Green Lantern - 2011 - Den mesta udda superhjälten av alla!

Green Lantern

Regi: Martin Campbell

2011

Action/Sci-Fi

Universums kraftfullaste kraft är det gröna ljuset från viljan. Väktarna har tämjt denna kraft och skapat en armé som alla drar sin energi från denna kraft. Via en lykta ger en ring dess ägare möjligheten att via sin vilja skapa precis vad som helst, det är enbart fantasin som sätter gränser. Hal Jordan kommer i besittning av en sådab ring och eftersom det sägs att det är ringen som väljer sin ägare och inte tvärtom måste det finnas något i hans person som anses vara värdigt ringen. Enligt legende ska en Grön Lykta – som alla som har en sådan ring kallas för, vara total orädd, något som Hal Jordan inte är även om har verkar vara det i sitt yrke som testpilot. Men nu är det en ondskefull kraft på väg mot jorden och det finns bara en som kan stoppa den uråldriga varelsen som är i besittning av det mäktiga gula ljus av rädslan. Det finns ingen tid att förlora och ingen möjlighet att vara rädd. Gröna Lyktan måste agera!

När jag växte upp med mina serietidningar var Gröna Lyktan faktiskt en av mina favoriter. Det där att kunna styra sin omgivning med viljan var något som tilltalade helt klart. Trots detta märkte jag till min förvåning hur lite jag egentligen visste om denna karaktär, åtminstone i fråga om ursprung och jag har faktiskt ingen aning om ifall den historia som presenteras i filmen är förankrad i serietidningens värld eller inte!

Men det spelar egentligen ingen roll, jag gillar förklaringen m en annan planet och de gamla odödliga väktarna som har en hel armé av Gröna Lyktor som var och en är tilldelad en sektor av universum för att beskydda den från ondskan. Jag gillar hur de olika raserna i denna armé ser ut och jag gillar definitivt hur man har visualiserat den gröna energin som används. Det spelar liksom ingen roll om det är datoranimerad grafik eller inte det funkar ändå. Och eftersom det ska vara lite serietidningskänsla över det behöver det heller inte se helt perfekt och realistiskt ut!

Men även om handlingen och kanske i viss mån effekterna är det viktigaste i filmen har man heller inte glömt bort skådespeleri. Det är kanske inget över sig och har kanske heller inte oerhörd betydelse men jag tycker det funkar bra. Det är lite med glimten i ögat så där, vilket jag tycker förstärker känslan av serietidningen ytterligare!

Naturligtvis har man också vävt in en kärlekshistoria men det gör mig inte så mycket. Den finns där men tar inte för mycket fokus samtidigt som den faktiskt förstärker karaktärer. Jag gillar filmen och tycker faktiskt att det är en av de bättre superhjältefilmerna jag har sett på länge. Det är ju dessutom en superhjälte som jag har egen erfarenhet av i serietidningsformat, till skillnad från mycket av den varan som kommit de senaste åren och det måste räknas för något. Det ger i alla fall pluspoäng när det gäller nostalgi!

Recension: House of the Devil

En kul grej med den här filmen är det åttiotalshommage den stoltserar med. Och det är inte bara det att den utspelar sig på åttiotalet, den ser verkligen ut att vara gjord under det årtiondet också. Och det gäller heller inte bara miljöerna och kläder och sådana saker utan även strukturen i filmen, förtexternas utformning och allting annat. Det enda som man möjligen skulle kunna säga inte doftar åttiotal är väl den tekniska kvaliteten. Bilden är visserligen lätt grynig men det är ändå inget slitet VHS-band man tittar på om man så säger. Tyvärr är det ganska ont om andra tilltalande sakar i filmen, någon enstaka imponerande scen finns det väl i filmen uppbyggnad men i stort sett är det ingenting. Den är seg och handlingen berättas allt för långsamt för min smak. Man orkar inte riktigt engagera sig och även om det faktiskt lyckas vara lite spännande och intressant under uppbyggnaden byts detta bort så snart filmen upplösning börjar komma och det ska till att hända någonting. Nu blir det mera fart på handlingen, det ska erkännas, men samtidigt försvinner det lilla som var intressant med ovissheten. Filmen blir bara meningslös och när den är slut undrar man nästan hur man ska kunna få tillbaka den en och en halv timma som man trots allt har offrat. 

4/10

Baise-Moi - 2000 - Våldtäktsfilmen med riktiga sexscener!

Baise-Moi

Aka Rape Me, Fuck Me

Regi: Virginie Despentes, Coralie Trinh Thi

2000

Thriller/Action

Två kvinnor möts av en slump på gatan. Den ena har nyligen blivit våldtagen och den andra har liknande erfarenheter. Tillsammans bestämmer de sig för att slå följe till Paris. De påbörjar sin resa och deras väg kantas av våld och sex. De lämnar efter sig liken av karlar som de tycker på ett eller annat sätt kränker dem.

Faktiskt en mycket brutal och grafisk film, även om det oftast nästan känns som en ursäkt för att kunna visa så mycket naket som möjligt i rutan. För sexscenerna är grafiska och faktiskt äkta, givetvis förekommer ingen äkta våldtäkt men penetreringen är på riktigt.

Våldtäktsscenen tidigt i filmen är mycket bra och nog den starkaste jag har skådat inom ”rumsren” film. Tyvärr räcker det inte, man får aldrig riktigt känslan av att det här är på riktigt. Kanske beroende på att skådespeleriet inte är det bästa. Hur många duktiga skådisar skulle ställa upp på sex framför kameran? Tacka vet jag en amerikansk remake av den här filmen med Michelle Pfeiffer och Jodie Foster, det vore grejer det!

För filmen är fransk och tämligen rörig och svår att hänga med i, åtminstone till en början. Den senare delen är bättre och man får nästan koll på läget, även om karaktärsdjupet inte känns fullt utvecklat.

Man ska komma ihåg att det faktiskt förekommer en hel del våld här också, något som är lätt att glömma bort när sexscenerna är så frekventa. Våldet är även det väldigt grafiskt och faktiskt väldigt realistiskt. Tyvärr är även det ganska meningslöst och även om man förstår att kvinnorna på något sätt försöker att utkräva hämnd på det samhälle som har våldtagit dem, både fysiskt och psykiskt, känns det inte trovärdigt.

Vill man se något annorlunda ska man se den här, inte för att den är speciellt bra, utan mest för att det är en film man ”ska ha sett” om man är intresserad av extrem film.

Tillagt 2012-01-27: När jag läser denna märker jag att jag utvecklats en hel del sedan dess. Det är inte längre den starkaste våldtäktsscenen jag har skådat. I övrigt har jag inga direkta minnen från filmen idag men att det skulle röra sig om "extrem film" måste jag härmed dementera, åtminstone med tanke på vad som har kommit ett årtionde senare!