Dragon Tiger Gate - 2006 - Hämnd står för dörren för de två bröderna...

Dragon Tiger Gate

Regi: Wilson Yip

2006

Action

Dragon (Donnie Yen) och Tiger (Nicolas Tse) är två bröder som har växt upp utan varandra sedan Dragon försvann hemifrån redan som barn. En lång historia av händelser under uppväxten har sedan utvecklat sig till att han blivit livvakt åt gangsterbossen Kun (Kuan Tai Chen), som faktiskt inte är så ond som ryktet säger. Tiger har å andra sidan har stannat hemma och tar varje tillfälle i akt att försvara de svaga och att bekämpa orättvisorna. Man skulle kunna säga att hans principer är oerhört hedervärda. Verkligheten splittras dock när den onde Kung-Fu Lorden Shibumi (Yu Kang) krossar brödernas far, demolerar skolan - Dragon Tiger Gate - som varit hans livsverk och dessutom dödar gangsterbossen Kun. Hämnd står för dörren och de båda bröderna, tillsammans med nykomlingen Turbo (Shawn Yue) beslutar de sig för en vedergällning. De lär sig nya tricks med hjälp av en mystisk mästare och ger sig in i kampen, en kamp på liv och död.

Redan under förtexterna tydliggörs bortom alla tvivel att det här handlar om en filmatisering av en serietidning. Som sådan är den väl helt ok många gånger, den har tämligen tvådimensionella karaktärer, ett bildspråk som faktiskt skulle kunna ha varit hämtat ur serietidningarnas värld och ibland doftar det nästan lite serierutor över klippen och scenbytena. Detta är åtminstone sant i den första halvan av filmen, som tyvärr också blandas upp med allt för mycket bakgrundshistoria, som i och för sig kanske är viktig för handlingen men som drar ner tempot alldeles för mycket. Skulle man göra en uppföljare skulle detta problem förmodligen lösa sig per automatik.

                     

Vad kan man mer säga om filmen, förutom att den är väldigt ojämn då? Jodå, fightingscenerna glimmar till vid några tillfällen och känns ibland riktigt innovativa och underhållande. Man kanske inte kommer upp i samma underhållande klass som Jackie Chan ofta lyckas med i sina komiska actionscener, men det finns inte riktigt likartade förutsättningar heller. Ambitionen måste ju ändå vara att få det att se ut som en serietidning och när man analyserar innehållet kommer man faktiskt ganska nära många gånger. Dock gör detta också att det inte alltid ser så realistiskt ut, så är du ute efter vackra wireflygningar och estetiska slagsmål a’ la Hidden Dragon Crouching Tiger eller Hero är det här helt fel film för dig. Dessutom får jag uppfattningen av att den här utspelar sig i en framtid eller åtminstone i vår egen samtid vilket kanske inte alltid är det vanligaste med Kung-Fu filmer.

Naturligtvis kunde man också ha en hel del att invända mot handling och såna saker, men jag tycker inte man behöver lägga så stort fokus vid det i en film såsom denna. Skulle man gå in i detalj och analysera dessa beståndsdelar skulle man förmodligen bara bli deprimerad, då det ofta är ganska dumt och tramsigt om man lägger handen på hjärtat och är riktigt riktigt ärlig mot sig själv.

Allt som allt måste jag, här i min slutplädering, sammanfatta och inta uppfattningen att filmen är på tok för seg för min smak. Den har dock några scener som väger upp detta och den är speciellt underhållande framåt slutet när själva slutfajten äger rum. För naturligtvis drabbar filmens hjältar ihop med superskurken i en dundrande slutfight där alla speciella tekniker kommer fram och där betongkonstruktionerna splittras i nästan vartenda slag på sant serietidningsmanér.

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer - 2010 - En äkta kalkonrulle!

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer

Regi: Jonas Wolcher

2010

Action

Claudio Dragonetti är en iskall yrkesmördare som kallas till Göteborg för att göra ett jobb. Han blir emellertid lurad på sina pengar, det är åtminstone Dragonettis uppfattning och känner att han måste hämnas på sin uppdragsgivare. Detta startar en serie våldsamma händelser där det är osäkert vem som ska gå segrande ur striden. När Dragonetti blir tillfångatagen och torterad är problemet löst (tror gangsterledaren) men då har det hela bara börjat. Dragonetti tål behandling som skulle få vem som helst at krokna och under den grymmaste av tortyrmetoder skrattar han mest åt sina plågoandar. Dragonetti har nämligen sålt sin själ till Satan i utbyte mot evigt liv…

Först och främst måste jag erkänna att jag äger en försvinnande liten del av den här filmen. En del så liten att den knappt ens kan räknas i promille. Jag såg ett par tidiga storyboards och kände genast lusten att investera några kronor i den. Nåväl, det här är alltså filmen om Dragonetti, en karaktär som först dök upp i Die Zombiejäger av samme regissör 2005. Die Zombiejäger fick nästan en omedelbar kultstatus och det är väl inte så märkligt att man vill fortsätta exploatera temat kanske. Men det är det som är grejen, den här filmen liknar inte Die Zombiejäger på något sätt, inte när det gäller handlingen i alla fall. Den har dock en del svagheter som fanns även i föregångaren (som alltså utspelar sig efter den här).

