Kidulthood - 2006 - Rekommenderas, föräldrar kan chockas av verkligheten!

Kidulthood

Regi: Menhaj Huda

2006

Drama

Trife är femton år, heter egentligen Trevor och går i en tuff förortsskola. Runt omkring honom kännetecknas livet av sex, våld och droger där tuffast och coolast verkar vara ett vinnande koncept. Han ser upp till sin kriminelle Farbror Curtis (John Cornell) som till slut erbjuder honom ett ”jobb”. Snart visar det dock sig att Trife tagit sig vatten över huvudet och inte riktigt klarar av att leva det liv som förväntas av honom. Det visar sig dessutom att hans jämnåriga före detta flickvän är gravid och att allting inte blir som man tänkt sig. Livet blir allt mer komplicerat och våldet trappas upp hela tiden.

Det här är en film som påverkar och jag tror inte ens det är teoretiskt möjligt att vara oberörd efter den. En känslostorm av idel negativa känslor såsom hat, missmod, besvikelse och avsky väcks och det är helt fantastiskt att för en gångs skull bli så berörd. Det tillhör inte vanligheterna numera men det här är en synnerligen närgången och ultrarealistisk film om några ungdomar på gränsen mot vuxenvärlden. Våldet är brutalt och man väjer inte för att visa hur det verkligen ser ut, istället för att romantisera och försköna. Jag tror inte någon av karaktärerna i filmen mår särskilt bra, vare sig det är ungdomsgängen, mobbarna, offren eller de anhöriga.

                                         

En sak som filmen tar upp och som verkligen känns i hjärtat är mobbingen. Har man bara blivit mobbad någon gång så vet man hur det känns och här har vi personer, som inte bara blir psykiskt förtryckta av sina klasskamrater, utan även fysisk förnedrade och misshandlade. Man rycks med och det är lätt att känna sympati för offren. Det är också ganska lätt, när man sitter som åskådare och med all den kunskap man i vuxen ålder har tillgång till, att känna viss empati för skolans värsta mobbare Sam som spelar med bravur av Noel Clarke, som dessutom har skrivit filmen. Han är hård och fylld av hat mot sin omgivning, men under ytan – vad döljer sig där? Är det egentligen inte honom man bör tycka allra mest synd om fast man hatar honom över allt annat? Det är förmodligen han som mår sämst av alla och som verkligen kräver all uppmärksamhet. Mest besviken blir man väl förstås på vuxenvärlden, som i filmen är relativt frånvarande, bortsett från en tungt kriminell farbror och föräldrar som tycks vara helt ovetande om vad som händer med sina barn.

Det finns också utrymme för en kärlekshistoria mellan raderna och även om den inte tydliggörs förrän framåt slutet av historien på fullt allvar, så är det precis vad som behövs för att lätta upp stämningen från allt det våldsamma och svarta. Låt vara att just den del innefattar några slitna klichéer som kanske varit bäst att undvika, men det är inte så vitalt att det förstör helhetsintrycket. Det är bara lite synd att man inte kunde vara lite originellare när man lyckats så bra med de övriga delarna av filmen.

Skådespelarna funkar hur bra som helst och även om det inte är någon som direkt släpar efter är det ett par namn som utmärker sig lite extra. Aml Ameen som Trife och Jamie Winstone som spelar den gravida Alisa’s (Red Madrell) kompis Becky. Eller, kompis och kompis förresten, hon verkar mest bry sig om sig själv och drar sig inte för att utföra avsugningar som betalning för knark eller för den delen fullskaliga samlag för pengar. Dessutom har hon mage att förringa sina handlingar och skylla ifrån sig på andra hela tiden. Mer ego bitch har jag sällan skådat och hon är på något sätt ännu värre än de utpräglade mobbarna eftersom man hela tiden kan veta var man har dem. Becky tycks istället vända kappan efter vinden för att skydda sitt eget skinn, sina egna värderingar och sina egna fördelar.

