Recension: Perfect Stranger - 2007

Perfect Stranger

Regi: James Foley

2007

Thriller

Rowena (Halle Berry) är utredande skandalreporter på en stor tidning i New York och skriver till exempel mycket smaskiga historier om mäktiga män i maktpositioner. Hennes senaste story om en, i hemlighet homosexuell senator tystas dock ned vilket gör Rowena alldeles rosenrasande, hon anser att yttrandefriheten är hotad och säger, i ren protest, genast upp sig från sitt jobb. I samma veva dyker en gammal bekant – Grace (Nicki Aycox) till Rowena upp och berättar smaskiga detaljer om en viss Harrison Hill (Bruce Willis), vilka perversa böjelser han tydligen ägnar sig åt och så vidare. Ett par dagar senare hittas Grace mördad och Rowena är fast besluten att sätta sig den skyldige och börjar infiltrera Harrison Hills reklambyrå, till sig hjälp har hon datorgeniet Miles (Giovanni Ribisi) men att tränga in i Harrisons nätverk visar sig vara lättare sagt än gjort.

Till en början får jag intrycket av en väldigt frånvarande produktion. Det är svårt att beskriva vad jag menar, men nånting i stil med att regissören inte riktigt verkar ha vetat vad han ska göra med sina skådespelare, de tycks gå på tomgång och även om ingen av dem direkt är dålig, så känns de trötta och oinspirerade. Lyckligtvis är detta en övergående fas som avtar allt eftersom att spänningen kommer igång mer och mer. Jag vet inte om det är för att man blir mer förlåtande när det börjar bli mer intressant men efter en halvtimme eller så är det i alla fall inget som stör mig så särskilt mycket längre.

                           

Fortsättningsvis finns det heller inga vidare ekvilibristiska element i filmen, men Halle Berry gör ett stabilt intryck som den undersökande skandaljournalisten som nästlar sig in i jakten på scoopet. Bruce Willis, som naturligtvis är ett namn man inte kan förringa i sammanhanget även om jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans mest kända roll, den iförd svettig undertröja och med utrymme för halvkomiska oneliners i parti och minut. Men den typen av rolltolkning är vi förskonade från här, snarare gör han en roll som inte torde vara någon som helst utmaning för honom. Han utmärker sig inte på något sätt alls utan spelar rollen helt enkelt utifrån det man kan förvänta sig av en stjärna på halvfart.

Någon som jag däremot blev riktigt förtjust i är Giovanni Ribisis rollkaraktär Miles. En rollkaraktär vars åtrå till Rowena är svår att beskriva till fullo utan att begagna sig av vulgära och/eller obscena glosor, han är helt enkelt störtkåt på henne och gör sig heller inget besvär att dölja detta för henne. Man får dock inget riktigt grepp om honom utanför den där förutsättningen, vilken sida står han på egentligen? Vill han hjälpa till eller tänker han enbart på sina egna intressen i sammanhanget? Det är många frågor som måste besvaras.

Annars är själva grundhistorien inte särskilt komplicerad och jag satt länge och funderade på hur jag skulle formulera, att jag minsann visste hur allt hängde ihop redan efter några minuter, när jag såg den. Jag var så övertygad om att jag hade rätt att det verkligen kändes som en befrielse när sluttwistsen började uppenbara sig och jag insåg hur fel jag hade. Slutet tog mig verkligen på sängen och höjde upp filmen ett par snäpp på betygsskalan. Det var länge sen jag blev så överrumplad att det nästan blev en uppenbarelse för mig. Dessutom måste jag tillägga att även om själva handlingen inte var särskilt komplicerad var karaktärerna väldigt fylligt skrivna, deras intentioner mot varandra var klart intressanta och inte alltid helt självklara. Överlag kan man nog säga att det är något som speglar hela filmen, det finns en känsla av ovetande som gör filmen väldigt intressant och trots att den lider av många problem, gör det här att den i slutändan blir mycket intressant. Man vet egentligen inte särskilt mycket om någon karaktär och det är denna okunskap som gör filmen till en sådan framgång för mig.

Spännande och rekommendabelt!

