Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10

Alien Vs. Ninja – 2010 – Hommage eller inte?

Jag vet inte om alla de här filmerna där olika monster eller karaktärer ska möta varandra började med Alien Vs. Predator. Det dök i alla fall upp en massa olika filmer och en massa rykten också. Det verkade som att fansen tyckte det var roligt att komma på så absurda kombinationer som möjligt och jag får hålla med om att det ligger viss humor i det. Skulle det här röra sig om den alien som kämpade mot Predator och som först dök upp i Ridley Scotts film Alien från 1979 skulle det vara en ganska ojämn fight. Jag gissar dock på att anledningen till att man har gjort om den här snarare beror på upphovsrättsliga problem. Istället verkar det som att man blinkar åt sin mer berömda föregångare i några scener.

Jag hoppas verkligen inte att man har gjort det här på fullt allvar. Det är lite som om Sy-Fy Channel möter The Asylum. Med det menar jag att det är en underhållande film och jag tror att det är meningen att den ska vara så. Tar man det på allvar är det en av de största kalkonerna genom tiderna. Nej, jag är övertygad om att så inte är fallet. Man har till och med glimten i ögat när man sexualiserar den kvinnliga ninjan. Rätt kul scener faktiskt!

Allt är kanske inte medvetet men i det stora hela ser jag ingen annan möjlighet. Actionscenerna, från ninjornas synvinkel är synnerligen underhållande. Jag är inte lika imponerad av det monster som får ta aliens roll i det hela. Som jag sa tidigare känns det som att man blinkar lite åt originalmonstret. Det är svårt att sätta fingret på så här i text eftersom de flesta referenserna sker ganska snabbt. Det har med rörelsemönster att göra men också med hur den beter sig i vissa situationer.

Men oavsett hur mycket hommage det är finns i filmen blir det lite för tramsigt för min smak. Det är underhållande och det är onekligen innovativa ninjascener när de hoppar hit och dit, klättrar i träd etc. Men monstret blir lite för mycket, stereotyperna blir lite för mycket. Visserligen finns det en komisk sidekick, något som vi inte är vana vid i gravallvarliga ninjafilmer. Men hela stämningen blir lite för träig.

Som underhållning i en och en halv timmer funkar filmen hyggligt. Tramset går att åsidosätta för en stund men jag tror inte att det är en film med högt andrahandsvärde. Nu tillhör jag i och för sig inte dem som vanligtvis ser om filmer i alla fall, men den här skulle möjligtvis bara kunna passa som bakfyllefilm. Nykter kommer jag säkerligen aldrig att se om den.

5/10

Ender’s Game – 2013 – Hur bra som helst!

Det är inte exakt uttalat hur långt in i framtiden filmen utspelar sig, klart är i alla fall att man för femtio år sedan utkämpade ett krig med en utomjordisk ras – The Formics. Nu rustar man för ett nytt krig. Det som är speciellt är att man har kommit till slutsatsen att barn är de mest lämpade att leda flottan. Extraordinära barn vill säga. Detta påminner mig om ett äventyr med Mandrake som jag läste i Fantomen när jag var liten. I det äventyret kidnappade människor rån framtiden barn i sexårsåldern som hade en exceptionellt hög IQ. Det är lite samma sak här. Det gäller inte kidnappning men det är bara de allra främsta barnen som kan komma ifråga att leda kriget.

Jag gillar vinkeln. Man utgår från dataspel och strategiskt tänkande och man kan väl säga att det redan idag är så att det är en yngre generation som är de allra vassaste på dataspel. Jag vet i alla fall att jag kommer till korta när det gäller dem. Det man också hävdar är att barn och ungdomar är oförstörda och därigenom är deras beslut mer ”rena” än om de skulle tas av någon vuxen.

Vi får följa Ender Wiggin, gestaltad av Asa Butterfield. Det är honom man har valt ut att lägga krutet på. Det finns förstås flera som har kommit i fråga men det är honom som Överste Graff (Harrison Ford) personligen ser som den bästa kandidaten. Dessutom brådskar det en hel del så man har inte råd att testa ytterligare personer för uppgiften. Det är mycket underhållande att se hur man anstränger sig till det yttersta för att göra honom till en ledare. Det gäller inte bara att klara dataspelen med briljans, man måste också besitta förmågan att få andra att följa. Som åskådare till filmen är det ganska uppenbart hur han ska få de andra att respektera honom men det är ändå riktigt kul att se hur han lyckas, gång efter gång. Hur han kommer in som underdog och får hela gruppen med sig till slut.

Jag kan alltså påstå att jag gillar sensmoralen i filmen. Det är inte allt för vanligt att jag tar den ståndpunkten så något extra måste ju filmen trots allt ha. Kanske känner jag igen mig, kanske var det precis vad jag behövde just nu. Men det spelar ingen roll, allt betygsättande, all kritik, är färskvara som är sann just i det ögonblicket den formuleras.

Men det är inte bara innehåll och sensmoral i filmen. Harrison Ford är fantastisk (när är han inte det?) och Ben Kingsley kan man knappast klaga på. Möjligen kan jag tycka att han inte får tillräckligt med tid för att utveckla några speciella egenskaper hos sig karaktär. Alla barn- och ungdomsskådespelarna i filmen är också mycket bra och det är väl naturligt att mest fokus, både i filmen och i den här recensionen läggs på huvudrollsinnehavaren Asa Butterfield. Han är faktiskt hur bra som helst! Och trots att han gestaltar rollen i blott femtonårsåldern har han redan många filmer bakom sig, The Boy in the Striped Pyjamas inte minst! Blir det inte en fullkomligt fantastisk skådespelare av honom ska jag äta upp min hatt, vågar man säga så?

Men varken innehåll eller briljant skådespeleri är nog för den här filmen! Den är också oerhört snygg. Framtidsteknologin är hur läcker som helst och science fiction elementen känns till och med realistiska. Man har lyckats att skapa en film som känns som äkta vara fast den innehåller teknologi som inte existerar (än). Oftast brukar man känna att det är snygg men att det fortfarande är en film. Här försvinner anknytningskänslan med filmen och det känns som en bit ur verkligheten. Det är bland det snyggaste jag har sett på länge faktiskt!

8/10

Bilder: © 2014 Ender’s Game Holdings LLC.