Dark Tide - 2012 - Halle Berry!

Dark Tide

Regi: John Stockwell

2012

Äventyr

Kate Mathieson är unik. Hon är den enda i hela världen som fridyker tillsammans med hajar, vithajar till råga på allt. Under en filminspelning går dock allt snett och en av Kates bästa vänner dödas av en haj. Detta gör att hon under lång tid vägrar att befatta sig med hajarna igen och hon dyker definitivt inte med dem. Hon dyker faktiskt inte alls! Hon livnär sig på att ta ombord turister på sin båt och ta dem till Seal Island, en plats där sälarna lever i tusental. Men så dyker ett erbjudande upp. En miljonär är ute efter den optimala kicken och vill att hon ska bistå honom med att förverkliga drömmen att dyka med hajar. Hon ställer sig tveksam men mjuknar och tar med honom under förutsättning att det är hon som bestämmer om han tillåts komma ut ur hajburen eller inte.

Att benämna den här filmen för djurskräckis är verkligen att överdriva men det finns trots allt några sekvenser där hajarna är så pass skräckinjagande att nerverna är på helspänn som åskådare! Ingenting är överdrivet och hajarnas naturliga storlek används. Det är heller inte frågan om hämndlystna bestar som inte ger upp utan anfaller gång efter gång, oneliners som You’re Gonna Need a Bigger Boat behövs inte.

Istället är det frågan om ett havsäventyr och ett drama om hur svårt det kan vara att hoppa upp i sadeln igen efter att ha ramlat av, bildligt talat förstås. Kate Mathieson spelas av Halle Berry och hon gör ett bra jobb! Ingen briljerar men det känns äkta och det är egentligen så det ska vara. När en film blir en skådespelares privata lekplats brukar det lukta misslyckande lång väg.

Det är egentligen mycket transportsträcka mellan den initiala olyckan och det som slutligen blir filmens upplösning – den avslutande dykningen. Men det är ett bra skrivet manus och även de små till synes oviktiga händelserna smälter bra in i handlingen. Jag tycker den här en spänning och det är heller inte helt självklart hur det kommer att gå, kanske beroende på att det faktiskt inte är en regelrätt  hajskräckfilm.

Det är fina bilder på hajarna, hur mycket av fridykningsscenerna som har gjorts i en dator vill jag inte spekulera i. Men jag skulle kunna sätta ganska viktiga delar av min anatomi på att inte Halle Berry simmat runt bland vithajar för inspelningens skull.

Jag gillar filmen men jag tror inte det finns något större värde i att se om den inom en snar framtid. Det är helt enkelt en sådan film som fungerar en gång men inte en gång till -  i alla fall inte på bra länge!

7/10

Recension: Mästerdetektiven Basil Mus - 1986

Mästerdetektiven Basil Mus

Aka: The Great Mouse Detective

Regi: Ron Clements, Burny Mattinson, David Michener, John Musker

1986

Animerad

En dockmakare – Fladderson blir kidnappad av Londons mest briljanta och ondskefulla skurk. Dockmakarens dotter – Olivia söker efter den berömda mästerdetektiven Basil Mus men hittar honom inte. Istället stöter hon ihop med Dr. Dawson som hjälper henne att hitta rätt. Basil tar motvilligt sig an fallet som leder honom till Londons undre värld där kriminalgeniet Professor Rottigan är på väg att sätta sin geniala plan för att ta makten i hela landet i verket.

Jag antar att man kan se den här filmen ur två synvinklar. Dels som vuxen, men ett visst intresse för kopplingar till andra filmer och litterära figurer. En sådan som jag helt enkelt. Självklart måste man också kunna se den ur ett barns synvinkel som kanske inte har lika mycket koll på olika referenser.

                                            

För min personliga del ser jag förstås den ur det första perspektivet. Jag tycker den lyckas alldeles utmärkt att låna inspiration från Sherlock Holmes universum. Det är småsaker mest hela tiden. Självklart finns den berömda pipan med (en pipa som för övrigt inte fanns när Conan Doyle skrev sina berömda berättelser om Sherlock Holmes). Basil Mus bor på Baker Street 221½ och han spelar fiol. Men det är inte bara figuren Basil som är jämförbar med Sherlock Holmes, även Dr. Dawson är klart inspirerad av Dr. Watson och Professor Rottigan av Professor Moriarty. Dessutom finns faktiskt Sherlock Holmes och Dr. Watson med som karaktärer i filmen också.

Själva äventyret som de bjuds på är klart underhållande och man behöver verkligen inga förkunskaper om Sherlock Holmes. Det gäller förstås karaktärsbyggnaden också, men det är ytterligare en dimension som tillförs som man har någorlunda koll på bakgrundshistorierna. Men själva animationerna i äventyret står alltså helt för sig själva och det är precis den typen av humor som jag förknippar med Disney.

