Rubber – 2010 – Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Regi: Quentin Dupieux

Komedi

Jag har sett den här filmen rubricerad som däckskräck och även om den termen känns fyndig i sammanhanget är det inte vad jag anser filmen vara. Visserligen kan jag inte förneka att det förekommer mord, utfört av däck, i filmen som är både blodiga och spektakulära. Men tar man det här för en skräckfilm är man helt fel ute anser jag. Själva poängen med filmen går helt förlorad om man ser det som en ryslig film där ett däck får eget liv och ger sig iväg på mördarturné. Nej, istället bör man fråga sig vad man vill ha sagt med filmen.

I min värld är det här en meta-meta-meta-metaforisk film. Det är inte alltid lätt att hänga med i jämförelserna och det är därför jag menar att det är en meta-metaforisk film på så många plan. Det första steget är oftast inga problem att hänga med på. Man gör jämförelser mellan filmpubliken och hundar, (gorehounds?) som sväljer precis allt man föder dem med. Med nästa steg av meta-metaforen är kanske inte lika lätt att redogöra för. I de allra flesta fall gäller det att vara med och hjärnan går på högvarv hela tiden för att översätta det som verkligen händer bokstavligt och vad man vill ha sagt med det hela. I min värld är det ingen tvekan om att det är en gliring till filmindustrin men varför får ni allt vara så snälla och klura ut själva.

Inledningsscenen sätter egentligen tonen för resten av filmen, och är helt nödvändigt för att resten av kontexten ska bli tydlig. Det handlar om ett tal, där allehanda stora kritikerrosade, men också publikfavoriter, filmer räknas upp. Man frågar retoriskt om vissa beståndsdelar i dem, till exempel varför E.T. var brun. Svaret, liksom i alla de andra retoriskt ställda frågorna är – ingen orsak. Därefter börjar galenskaperna den här filmen utsätter sin publik för på allvar.

Inledningsscenen är briljant och det håller samma mästerliga klass en stund till. Hade filmen varit kortare, kanske hälften så lång som den spelfilm det är, hade den varit helt briljant. Men liksom publiken (publiken i filmen) interagerar med innehållet vill man snart att Graham Chapmans rollkaraktär, översten, från Monty Python sketcherna, ska kliva in och stoppa alltihop eftersom det blir för löjligt efter ett tag. Det blir också lite för upprepande att se samma däck döda sina offer på samma sätt hela tiden. Vill man ha fullt utbyte av filmen får man försöka att ignorera de delarna helt enkelt. Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Jag gillar filmen men jag är den första att medge att det kräver sin man att stå ut med hela. Att se om filmen igen, inom en snar framtid vill jag inte ens tänka på. Den är rolig men den är rolig på ett sådant omständigt och intellektuellt sätt att det blir svårt att ta till sig humorn. Man måste allt som oftast analysera den bokstavliga handlingen i flera steg för att kunna tillgodogöra sig den. Klarar man det och uppskattar fullständigt absurda filmer bör man ta en tid på den här. Jag garanterar att ni inte sett något liknande förr!

8/10

Star Trek: VOY – S01E03 – Time and Again

Den här gången fastnar Kapten Janeway och hennes besättning i en annan svår situation. Den påminner på sätt och vis om den som visades i förra episoden – Parallax, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Man borde kunna variera berättelserna och de problem Voyager ställs inför lite bättre än att berätta två så lika historier efter varandra. Men det är å andra sidan ett intressant avsnitt och jag antar att man inte kan få allt. Serien håller helt klart uppe kvaliteten!

Epoch – 2001 – En existentiell film

Jag ska inte sticka under stol med att det var omslagsgrafiken till den här filmen som gjorde mig lockad att se den. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men något känns oerhört attraktivt med den där bilden. Det kan förstås vara mysteriet kring den. Vad är det? Vad har det för symbolik? Vilken funktion fyller den?

Hur som helst blir man snabbt medveten om att det rör sig om en Sci-Fi rulle och att objektet, för det är väl säkrast att kalla det för det, är väldigt väldigt gammalt. Redan i början av filmen får vi veta att det kom till för ungefär fyra miljarder år sedan. Funktionen säges det förstås inte mycket om och heller inte varför den plötsligt dyker upp efter fyra miljarder år.

Någon form av påverkan har den på jorden eftersom hela världen plötsligt tyck vara medveten om formationen som finns någonstans i de asiatiska regionerna. USA är förstås först där och börjar att undersöka. Man har gjort sig besväret att ta dit en ledande expert som spelas av en av mina gamla favoriter David Keith. Han börjar, tillsammans med andra forskare och militären att sakta utforska vad de egentligen har att göra med. Snart lyckas de öppna formationen och ta sig in i den. Alla är dock inte lika övertygade om att det är en fredlig tingest och militären väntar egentligen bara på godkännandet att spränga alltsammans i luften.

Precis så rafflande är det! Det är väl i sig inget som är så där jättenytt kanske men det funkar och man blir intresserad av vilka hamligheter den underliga formationen kan dölja. Undan för undan får man svar som tar oss förbi allehanda fysiska, ideologiska och existentiella frågeställningar. Jag kan inte säga att allting är absolut självklart när filmen är slut men jag har i alla fall min uppfattning klar för mig. Och jag gillar verkligen när man lägger upplösningen på den nivån att det är fullständigt självklart men samtidigt subjektivt i högsta grad. Man kan alltså läsa ut flera möjliga lösningar till problemet beroende på hur man väljer att tolka det.

Överlag är det en ganska B produktion. Jag kan tänka mig att budgeten har varit sparsam och det är dessutom en TV produktion. Men jag tycker ändå att man har gjort väldigt mycket av det om man ser till specialeffekter och liknande. Skådespeleri och logik funkar inte riktigt lika bra men det kan jag ta. Det är ingen som är jätteusel tvärsigenom men om sanningen ska fram finns det heller inget klockrent skådespeleri någonstans. För det mesta är det hyggligt för att dippa ner till något sämre ibland.

Men jag gillar filmen. Den införlivas det som omslagsgrafiken utlovar tycker jag. Det blir lite science fiction mysticism över det och det är inte svårt att läsa in evolutionsteorier i handlingen. Faktum är att det nog är svårare att missa dem. Men det kanske bara är jag som är extra svag för sådana?

7/10