Den dåliga synkningen mellan ljud och blid är något som blir uppenbart redan vid den första talade repliken i filmen och skådespelarna är verkligen värdelösa. Jag vet inte om jag ger Jonas Wolcher som har regisserat filmen för mycket credit men det känns lite grand som om det är meningen att filmen ska ha den där stämningen av kalkonrulle. De som gör bäst intryck av skådespelarna är Averno Schaller, som spelar rollen som kock i en scen där Dragonetti demolerar en hel restaurang, och Tommy Sporrong som gör gangsterbossen Ivans (Johan Westergren) högra hand – 187! Märkligt namn på en karaktär men jag har för mig att det är någon sorts slang för mördare eller liknande.

Klichéerna duggar tätt och manuset ger ett förvirrat intryck. Ibland känns det som om de olika scenerna inte har något med varandra att göra. Skådespelarnas uttal, det vill säga de som spelar roller som ska ha utländsk härkomst, är lite väl överdrivet och ger verkligen inget bra intryck. Det är ingen trovärdig dialog och det känns många gånger som att det är skrivet på svenska sedan översatt ordagrant till engelska med uttryck som helt enkelt inte funkar på engelska. Samma sak kan gälla textningen, även om detta inte tillhör själva filmen, fast tvärtom. Översättningar från engelska till svenska på ett sätt som inte fungerar i det svenska språket. Uttryck etc. som används på helt fel sätt.

Sminket är däremot helt ok och är en av filmens starkaste tillgångar även om de övriga effekterna tyvärr inte håller riktigt samma klass. Kalkonvärdet är högt och det finns mycket underhållningsvärde även om filmen egentligen är hur usel som helst.

Die Zombiejäger - 2005 - Göteborg är fullt av Zombies!

Die Zombiejäger

Regi: Jonas Wolcher

Action/Horror/Komedi

2005

I en inte allt för avlägsen framtid har Göteborg blivit invaderat med horder av zombies, polisen står maktlös mot dessa levande döda och tvingas söka hjälp från Tyskland. Man anlitar något som ska vara en respekterad firma på området och tre erfarna zombiejägare skickas omedelbart till Sverige. Snart står det klart att deras uppdrag är än mer farligt än normalt då allt anti-zombie serum i området tycks vara slut, en enda skråma och de kan hälsa hem. Väl inne på området börjar de det de gör bäst, fimpa zombies! Men vad ligger egentligen bakom denna plötsliga massinvasion. Vem har spridit smittan och av vilken orsak?

Redan i inledningsscenerna förstår man att det här kommer att bli något mycket mer än bara ytterliggare en i mängden av amatörzombiefilmer. Att budgeten inte var större än blygsamma 4000 euro märks inte särskilt väl och de udda kameravinklarna, som oftast brukar kunna förstöra mer än de tillför, passar väl in i produktionen. Att den är lite virrig och inledningsvis nosar runt lite varstans i handlingen, funkar också riktigt bra, då filmen listigt maskerar sig lite som en dokumentärfilm, med nyhetsinslag som beskiver tillståndet i den infekterade staden Göteborg. Vi får på så sätt reda på mycket av bakgrunden till den egentliga handlingen.

                     

Rent skådespelarmässigt funkar filmen över förväntan, åtminstone från de flesta större rollerna – de tre zombiejägarna och Ewa, flickvän till en av jägarna. Några av de andra rollerna, till exempel den blonda bimboreportern som till varje pris ska ha tag i scoopet och tar sig in bakom avspärrningarna tillsammans med sin kameraman Roger, är tyvärr under all kritik. Jag tror inte jag kunde uppfatta en enda trovärdig replik från det hållet faktiskt. Samtidigt måste man naturligtvis erkänna att det är betydligt svårare att göra bedömningar av inlevelse i dialogen när man inte behärskar språket och följaktligen blir en värdering av de tyskspråkiga skådespelarna problematisk för min del.

Naturligtvis finns det en del hyllningar i filmen också, det är väl nästan ett signum för den här typen av lågbudgetrullar att hylla idoler på olika sätt. De tydligaste exemplen torde vara att chefen för antizombiefirman (vad kallar man egentligen en firma som etablerat sig som zombie-exterminatorer) heter Hans Buttgereit samt den duell som på ett ganska finurligt sätt refererar till den mest klassiska av alla klassiska dueller, nämligen den i Sergio Leones mästerliga The Good, The Bad, The Ugly. Den senare referensen är oväntat innovativ och med en rejäl glimt i ögat!

Effektmässigt funkar filmen väl och emellanåt kommer jag på mig själv med att tänka på Eric Stanze när jag ser filmen. Ingenstans ser det riktigt fejkat ut även om man lätt kan störa sig på det inte finns nog med scener där zombiesarna skjuts i huvudet av den, i zombiemytologiska sammanhang, etablerade orsaken att det är det enda sättet att döda en zombie. Man har dock valt att göra avkall på detta, vilket jag tycker är lite synd. Kanske var det lättare (och billigare?) att skapa effekterna utan att ha en massa huvuden som ska skjutas sönder? Man har dock inte fallit i fällan att göra en alltför regelrätt splatter film där effekterna helt tar överhanden och det är verkligen positivt. Man ger utrymme för handlingen och kameraarbetet istället.

Självklart är det här en film man bör se, inte bara om man älskar zombiefilmer, utan även om man är intresserad av svensk lågbudgetfilm med själ och hjärta där skaparglädjen tycks stå i centrum. Det är en actionfylld och riktigt rolig historia som kanske eventuellt hade tjänat på att inte blanda in alltför komplicerade skäl till zombiesmittan. Men det funkar och blir det en uppföljare, förutom den prequel som tydligen är på gång, kommer jag att se den med stort intresse!