Recension: John Carter - 2012

John Carter

Regi: Andrew Stanton

2012

Fantasy/Action/Sci-Fi

John Carter skickar bud efter sin systerson, som är den enda som får läsa Carters sista dagbok. Den sträcker sig över de senaste sjutton åren och innehåller helt fantastiska äventyr på planeten Barzoom. Detta är egentligen inget annat än planeten Mars för oss jordfolk men benämningen är helt annorlunda. Det är verkligen inte en öde planet och det finns verkligen en syrerik atmosfär liksom invånare som från vår synvinkel sett ser fantasifulla ut. Det finns också mer människoliknande varelser som ligger i krig med varandra där den vackra prinsessan Dejan Thoris öde redan verkar bestämt. Hon ska giftas bort med Sab Than för att få slut på kriget.

Det här är tydligen en berättelse av Edgar Rice Burroughs, som kanske är mest känd för sina berättelser om Tarzan. Jag har inte läst den och jag har heller inte läst de serietidningar som lär bygga på samma berättelse. Men som jag tidigare idogt tjatat om så anser jag att en film som kräver kunskap om den litterära förlagan för att fungera är åtminstone ett halvt misslyckande. Att kalla den här filmen för ett misslyckande är dock att ta i. Den har problem, framförallt framåt slutet men sin enkla upplösning, men vägen dit är underhållande och actionfylld.

Jag hade önskat att det fanns lite mer komplexitet i hela sammanhanget än vad det verkligen finns men å andra sidan brukar folk i allmänhet vara ganska missnöjda med David Lynchs filmatisering om ökenplaneten Arrakis – Dune, också och det tycker jag är en utmärkt film. Animationerna, för det måste vara animationer, ser lysande ut och det är få detaljer, om ens några, som avslöjar att det vi ser framför oss verkligen inte händer på riktigt. Bilden på blu-ray utgåvan är alldeles fantastisk men det var väl ingen som hade väntat sig något annat heller?

Huruvida man ska leta efter sensmoraler vet jag inte om jag kan svara på. De kan finnas där om man letar men det kan också vara en önskedröm från min sida. Överlag är det ett ganska alldagligt äventyr kryddat med häpnadsväckande specialeffekter. Det är snyggt och underhållande, men under ytan finns egentligen samma historia som vi har sett många gånger förr. Detta är i sig inget fel om man lyckas göra det underhållande nog och det tycker jag nog att man lyckas med. Det är som sagt enbart den enkla upplösningen som känns som en nödlösning som är problemet. Jag hade velat ha mer bakgrund och mer kropp åt både historien, världarna där filmen utspelas, karaktärerna och hela den mytologi som allting bygger på.

Således blir det här en film som jag finner mycket underhållande, i alla fall under dess första halva, men som egentligen inte har särskilt mycket innehåll. En jämförelse med de klassiska Tarzanfilmerna är faktiskt inte så dumt och visar ganska tydligt vad det egentligen handlar om.

Bilder: © Disney

---

Jag har två exemplar av filmen på Blu-ray att ge bort. Hör av dig snarast för att vara med i utlottningen. Ju tidigare du hör av dig desto större blir chansen att kamma hem ett ex!

Recension: China Blue aka Crimes of Passion - 1984

China Blue

Aka: Crimes of Passion

Regi: Ken Russell

1984

Drama/Thriller

Joanna Crane (Kathleen Turner) lever ett dubbelliv. På natten förvandlas hon till den prostituerade China Blue som utför allehanda sexuella tjänster för pengar. Det är ett liv långt ifrån hennes vardag och det ger henne utrymme att släppa alla vardagliga problem. Bland hennes kunder finns en nyskild man som förälskar sig i henne, åtminstone tror han det, och en pastor (Anthony Perkins) som vill rädda hennes själ till varje pris. Med sig i väskan har han diverse groteska sexleksaker som ska hjälpa henne att bli fri…

Ska man enbart gå efter filmens ytligaste handling är det här en ganska torftig berättelse. Det är, kanske inte riktigt stereotypiska men åtminstone ganska kantiga, karaktärer i ganska fåniga miljöer. Förutom detta så är den nästan pornografisk, med vilket jag menar att den helt klart har inslag som skulle platsa i valfri pornografisk betraktelse men utan någon penetration. Det finns förstås några erotiska målningar som man skulle kunna anse innehålla detta men det blir inte riktigt samma sak. Det finns också några inklippta scener ur riktiga porrfilmer som man får se några ”snälla” snuttar ur.