Recension: Perfume: The Story of a Murderer - 2006

Perfume: The Story of a Murderer

Regi: Tom Tykwer

2006

Drama

Jean-Baptiste Grenouille (Ben Whishaw) föds i rännstenen under sin mors fiskbord under de vidrigaste förhållanden. Stanken är vedervärdig, fattigdomen enorm och alla odds talar emot hans överlevnad. Mirakulöst nog klarar han sig dock och växer upp under svåra förhållanden. Men inte nog av att hans liv kantas av idoga missöden och misär, alla som han skiljs ifrån tycks också gå en oundviklig död till mötes. Mitt i allt detta frodas hans passion och sällsynta talang – dofter. Han har ett enormt luktsinne och det är enbart detta som skänker honom sinnesfrid i den tunga vardagen. Men det är också hans förbannelse, han blir besatt av, att till varje pris, fånga en specifik doft och bevara den. Detta kräver djupt ambition från både hans egen sida och uppoffringar från de unga kvinnor som måste offra sina liv för att fullända parfymen.

Filmen inleder med en mycket stark prolog där straffet mot, den för publiken ännu icke kända Jean-Baptiste Grenouille tillkännages till pöbeln. Hur historiskt förankrat hans straff är vet jag inte, men jag har då i alla fall aldrig haft fantasi nog att tänka ut en så utstuderad grymhet vid ett verkställande av dödstraffet och då räknar jag mig ändå till dem med en generöst tilltagen inbillningsförmåga i dessa fall, samt ett gediget intresse för medeltidens tortyrmetoder. Intresset vaknar naturligtvis för vad denna, till synes sympatiska, yngling kan ha gjort för att förtjäna ett sånt raseri från rättsväsendet.

Så börjar historien från början, och vi får följa Jean-Baptistes uppväxtår i förtryck och fattigdom, hur hans mor avrättas då folket ansett att hon försökt döda honom redan vid födseln och hur han sedan tas om hand under de första levnadsåren. Allt för att sedan säljas vidare med en nätt vinst som arbetskraft till en brutal garvare. Under denna tid får vi också göra oss bekantskap med hans unika talang – ett exceptionellt luktsinne! Så småningom hamnar han dock hos en parfymör vilket leder honom en bit på väg mot det som hela tiden driver honom, en specifik doft som är så underbar att alla bara älskar den, ger sig hän för den och fullständigt tappar besinningen. Hans mästare Giuseppe Baldini (Dustin Hoffman) berättar legenden för honom…

Filmen hade, vid det här laget, redan hunnit fängsla mig, fått mig att förundras över dess svarta komik (alla som Jean-Baptiste skiljs ifrån går en oundviklig död till mötes) och dessutom fått mig att inse att berättartempot var lite väl lågt emellanåt. Trots detta tyckte om den och även om skådespelarprestationerna kanske inte får någon att flämta efter andan, är det helt klart stabilt i den avdelningen. Även kostymdramat funkar väl och när så även Alan Rickman ger sig in i handlingen förstår man att man faktiskt inte snålat på talang på den fronten.

Det finns dock problem som man helt enkelt inte kan blunda för. Trots utmärkta kostymer känns det aldrig riktigt som om man befinner sig i sjuttonhundratalets frankrike, dels eftersom alla talar engelska, men vad värre är, accenterna skiljer sig så mycket att man inte får någon helhetsuppfattning som skulle kunna binda ihop illusionen. Det är för propert, det är för storslaget, det är för mycket helt enkelt. Man har tagit i alldeles för mycket i att skapa autentiska miljöer att det blir… ja, för mycket helt enkelt.

Filmen börjar nu förändra sig en smula också. Visserligen fortsätter man att bygga på den inslagna linjen gällande den perfekta parfymen, men det blir också ett mer standardiserat mordmysterium, där det naturligtvis inte är särskilt svårt för oss – publiken, att räkna ut både vem som är mördaren, och vilket hans motiv är. Den svarta komiken är nu borta även om man naturligtvis kan se den inställning som kyrkans ställning har, som ett slags sarkasm för dess historia. Allt löser sig med Guds hjälp om man bara exkommunicerar den okända mördaren…

Nåja, jag var så här långt beredd på att ge filmen ett relativt högt betyg, trots de invändningar jag här tagit upp. Det finns trots allt ganska gott om möjligheter till tolkningar och ganska mycket symbolism om man vill sätta sig in i den. Den är välgjord och välspelad, historien är tämligen komplex etc. Men så vet jag inte vad som händer… Ett västgötaklimax utan dess like infinner sig, något jag aldrig tror jag varit med om maken tidigare. Filmen föll pladask från de höga höjderna till en, i bästa fall, högst medioker rulle, och då har jag ändå använt mig all min diplomati den här månanden…

Totalt sett en enorm besvikelse!

