Recension: Crocodile - 2000

Crocodile

Regi: Tobe Hooper

2000

Horror

En av de bästa djurskräckfilmerna med en krokodil jag har sett på mycket länge. Det finns kanske ett par som når upp mot denna, Primeval och någon till, men på det hela taget är det en ohotad topplacering. Jag vet inte om det är Tobe Hoopers inblandning eller det faktum att man har lagt ner lite extra energi på att få krokodilen att se verklig ut – trots sin storlek! Det är nämligen en gigantisk nilkrokodil som löper amok.

Det är dessutom relativt bra skådisar och det känns som en ”riktig” produktion snarare än en billig djurskräckproduktion som tyvärr allt för ofta är fallet. Det betyder förstås inte att den här filmen inte släpptes direkt på video eller vad man säger nu för tiden. Den gick alltså inte på bio… Personligen kunde jag inte bry mig mindre, men det innebär förstås att budgeten är betydligt lägre än vad det skulle ha varit i så fall.

Själv grundhistorien är tämligen klichéfylld och behandlar hämndmotiv. Man hittar krokodilägg och förstör dem vilket förstås får krokodilmamman att se rött. Men det är mer, man plockar med sig ett ägg av misstag och i samma ögonblick har man beseglat sitt öde. Krokodilmamman ger sig aldrig och är fast besluten att återfinna sin avkomma eller döda allt i sin väg. Naturligtvis är det synnerligen orealistiskt men det funkar i filmens sammanhang. 

Den Ståndaktiga Kyrkoherden - 1969 - Gladporr med Jarl Borssén

Den Ståndaktiga Kyrkoherden

Regi: Torgny Wickman

1969

Komedi/Erotik

Kyrkoherden (Jarl Borssén) råkar ut för en förbannelse. Han blir helt enkelt alldeles för upphetsad av den kvinnliga fägring som omger honom och får ett stånd som verkligen inte vill gå ner. Lyckligtvis är han omgiven av villiga kvinnor som gör allt för att hjälpa honom med problemet.

Det här är en riktigt dålig film! Till och med om man tar sig friheten att mäta kvaliteten med gladporrmått. Det är i och för sig ingen genre jag är särskilt förtjust ifrån första början då jag ofta finner dem oerhört krystade. Ska vi tala om hur mycket kvinnlig färgring som egentligen visas upp är det knappast frågan om den sleazigaste filmen i världshistorien. Några bröst och någon buske dyker väl upp men de sexuella situationerna är mer insinuerade än vad jag någonsin har varit med om tidigare.

Jag kan inte säga att jag känner till skådespelarna eller skådespelerskorna heller för den delen men så vitt jag förstår tillhör de det rumsrena gardet. Kim Anderzon, som medverkar, är väl en av de få jag verkligen känner till och hon har väl gjort en och annan utmanande roll i sin karriär. Dock utan att någon gång gå över gränsen till vad som är smaklöst. Ingen utmärker sig överhuvudtaget, inte ens Jarl Borssén som är oerhört tråkig i sin roll. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är han håller på med. Det känns inte som om han vågar leva ut rollen helt och hållet kanske.

Att filmen kom 69-70 har förstås viss betydelse. Man kunde inte göra vad som helst och icke rumsrena filmer som den här måste ha varit gränsfall för det tillåtna för seriösa skådespelare. Kort sagt är samtliga skådespelare bedrövliga faktiskt och det enda sex, om man undantar de tuttar jag tidigare nämnde, som förekommer är oerhört lamt.

Dock finns det en enda befrielse med filmen, något att se fram emot och som faktiskt nästan gör den sevärd. I rollen som trubaduren ser vi nämligen självaste Cornelis Vreeswijk. Det enda han gör är i princip att framföra små trudelutter, ofta nya texter till gamla låtar. Eller ja… Texter är det väl egentligen inte frågan om heller. Det är mera lösa fragment som för tillfället passar in tillsammans med filmens handling. Han är helt och hållet trovärdig med dessa fräckheter som egentligen är rena bagateller.

För en Vreeswijk-komplettist är filmen således av intresse, annars finns det inte mycket anledning att se den. I alla fall inte om man inte ämnar skriva en uppsats om den svenska syndens efterdyningar eller liknande. Nä, det här är faktiskt rent skräp!

Recension: Roadie – 1980

För ett antal år sedan, under den tid när jag var som mest fanatisk och var tvungen att ta del av allt som Alice Cooper hade medverkat i såsom Diary of a Mad Housewife och Monster Wolf såg jag även den här. Att Alice Cooper hade en oerhört liten roll egentligen och att han bara spelade sig själv spelade ingen roll, det var kult nog i alla fall.

Huvudrollen spelas istället av Meat Loaf som snabbt får ett rykte om sig att vara den bästa roadien någonsin och som alla i branschen vill ha. Vi får också följa Lola (Kaki Hunter) som vill bli groupie och är på väg till New York för att träffa den störste av dem alla – Alice Cooper. Medverkar gör också ett stort antal andra rockstjärnor som Hank Williams Jr. Roy Orbison och Deborah Harry (Blondie). Efter att ha läst den nyligen utkomna rockbiografin om Alice Cooper lärde jag mig att det tydligen var Alice Cooper som finansierade filmen. Kul trivia kanske men inte blir den bättre för det!

För även om jag verkligen gillade den i min ungdom, när kultvärdet var det viktigaste, är det ingen film som innehåller några direkt kvalitativa egenskaper. Är man fanatiskt intresserad av Alice Cooper eller någon av de andra rockstjärnorna ska man definitivt kolla in den, om inte annat så för liveframträdandenas skull, men förväntningarna bör inte vara särskilt högt ställda. Det är onekligen en synnerligen speciell film, där man kanske driver med reckneck-stereotypen mest av allt, men som del av filmhistorien, om än på en rockhistoriskt plan, är det inget mer än en bagatell.

Mitt eget omdöme är förstås färgat av min fanatism och jag finner således filmen säkerligen mer intressant än genomsnittspubliken. Men det går några år mellan varje gång jag ger mig på den.

6/10