                                                     

Skådespeleriet är det dock inget fel på och Kathleen Turner gör ett utmärkt jobb! Hon är sminkad, nästan till oigenkännlighet, som horan China Blue, men hennes röst tar man inte fel på. Och att inte kännas igen när man gör en rolltolkning måste väl vara nästan den bästa egenskapen man kan ha som skådis. Först då smälter man väl helt in i rollen menar jag. Det finns också en hel del vågade scener med henne och även om det inte är några helnakna scener så är det i alla fall några som visar lite hud.

Dock måste jag säga att Anthony Perkins till och med är snäppet bättre. Honom känner man förstås igen och det vore nog svårt att gömma honom under så mycket smink att han skulle bli förväxlad med någon annan än sig själv. Men han passar tveklöst mycket bra till den halvgalna pastorn som försöker rädda China Blues själ. Det är väl inte första gången vi ser honom gestalta ungefär samma roll, men det finns ju en anledning till att han fått göra denna nervösa rolltolkning om och om igen – han är riktigt bra på det helt enkelt!

Men filmens allra största kvalitéer infinner sig alltså inte förrän man har börjat tänka utanför lådan. När man inser att filmen handling egentligen, helt eller delvis, är späckad med symbolism. Jag vill inte direkt påstå att man hittar meningen med livet om man knäcker koden och jag tänker inte ens gå inte på hur jag tolkar saker och ting. Nej, det vore att förstöra upplevelsen och förvägra tittaren chansen att bilda sig en gen uppfattning.

Recension: The Children - 2008

The Children

Regi: Tom Shankland

2008

Horror

Julen stundar och det är dags att spendera lite tid i glädjens och gemenskapens tecken. Elaine (Eva Birthistle) och Jonah (Stephen Campbell Moore) åker tillsammans med sina två små barn och tonårsdottern Casey (Hannah Tointon) till Elaine syster Chloe (Rachel Shelley) och hennes man Robbie (Jeremy Sheffield) för att spendera högtiden med dem och deras två små barn. Men helgen blir allt annat än angenäm när barnen börjar bete sig märkligare och märkligare, nästan som om de befann sig i någon sorts trans och det dröjer inte länge innan värsta mardrömmen bryter ut. Ett efter ett förvandlas barnen till blodtörstiga psykopater som inte ger sig förrän de har dödat alla vuxna. Det blir en helg som sent ska glömmas – om någon ens överlever!

Eftersom det här är en brittisk film håller den en betydligt högre nivå av realism än vad som är brukligt när det gäller filmer gjorda i Hollywoods stora filmfabrik. Det bryter mot vedertagna konventioner på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare, Det finns andra filmer där barn dödar, på så sätt är det inget nytt, men den brutalitet som förekommer här gör att man tar det hela ytterliggare ett steg. Dessutom har man modet att faktiskt döda barn på ett väldigt våldsamt och blodigt sätt vilket måste räknas som mycket kontroversiellt i sammanhanget.

”en framtida klassiker”

Själva handlingen i sig är väl inget man höjer på ögonbrynen för egentligen utan det är själva utförandet som gör filmen i det här fallet. Det är spännande mest hela tiden eftersom man från början inte riktigt anar vad som komma skall. Skådespelarna är bra och även barnen har man lyckats regissera riktigt bra! Det ser så där härligt oförstörda och onda ut på samma gång, precis som om de inte riktigt förstår vad det är de gör samtidigt som de smider en gemensamplan för att utplåna de vuxna i omgivningen. Vad detta egentligen beror på är inget som läggs någon vikt vid och det finns väl ett par saker till jag gärna skulle ha velat få reda på men jag nöjer mig med vad jag får, det är riktigt bra ändå!

Den telepatiska länk som verkar finnas mellan barnen påminner kanske mest om den som förekom i Village of the Damned och föräldramorden om de i Children of the Corn, men man har, som jag var inne på tidigare, lagt till en extra dimension av brutalitet och målmedvetenhet som hämtat från Bloody Birthday, fast i kvadrat då förstås.

”en av de bästa skräckfilmer jag har sett i år”

Det här är helt klart en av de bästa skräckfilmer jag har sett i år och en som jag verkligen rekommenderar alla skräckfilmsfans att se! Det kommer med alla sannolikhet att bli en framtida klassiker och i alla händelser en banbrytande film!