Recension: The New Gladiators - 1984

The New Gladiators

Aka: Fighting Centurions/Rome, 2072 A.D./Warriors of the Year 2072

Regi: Lucio Fulci

1984

Sci-Fi

Långt in i framtiden, närmare bestämt 2072, är världen en mycket grym och våldsam plats som styrs av multinationella TV-företag där höga tittarsiffror är det viktigaste att uppnå. Detta sker till vilket pris som helt och gärna med så våldsamma och letala inslag som möjligt, publiken vill helt enkelt se död och förstörelse efter som det är detta som säljer. För att ta ytterliggare ett steg förvärvar man den stora motorcykelstjärnan Drake, genom att sätta dit och manipulera bevisen mot honom så det ser ut som han begått brutala mordhandlingar och således dömts till döden, till ”Battle of the Damned”, en TV-show designad att ge den dödsdömde fånge som överlever de gladiatorliknande spelen livet åter. Men allt är inte vad det ser ut att vara och ju fler sanningar som uppenbarar sig desto större blir viljan till revolt bland de dödsdömda deltagarna.

På rak arm kommer jag på två filmer att jämföra den här med, den ena kom några år tidigare (1975) och behandlar liksom denna, multinationella TV-företag som till varje pris vill uppnå de högsta tittarsiffrorna genom att förråa ett redan existerande arrangemang, nämligen spelet Rollerball. Det finns också en remake på denna som jag inte anser kommer i närheten när det gäller dessa bakomliggande bitar, det är bara fokus på själva spelet, men det är en annan historia. Den andra filmen, som den här kanske har ännu mer gemensamt med är The Running Man från 1987 där bland annat Arnold Schwarzenegger medverkar. Här finner vi liknande element med dödsdömda fångar, bevis som blivit manipulerade och TV-siffrornas makt i en betydligt större produktion än vad det handlar om här, men jag vill ändå betona att trots allt handlar om fem års skillnad och att den här med största sannolikhet måste varit en inspirationskälla.

Jag gillar greppet helt klart och det finns inte så lite samhällskritik i ämnet heller. De bjuds också på en moralkaka, eller åtminstone ifrågasättande och tankeställande om maskinerna, det vill säga de avancerade datorerna som styr och ställer i filmen, styr oss eller om vi styr dem. Har tekniken blivit oss övermäktig eller vad är det egentligen som kommer att hända om vi inte ser upp. I detta sammanhang är det också bäst att nämna hur kul det är att se vilka framtidsvisioner som fanns när filmen gjordes 1984. Futuristiska manifestationer av både datorer med blinkande ljus och motorcyklar, som ska vara någon slags hybridlösning mellan gammalklassisk, stil för att påminna om historisk riktiga gladiatorspel, och futurism. Men det finns också en hel del annan fantasi när det gäller detta område, som kanske mera speglar tiden och platsen där filmen gjordes än var den utspelar sig. Mycket underhållande är det i alla fall!

Skådespelarmässigt funkar filmen väl, den stora stjärnan Drake spelas av Jared Martin, som undertecknad vid första bekantskapen med den här filmen för rätt många år sedan nu kände igen som ”Dusty” från TV-såpan Dallas. Han har en beslutsam blick som passar ypperligt i filmen och som lämpar hans starka karaktär som handen i handsken. Även Fred Williamson medverkar, om än i en något mindre roll samt ett helt gäng av skådespelare man säkerligen känner igen om man intresserar sig för den här typen av italiensk skräpfilm.

Klart underhållande, våldsamt och rekommendabelt!

Recension: Nightmare City - 1980

Nightmare City

Regi: Umberto Lenzi

1980

Horror/Sci-Fi

Journalisten Dean Miller (Hugo Stiglitz) väntar på flygplatsen för att få en intervju med en berömd professor. Han är försenad men ett oidentifierat flygplan anländer istället. Naturligtvis drar detta till sig allas intresse och för journalisten och hans fotograf är det förstås ingen skillnad. Vad är det för ett mystiskt plan som har landat och som verkar vägra identifiera sig. Rent av verkar det som om det vore tomt. Men plötsligt öppnar sig dörren och ut strömmar blodtörstiga varelser som tar död på allt som kommer i deras väg. Staden är på väg att invaderas…

Första gången jag såg den här var jag inte särskilt imponerad. För mig var det en ganska tramsig och upprepande film. Detta var på VHS-tiden, alltså väldigt länge sedan nu. Häromdagen hittade jag filmen i mina hyllor – på DVD. Jag hade förstås helt och hållet glömt bort att jag ägde den, eller till och med förträngt den på grund av mina minnen av den. Hur som helst kände jag att jag var tvungen att uppdatera mina minnen och kanske rent av bli förvånad över resultatet.

Nu känner jag inte att det här blev något mästerverk fast jag såg om den, men det är helt klart att jag hittade detaljer jag inte hade lagt märke till första gången jag såg den. Till exempel hävdar jag med bestämdhet att det faktiskt inte är någon zombie-film i traditionell mening. Om vi antar att en zombie är en levande död såsom etablerats i Romeros filmer är det definitivt frågan om något annat. Snarare är det strålningssjuka människor som på grund av sin smitta behöver blod för att överleva. Faktum är att kalla dem för vampyrer skulle vara mera rättvisande!

Detta leder oss också in i tankeexperimentet att det faktiskt finns ett ställningstagande eller ifrågasättande angående miljöfrågorna här. Det är uppenbart att kärnkraften är i centrum och man skulle med lätthet kunna argumentera för att det här är ett möjligt scenario, om än fiktivt berättat. Med detta i åtanke växer filmen betydligt. Det blir inte bara en film i mängden utan en som kräver mera eftertanke än de flesta och det är något som definitivt måste uppmuntras!

Men om vi för enkelhetens skull ska kalla dem för zombies så är de gjorda på ett sådant sätt att de varken beter sig eller ser ut som hjärndöda monster. Snarare är de oväntat intelligenta och klarar till exempel av att framföra både fordon och hantera vapen och det enda man egentligen kan se på dem är att de är mer eller mindre strålningsskadade. Således är det en film som trots sin första uppenbarelse gömmer mera realism än vad man hade kunnat tro!

7/10

Recension: The Shiver of the Vampires - 1971

The Shiver of the Vampires

Regi: Jean Rollin

1971

Erotik/Horror

Jag vet inte om jag kan tillägga något nytt som jag inte redan skrivit när jag har recenserat alla andra filmer regisserade av Jean Rollin. Men faktum är att de alla verkar vara ganska lika. Åter igen avslutas filmen på samma strand som jag lagt märke till i flera andra filmer och filmen ör förstås fylld med lättklädda eller halvnakna vampyrer. Faktiskt till och med mer här än vad som verkar vara fallet i de andra filmerna. Jag kan inte säga att jag klagar, det är en stark erotisk ton över alltihop som gör att det är en klart sevärd film.

Säga vad man vill om Jean Rollins filmer, man kan vara för eller emot de sleaziga scenerna, men ett sinne för estetik hade han onekligen. Det kan komma till korta när det gäller skådespeleri och handling men aldrig när det kommer till estetik och mise-en-scène. Är det något som är i toppklass så är det miljöer och helhetsintryck. Och faktum är att den här filmen är ett utmärkt exempel på något som egentligen har en alldeles för undermålig handling för att vara underhållande men genom sin estetik istället blir så vacker att den bör räknas som ett av Jean Rollins allra mäktigaste verk!

7/10