jag dock fel… Att brevbäraren skulle vara en galen psykopat som omslaget informerar om är visserligen sant, men det finns ingen karisma kopplad till honom. Han fifflar lite med posten, limmar fast den i brevlådan hos någon reumatisk äldre kvinna, späder ut kattmat med gift etc. Och visst, han slår väl ihjäl en och annan också.

Men det blir bara tråkigt, ingen karisma som förhöjer handlingen och genomgående riktigt dåliga skådespelare! Vanligtvis brukar jag vänja mig vid dåliga skådespelare allt eftersom filmen fortskrider, men inte här. Det är och förblir en katastrof. Det är få detaljer som gör den här filmen underhållande, det finns ett par här och där men på det hela taget ett enda långt sömnpiller.

3/10