No Right Turn - 2009 - Noir från Danmark

No Right Turn

Regi: David Noel Bourke

2009

Drama/Thriller

Monella (Sira Stampe) är en självdestruktiv ung konstnärinna som av en händelse träffar på Nina (Laura Bach) och hennes make Johnny (Tao Hildebrand). Faktum är att hon avstyr ett våldtäktsförsök på Nina av ett par busar efter en sen kväll på stan och börjar sedermera umgås mer och mer med Nina. Johnny kommer liksom med på köpet men att allt inte står riktigt rätt till mellan dem blir tidigt tämligen uppenbart. Johnny verkar helt ovetandes om Ninas livsstil som en hora som ligger med allt och alla. Enligt henne själv trivs hon med att bli knullad och om hon dessutom får betald för det finns det ju ingen anledning att sluta. Johnny å andra sidan agerar kurir vid knarkaffärer och lägger undan pengar i en förvaringsbox på stan som Nina vill åt och involverar Monella i sina planer om att stjäla nyckeln till boxen som Johnny har runt halsen och lämna honom. Men vem är det egentligen som manipulerar vem i det dubbla triangeldramat och vem är det som till slut står med pengarna och skrattar sist?

                                                                                            

När det gäller lågbudgetfilmer vet man aldrig riktigt vad man har att vänta sig, men att lågbudget inte allting behöver betyda amatörmässigt har den här filmen i alla fall en gång för alla bevisat. Visserligen brukar man kunna avslöja en del mindre begåvade filmskapare med hjälp vilka vinklar de valt. Att välja udda vinklar att filma ur är nämligen ett sätt att få filmen intressant även om man inte han mängder av pengar att lägga på ljussättning och sådana saker. Samtidigt är det en farlig balansgång, för gör man det inte på rätt sätt får man omvänd effekt och det ser bara valhänt ut.

                               

Här har man dock lyckats lägga balansen precis på gränsen och det ser både intressant ut vad gäller kameraspråket och ljussättingen, trots att det inte är helt konventionellt. Det gäller också själva storyn, som uppenbarligen är film-noir inspirerad. Dock har man inte fallit i fällan att använda alla de klassiska ingredienserna på en gång och således klarat sig ifrån att göra en film fylld av klichéer. Dessutom känns det inte som Noir hela tiden utan bara ibland och man har också valt perfekt musik för dessa tillfällen. Den är i och för sig bra filmen igenom, men vissa perioder är helt enkelt klockrena och ett skolexempel på hur man förstärker känsla eller ton i filmen på ett till synes enkelt sätt.

Persongalleriet är helt makalöst och även om skådespeleriet inte är på topp hela tiden lyckas filmen ändå balansera på knivens egg även i detta avseende. Jag är grymt imponerad över den fantasi som krävs för att skriva de skruvade karaktärerna och eftersom jag själv skrivit en och annan historia i mitt liv vet jag hur mycket engagemang det krävs för att göra detta på ett bra sätt. Att skriva en historia är en sak och att krydda den med intressanta – och trovärdiga, karaktärer är något helt annat.

Förresten blev jag också makalöst imponerad av inledningsscenen, vilket förstås är enormt viktigt. Kan man bara få åskådaren intresserad i de inledande scenerna har man lite mera tid på sig att bygga karaktärer utan att det hinner bli ointressant om man råkar tappa lite tempo vilket kanske sker lite då och då. Men hur som helst finner jag det här vara en mycket välgjord och sevärd film som jag gärna rekommenderar till noir-fansen!

Recension: The Magic of Belle Isle - 2012

The Magic of Belle Isle

Regi: Rob Reiner

Drama/Komedi

2012

Monte Wildhorn, en bitter gammal författare, flyttar till ett tillfälligt boende på landsorten. Han hyr ett gammalt hus i vilket han har för avsikt att ägna hela sommaren åt att dricka så mycket whiskey som möjligt och för övrigt inte göra något som helst väsen av sig. Men när han träffar sin granne och dennes tre barn är det inte längre lika enkelt att följa sin ursprungliga ambition. Att dränka sorgerna i alkohol eller supa ihjäl sig över sommaren är inte längre ett alternativ. Istället hjälper den nyfunna vänskapen honom att åter skriva historier!

Ibland tänker man att man ska hoppa över filmer eftersom de ingår i en genre eller stil man generellt sett inte gillar. Eller man kanske har förutfattade meningar om vad det egentligen man har framför sig. Det kanske inte alls representerar det man tror. Det enda sättet att ta reda på det är förstås att ta tjuren vid hornen och se. Varför ska man tro när man kan veta? Jag har gjort misstaget förr och kommer säkert att göra det igen men jag försöker att undvika fällan.