Ska man se det ur ett barns synvinkel, vilket jag har väldigt svårt att göra, så tror jag att man finner humorn tilltalande även om det kanske inte är frågan om några gapskratt i sammanhanget. Det är mer fråga om småfniss än om gapskratt om man säger så. Fast det är absolut ingen nackdel, snarare tvärtom, jag tror filmen håller längre och för fler tittningar om den är underhållande men inte superkomisk.

Förresten… Jag brukar alltid se de här filmerna dubbade på svenska, jag tycker att det blir bäst resultat just när det gäller animerad Disneyfilm. Här finns det dock en rejäl poäng med det engelska ljudspåret. Det är nämligen ingen annan än Vincent Price som gör rösten åt den ondskefulle Professor Rottigan, bara det är egentligen en anledning till att se den här filmen. Han är minst lika briljant som röstskådespelare som vanlig skådis. Helt fantastiskt underbar faktiskt!

Bilder © Disney

Recension: Mr. Majestyk - 1974

Mr. Majestyk

Regi: Richard Fleischer

1974

Action

Mr. Majestyk bryr sig bara om sina meloner. Det enda han vill är att skörda dem och att göra det på sitt eget rättskaffens sätt. Han tycker inte om när folk försöker tvinga honom att anställa arbetare eller de som förtrycker den latinamerikanska minoriteten. Därför säger han ifrån på skarpen, vilket i sin tur leder till en polisanmälan. Han säga ha misshandlat en man med ett gevär och det är egentligen helt sant. Det är bara att det var mannens eget gevär och att det sekunder tidigare var riktat mot Majestyk. Polisen tror honom förstås inte och det ena leder till det andra och snart sitter han på en fångtransport tillsammans med en ökänd torped. Istället för att hjälpa gangstern undkomma när transporten kraschar smider istället planer för att få honom återfängslad och återgå till att skörda sina meloner. Detta gör att torpeden – Redna, får ett personligt agg mot honom och nu till varje pris vill ha honom likviderad. Men Mr. Majestyk är inte en man som man bråkar med…

För många år sedan, innan det blev otidsenligt att hyra film, gjorde jag osannolika räder mot min hemorts samtliga videobutiker och såg så mycket filmer med Charles Bronson jag kunde komma över och det blev faktiskt en hel del! Ungefär i samma veva såg jag Swamp Thing eller om det var uppföljaren Return of the Swamp Thing där en tjej blev hotad av några skurkar. Jag undrar förresten inte om det var Heather Locklear? Hur som helst skulle hon försöka skrämma sina förföljare och påstod att det var poliser på väg mot platsen, FBI, CIA och… CHARLES BRONSON!! Likaså framstod hans om det ultimata vapnet i en radiosketch. Jag tror programmet hette Sextio Sekunda Minuter och sketchen handlade om hur den Amerikanske presidenten och Sovjetunionens ledare hotade varandra. Det var helt enkelt en sketch om kapprustning/nedrustning. Hur som helst hotade de varandra med dubbeldubbelkatapulter och megasuperkärnvapen innan den Sovjetiske ledare näpsades med att hämta CHARLES BRONSON!

Han hade alltså ett personligt rykte, åtminstone humoristiskt sett att vara en riktigt hämndmaskin och den här filmens omslag stoltserar också med ett par obetalbara citat. Don’t Fuck With Bronson till exempel. Kan man säga att Charles Bronson är hämndfilmerna obestridlige kung? Ja, jag tror nog man kan säga det! Han har gjort hur många som helst och med en skådespelartalang som förlåter ett agerande med ett enda ansiktsuttryck kan man inte misslyckas!

Det är en hård film och Charles Bronson gör den än hårdare. Initialt var det planerat att Clint Eastwood skulle medverka men jag tror inte det hade blivit lika bra. Clintan är visserligen en bra filmtuffing men lika hård som Bronson blir han aldrig. Själva handlingen är rätt korkad egentligen, precis som den alltid brukar vara i de här hämndfilmerna. Att torpeden skulle vara så enfaldig att han måste hämnas, istället för att fly landet, är befängd. Och att Bronson skulle vara så manipulativ att jag skulle överlista en sådan typ med hela hans organisation är väldigt långsökt.

Men det gör ingenting, det ska vara så! Vi vill ju se vår hjälte lyckas! Och vi bryr oss heller inte om vilken rollkaraktär det handlar om. När Charles Bronson gjorde sådana här filmer gjorde han dem med sig själv i huvudrollen. Jag menar att det är BRONSON vi vill se, vi bryr oss inte om vad hans rollkaraktär heter eller om han är melonodlare. Det ultimata vapnet ÄR Charles Bronson!