Recension: Unlucky Monkey - 1998



Unlucky Monkey
Regi: Sabu (Hiroyuki Tanaka)
1998
Drama/Komedi

Ett par rånare planerar en stor stöt mot en bank som ska generera dem en obeskrivligt stor förmögenhet. Tillfälligheterna gör dock att rånet misslyckas även om en av rånarna kommer undan med stålarna. I sin flykt från polisen råkar han även sticka ned en hårfrisörska som han stöter ihop med. Fylld av panik slänger han sin rånarluva i soptunnan och gräver ned pengarna på ett säkert ställe. Samtidigt eller strax efter hittas rånarluvan av en gangster som bestämmer sig för att skämta med sina kumpaner. Detta resulterar i att de råkar döda en mera ansedd och inflytelserik mafioso i yakuzan. De måste nu göra sig av med liket och väljer att gräva ned det… i samma område ligger pengarna från bankrånet.

Framförallt i början är det här en mycket rolig film. Kanske inte för alla och envar eftersom humorn är ganska svart och inget med direkt gapskrattar åt. Likväl är det med visst välbehag man ser på hur det går mer och mer åt skogen för huvudrollsinnehavaren. Det är väl den sanna skadeglädjen som gör sig påmind kanske. När man tycker att det inte kan bli värre, så gör omständigheterna att det blir just det – värre!

Formen övergår sedan från misslyckad heist till att moralisera och filosofera kring händelserna. Om flickans död var hans fel, om huruvida har ska/bör känna skuldkänslor osv. I vilket fall som helst så kommer han inte undan. Han ser bilder av henne i tidningen, i drömsekvenser ser han henne på gatan och som om inte det vore nog så råkar han dessutom bli upplockad av den bil som de närmast sörjande åker i tillsammans med askan.

Den parallellhistoria, om smågangstrarna som gör sig av med ett lik och som hela tiden är påpassade av den riktiga yakuzan, är inte alls lika intressant. Lyckligtvis fokuserar filmen inte heller lika mycket på detta, bara precis så mycket som behövs för att historien ska gå ihop. Exempelvis så finns det vissa karaktärer som existerar i båda parallellhistorierna och som gör handlingen mera komplex och välskriven. Inget känns utelämnat och även om filmens mittenparti inte alls är lika tydligt humoristisk som ingressen finns de klockrena dialogerna kvar.

Det här är helt klart en välgjord film som förtjänar att ses. Dess lite annorlunda uppbyggnad tyder på en hantverkarglädje och eftertanke hos upphovsmannen. Den är fylld med metaforer och symbolism och skapar helt klart eftertanke åt tittaren. Den har också styrkan av att låta sig tolkas, det finns inga definitiva rätt eller fel, det finns händer tolkas i betraktarens öga och det är väl så det ska vara?

En sevärd film!