I det här fallet är jag glad att jag slutligen bestämde mig för att se filmen för det är onekligen en höjdarrulle som jag fann stort nöje i. Att jag som skräckfilmsfanatiker fattar tycke för romantisk komedi här hänt förr och dessutom ser jag faktiskt ingen motsättning däri heller. Morgan Freeman är helt fantastisk som den bittre författaren. Undan för undan ges vi ledtrådar till bitterheten vilket inte helt oväntat beror till stor den på att hans fru och enda kärlek nyligen gått bort i cancer.

Staden eller byn eller vad man ska säga består av en brokig samling karaktärer. En del fullständigt galna medan andra något mer normala. Hur som helst smälter Monte Wildhorn in i samhället på ett bra sätt. Trots att han visar sig motsträvig blir han snabbt både accepterad och respekterad. När han träffar på grannfruns mellanflicka – Finnegan, är det något som motvilligt vaknar i honom. Hon vill att han ska lära henne hur man gör historier och är beredd att betala för tjänsten. Efter hand växer förstås en stark vänskap och respekt fram mellan dem. Det är något speciellt med gestaltandet av vänskapen mellan gammal och ung. Det är helt enkelt så rörande att det är svårt att hålla tillbaka fukten i ögonvrån. Den typen av vänskapsförhållande har den effekten på mig. Förresten så var det inte många minuter av den här filmen då mina ögonvrån inte var fuktiga!

Grannen spelas av Virginia Madsen som får anses vara det närmaste man kan komma en större roll förutom Morgan Freeman. I jämförelsen kommer hon väl till korta men det är också en orättvis jämförelse och jag måste verkligen betona att samtliga skådespelare verkligen gör kanonbra ifrån sig! Förresten kan det bara inte vara en tillfällighet att det här är ytterligare en film av Rob Reiner som är helt fantastisk och klockren. Härmed fastställer jag att fler av hans filmer skall utforskas i framtiden!

9/10

Recension: The Night Porter - 1974

The Night Porter

Aka: Il Portiere Di Notte

1974

Drama

Året är 1957 och Max (Dirk Bogarde) jobbar som nattportier på ett hotell i Wien. Han har dock ett förflutet som SS-officer och när Lucia (Charlotte Rampling), en av hans före detta fångar från koncentrationslägret av en slump checkar in på hotellet, kommer alla minnena tillbaka för dem båda. Det uppstår en ömsesidig fasa och fascination. Hon är å ena sidan ett farligt vittne mot hans krigsförbrytelser och han är å andra sidan en gammal förtryckare. Trots detta attraheras de till varandra och återupptar det sadomasochistiska förhållande som de hade i hennes fångenskap.

Redan vid första mötet känner man att karaktärerna dras oundvikligt mot varandra på ett mycket smakfullt sätt. Det är mycket tillbakablickar som förtydligar deras relation men även händelser i nuet hjälper till att bygga deras karaktärer. Hon vill till exempel inget hellre än att genast ge sig av från både hotellet och staden men hennes man, som är dirigent, kan inte åka utan måste närvara vid en konsert. När det sedan blir dags att åka till nästa stad har hon tvärvänt och insisterar på att stanna ytterliggare några dagar.

Han lider av ett liknande dilemma. Den nazistgrupp han tillhör håller på att röja krigsförbrytarbevisen mot honom ur vägen och de vet att det möjligtvis finns ett enda levande vittne mot honom. Men istället för att berätta vad han vet gör han istället allt för att mörka kännedomen och en märklig kärlekshistoria påbörjas. Han gör allt för det omöjliga förhållandet och får hela organisationen efter sig. Tillbakablickarna till lägertiden är fortfarande närvarande men allt eftersom film fortgår behövs de inte längre och trappas successivt ned.

Vi befinner oss i nuet och får följa en dekadent nedgång av både Max och Lucia, galenskapen blir allt mer tydlig och utvecklar sig till en psykologisk studie av deras förfall. Men vem kontrollerar egentligen vem, är det han som fortfarande för befälet eller är det hon som manipulerar honom till avgrundens rand? Spänningen både dem emellan och mellan organisationen och Max eskaleras och hela tiden kantas vägen av strålande skådespelarprestationer som verkligen förhöjer filmens påverkan på åskådaren.

Man måste dock betona att det här är så långt ifrån nazisploitation eller hakkorsporr (en benämning docent Olle Sjögren frekvent använder i sin mycket intressanta bok ”inte riktigt lagom”) man kan komma. Det är snarare en betraktelse av det så kallade Stockholmssyndromet, som i korta ordalag kan beskrivas med att offret tar gärningsmannens parti. Enligt många forskare handlar det hel enkelt om att rädsla för att råka ännu värre ut och är i så fall, i mångt och mycket, en vädjan till gärningsmannens inre godhet. Filmen gjordes endast ett år efter Norrmalmstorgsdramat, då uttrycket ursprungligen myntades.

Ett psykologiskt bra drama om vem som egentligen kontrollerar vem!