Så var det det där med närgången sex då. Det visas naturligtvis ingen riktig penetration eller könsdelar i filmen och det säger jag inte bara för att filmen är brittisk, utan snarare för att man faktiskt, efter att man sett den, lätt skulle kunna tro att det faktiskt visas mer än det faktiskt gör i filmen. Det pratas så mycket om fitta och att knulla i filmen att man faktiskt går på det lite grand, dessutom är någon av ”sexscenerna” filmad på ett sånt sätt att illusionen blir ganska verklighetstrogen. Ungdomarna tycks förstås inte bry sig så mycket om vem som sätter på vem utan skryter vilt och brett om vem man satt på det senaste halvåret. Detta gäller både tjejerna och killarna och vi ska komma ihåg att det alltså handlar om femtonåringar! En av mobbinggrunderna är förresten sexuell oerfarenhet…

Rekommenderas hur starkt som helst, men om du är förälder bör du kanske tänka efter en eller två gånger innan du ser den så du inte chockas av verkligheten!

Recension: Kidnappes aka Rabid Dogs - 1974

Kidnapped

Aka: Rabid Dogs

Regi: Mario Bava

1974

Thriller

Fyra skurkar har satt sig för att råna avlöningskassan till ett av stan stora företag på själva avlöningsdagen. Det är en kupp som till viss del är framgångsrik, de kommer undan med pengarna, men det resulterar också i att en av den blir skjuten och dör. Polisen jagar dem in i ett parkeringshus där de, för att undgå polisen, tar ett par unga kvinnor som gisslan samt byter bil. I tumultet som följer råkar de dock skära halsen av den ena kvinnan medan den andra kvinnan blir deras enda trumfkort mot polisen. Med ett visst försprång flyr de undan och är heller inte sena att tvinga sig in i en ny bil för att skaka av sig poliserna ytterliggare. Mannen som kör bönfaller dem att låta honom föra barnet i bilen till sjukhuset eftersom det krävs brådskande kirurgi för att rädda honom, men banditerna vill inte lyssna på det örat och tvingar honom skoningslöst att köra dem ur staden. En mardrömsfärd tar sin början…

Det finns två versioner av den här filmen, som visserligen är ganska lika varandra men ändå olika på flera sätt. Versionen under namnet Rabid Dogs känns aningen ”skitigare”, och lite som den oavslutade film det faktiskt är. Konkurser och rättighetsproblem gjorde nämligen att de ursprungliga filmrullarna arkiverades i sisådär tjugotre år i väntan på utgivning. Regissören han på denna tid lämna jordelivet och versionen under namnet Kidnapped, som bland annat innehåller lite annorlunda musik, en del kortade scener och faktiskt även några nya scener, färdigställdes av Marios son Lamberto Bava samt av Alfredo Leone, som producerade filmen för den amerikanska marknaden.

                        

Denna version är mer följsam till sin struktur, historien flyter på lite bättre och den har snyggare förtexter. Fast egentligen är det en smaksak, båda versionerna är klart sevärda och ska sanningen fram finns det någon kortad scen i Kidnapped som jag tycker var mer lyckad i Rabid Dogs. Originalversionen lider heller inte av den övertydlighet, som visserligen inte är överdrivet framställd i Kidnapped heller, men som efter att man sett båda versionerna inte kan låta bli att reta sig lite på.

Annars är terrorn likartad, de tre överlevande bovarna, där kanske George Eastmans karaktär – ThirtyTwo (som naturligtvis syftar på hans manlighet) är den galnaste, utövar sin vilja på gisslan och skådespeleriet är i absolut toppklass. Det finns dock gott om motsättningar och inbördes maktkamp även mellan illgärningsmännen, ”doktorn” försöker vara ledaren och bestämma över de andra med viss auktoritet och, åtminstone till en början, har viss framgång med detta. Mellan dessa båda ytterligheter, den kallt beräknande ”doktorn” och den obetänksamma ”ThirtyTwo” finns ”Blade”. Han är nästan lika galen som ”ThirtyTwo” men inte utan eftertanke och det finns en viss medmänsklighet i hans karaktär.