Recension: Hoppsan! - 1955

Hoppsan!

Regi: Stig Olin

1955

Komedi

Serier är till ett fördärv! De förpestar livet för både gamla och unga och inte ska vi väl låta våra barn utsättas för något så hemskt?! Så låter i alla fall den antiseriekampanj som har dragits igång. Främsta orsaken till det dekadenta förfallet är en serie som heter ”Monstret” och som skapas av Hubert Yrhage (Povel Ramel) som genast går till försvar för serierna och hans egen serie i synnerhet. Intentionen bakom den är alls inte demoraliserande, snarare tvärtom! Det är istället seriemotståndarnas egen fantasi som får serien att verka sexistisk och våldsam.

Första gången jag kom i kontakt med Povel Ramel var sannolikt genom hans musikaliska sätt att utnyttja komiken. Både i texter och musik, men kanske framför allt texterna. De första sångerna jag lyssnade på kommer jag så väl ihåg. I föräldrahemmet hittade jag Karl Nilsson och Dom små små detaljerna inspelade på nåt gammalt kassettband. På något sätt blev jag besatt av mannens underfundiga klurigheter och jag kan lugnt och utan överdrift säga att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för Povel! Numera har jag en betydligt större referensram till hans visor och kvickheter, allt är inte fantastiskt men mycket är oerhört nybildande och skarpsint!

Således var jag under tron att det här var en film skriven av Povel och blev lite förvånad när jag upptäckte att så inte var fallet. Jag vet att Owe Thörnqvist skrev en del till Knäppupp revyerna men jag var ändå under föreställningen att Povel gjorde det mesta själv. Hur som helst är det en historia skriven av Olle Strandberg men det blir inte mindre Ramelskt för det. Det är en helt vansinnig historia som trots allt har en gravt allvarlig underton. Det är en satir som driver med den hysteri som tydligen rådde just mot seriekulturen. Vi har sett det många gånger sedan dess. Med rockmusikens inmarsch, videovåldet på 80-talet och just nu pågår en våldsam sanering av ett (smyg)rasistiskt språkbruk. Vi gör om designen på kinapuffar byter namn på kakor och försöker föra debatter om Tintin och Astrid Lindgren och Gud vet vad. Förresten så innehåller den hör filmen också ord som näppeligen skulle betraktas som rumsrena idag! Gud bevars, förbjud den – nu! Genast!

Själva satiren var tydligen inte särskilt tydligt för sin tid då det påstås att en enad kritikerkår inte riktigt förstod filmens budskap. Man trodde att den drev med seriekulturen snarare än det moraliserande motståndet till den. Idag kan jag inte tänka mig att detta skulle missförstås, åtminstone inte med serier som utgångspunkt. Det är idag så etablerat att det verkar helt befängt att moralisera kring det. Det skulle snarare få en ironisk effekt.

Så det finns helt klart ett kärnämne och ett budskap. Jag ser väl inte riktigt den som ett politiskt inlägg i dagens samhälle utan snarare som en underhållande fars. Fast ingen förväxlingsfars kanske. Snarare lite absurditeter stuvade på varandra. Jag känner inte att det behövs någon djupare analys egentligen. Antingen gillar man den och blir underhållen av denna familjefilm från förr, eller så gör man det inte. Som Povelfantast kan man glädja sig åt att några fantastiska sånger ingår i filmen. Ge Mig en kvart om dagen, en blinkning till Arne Tammers klassiska slogan; Sätt tulpaner i Mossa till Mor och Släkthuset ingår till exempel.

Det är heller inte ont om namnkunniga skådespelare. Povel Ramel får väl först och främst sägas vara musiker och revyartist men bland de övriga medverkade märks till exempel Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Ingrid Thulin. Det är mycket gedigen rollista och den innehåller också allt man kan behöva av trovärdighet. I alla fall om man tar med själva genren och den tidsepok filmen gjordes med i beräkningarna.

6/10