Att i stort sett hela filmen utspelar sig i en bil förhöjer också behållningen en hel del. Dels är jag svag för filmer med sparsamma miljöombyten, det kräver liksom lite mera av regissören och skådespelarna för att fungera på det viset, dels skapar det en tät stämning av instängdhet och med det begränsade utrymmet en bil faktiskt har, finns det ju ingenstans där gisslan kan gömma sig eller komma undan sina antagonister. Slutsatsen blir att terrorn ökar ännu mer samtidigt som stressen för våldsverkarna förstärks. Det är intensivt och spännande, fantasieggande och realistiskt. Det är skitigt framställt som i vilken western av Sergio Leone som helst och jag gillar det.

En eurocrime/terror rulle i absolut toppklass!

Recension: Kichiku - 1997

Kichiku

Aka: Kichiku Dai Enkai

Regi: Kazuyoshi Kumakiri

1997

Drama

Aizawa sitter i fängelse och i hans frånvaro styrs gänget av flickvännen. Hon har kanske inte riktigt samma pondus som han och saker och ting går snabbt överstyr. Både hon och Aizawa ifrågasätts och ett myteri är förestående. Stämningen är spänd och folk slits mellan lojalitet mot Aizawa som verkar vara, fruktad, älskad och hatad på samma gång och de revolutionerade delarna av gruppen. När dessutom Aizawas nyligen frigivna vän från fängelset dyker upp och blir medlem i ligan och Aizawa till råga på allt tar livet av sig i fängelset bryter hela helvetet löst.

Utan att vara vidare utbildad i det japanska språket, bestämde jag mig ändå för att försöka göra en översättning av den här filmens titel, det finns ju trots allt ganska gott om översättningstjänster runt om på nätet. Dessa tjänsters svar får man dock ta med en nypa salt och dessutom formulera om resultatet till begriplig svenska. Jag kom fram till ungefär ”Den brutala festen” men ordet ”dai” kan tydligen även insinuera att det handlar om lojalitet mot de äldre eller ett visst tema.

Det där med tema verkar ju synnerligen logiskt för filmen är helt klart en studie i galenskap även om det vid första anblicken verkar vara riktigt långsam, seg och trist historia. Aizawas kamrat från finkan fungerar som någon slags åskådare till dekadansen och får personifiera oss i publiken som medverkande i filmen så att säga. Han får stå för det moraliska och det hedervärdiga, eller rent av lojaliteten om man så vill.

Bland ifrågasättandet finns också inte bara de uppenbara motsättningarna av att en stark ledare som ersätts med en svagare och därmed skapar ett visst kaos i gruppen, utan även frågan om meningen med ALLT! Alltså, meningen med själva livet och alla de existentiella bitarna detta har med sig. Detta bidrar i högsta grad till filmens melankoliska stämning och det är faktiskt inte det minsta underhållande.

Halvvägs skiftar dock filmen karaktär och blir en våldsam historia fylld med aggressivitet, makt, förtyck och tvång. Lägg också till lite hetsig sex, som i och för sig fanns med redan i öppningsscenerna och du har hela konceptet klart för dig. Tilläggas kan dock att de hetlevrade sexscenerna är filmade på ett sånt sätt att ingen dimma från de japanska censurmyndigheterna behövts läggas in över könsdelar och behåring. Både våldet och sexet ser mycket trovärdigt ut och även när man använt rejält mycket gore ser det fruktansvärt realistiskt ut.

Det är också här galenskapen tar fart på allvar, Aizawas flickvän tappar totalt kontrollen och det gör väl egentligen de andra i gruppen också. Det är början till slutet kan man säga och när väl blodtörsten satt igång finns det inget som kan stoppa den.

Slutligen vill jag säga att det här var lite väl segt för min smak, visserligen får man ta med i beräkningen att filmen i princip hade nollbudget och att den gjordes under två år som en del av Kazuyoshi Kumakiris studier men jag hade emellanåt svåra problem att hålla mig vaken.

Att det är en välgjord film råder det dock ingen som helt tvekan om!