16 Bästa Uppföljarna del 1

Utan inbördes ordning…

I Spit on your Grave 2 är en fantastiskt oväntad uppföljare som faktiskt piskar den första delen hart på fingrarna. Låt vara att det är en uppföljare till namn och inte så mycket till handling eftersom det, i princip, är samma handling om igen som vi redan har sett. Visserligen handlar det lite mer om fångenskap och tortyr än gruppvåldtäkt men visst finns det sexuella maktmedlet kvar i handlingen. Jag blev klart överraskad av denna!

Chuck Norris må vara en träig skådespelare men många av hans filmer har trots allt vait underhållande, åtminstone i hans tidigare karriär. Missing in Action 2 är en film som utspelar sig före den första filmen och har ett helt annat upplägg än vad man skulle räkna med om man bara hörde namnet. Även här är det frågan om fångenskap och tortyr fast på ett annat sätt än i I Spit on your Grave 2 förstås. Det är krigsfångenskap och den ständiga kampen för överlevnad som står på tapeten.

En film som verkligen inte är bra, men som trots allt piskar sin föregångare på fingrarna när det gäller underhållningsvärde är The Necro Files 2. Det är amatörmässigt och det är en hur puckad handling som helst, men det är kul! Uppskattas förstås inte av alla, men det gör inte föregångaren heller…

Wrath of the Titans är förstås uppföljaren till ny inspelningen av Clash of the Titans. Grekisk mytologi är bland det intressantaste som finns i myt-väg och även om denna inte alltid berättar den vinkling som är van vid från andra källor så gör inte dess föregångare det heller. Det är en snygg actionfilm och det får vi vara nöjda med. Det finns betydligt mer intetsägande filmer än det här. Denna är faktiskt riktigt bra!

Jag gillade visserligen den första filmen om Camp Crystal Lake. Men det är inte förrän i uppföljaren vi får följa den ikoniserade Jason Voorhees för första gången. Friday the 13th part2 är filmen föra den berömda hockeymasken är uppfunnen och jag får säga att det är riktigt bra utan den. Jag ska inte säga att jag inte gillar dess användande men så här i början är det mera skräckinjagande med en galning som döljer sitt ansikte bakom en tygpåse som han trätt över huvudet.

Hittills har det handlar mest, eller uteslutande egentligen, om den första uppföljaren till en film. Men det finns ju filmserier som består av fler filmer än så. Det är inte alltid så att det är den första uppföljaren, alltså del 2, som är den bästa. Ta till exempel. Den fjärde delen av Mission Impossible:Ghost Protocol. Som på något sätt är den enda i sviten som har något av originaltvseriens känsla. Det är kanske inte mycket men det finns där i alla fall. Det är också den enda av filmerna jag verkligen skulle kunna tänka mig att se om igen. Som det känns nu i alla fall.

Fjärde delen är också Star Treks mest komiska del – The Voyage Home, som fortsätter direkt där förra filmen slutade. Det är alltid ett djärvt grepp att inte bara göra ett nytt äventyr med samma personer. Dessutom fortsätter faktiskt även i filmseriens nästa del – TheFinal Frontier. Hur som helst är det humorn i denna del som gör att den står ut från alla de andra mer allvarsamma delarna i filmsviten. Det gör den helt klart minnesvärd!

Andra uppföljare tar sig helt andra vägar än föregångarna, inte genom att byta genre som i fallet med start rek, utan genom att betrakta sina föregångare som… filmer! Detta görs oerhört effektivt i The Human Centipede II (FullSequence) där huvudpersonen blir så fascinerad av den första filmen att han tar sig ann ett liknande projekt. Första filmen är alltså en film i filmen vilket innebär att den aldrig ägde rum i verkligheten. Verkligheten i filmens universum alltså. Det blir lite metafilm av det hela och det var det väl ingen som hade räknat med när The HumanCentipede (The First Sequence) chockerade publiken och gjorde den till en av årets mest omdebatterade filmer?

Fortsättning följer HÄR

Chained - 2012 - Fångenskapen tagen till nästa nivå!

Chained

Regi: Jennifer Chambers Lynch

2012

Thriller

Tim är nio år när han blir kidnappad tillsammans med sin mamma av taxichauffören Bob. Han blir snart varse om att Bob är seriemördare och att hans mamma inte längre är i livet. Mardrömmen börjar. Bob kedjar fast Tim och använder honom som slav. Hans uppgifter består i att följa Bobs minsta vink. Han ska hålla huset rent, öppna dörren när Bob kommer hem med ett nytt offer och får ingen mat. Inte förrän Bob har ätit i alla fall och då är det endast resterna från Bobs tallrik som är tillåtet. Kort sagt finns det ingen som helst frihet kvar för Tim som från och med nu får namnet Rabbit. Åren går och de börjar bilda någon sorts märklig fader/son relation.

På pappret är detta en mycket intressant och makaber film. I verkligheten är den fortfarande motbjudande och stark. Det är ett så starkt ämne att det är svårt att inte påverkas av vad som sker. Speciellt eftersom nyhetsflödet de senaste åren varit språngfylld med nyheter om människor som hållits inspärrade i åratal, oftast som sexslavar och ibland till och med egna släktingar. Se bara på Josef Fritsl som höll sin egen dotter inspärrad som sexslav i 24 år. I sådana fall överskuggar helt klart verkligheten dikten.

Men man får tänka sig. I filmens början är Tim 9 år, efter ett hopp i tiden är han kanske runt 17-18 år. Det är alltså några år som han har suttit inspärrad tillsammans med galningen Bob. Det är en systematisk terror som renderar i att Tim, eller Rabbit, formas efter Bobs vilja. Någon sorts relation utvecklas dem emellan. Allt sker förstås på Bobs villkor men man kan ana att de stränga tyglar som Tim fick som barn håller på att lösas upp. Att Bob kommer från en trasig barndom blir snart uppenbart och det är väl heller inte ovanligt att våldsverkare som kommer från eget förtryck känner behovet av att utöva sin makt för andra.

Liken efter de unga kvinnorna Bob släpar hem gömmer han under huset. Jag vet inte om parallellen till John Wayne Gacy, som också gjorde av med sina offer på liknande sätt, är medveten eller inte men det känns som att dylika detaljer skulle vara genomtänkta. På sätt och vis påminner filmen om Eric Stanzes Scrapbook. Det är väl fångenskapen och det psykiska våldet skulle jag tro. Här är det dock inte frågan om en lika visuellt stark film, det är mer det kalla våldet än det fysiska som återfinns. Ett kallt iakttagande egentligen. Man känner sig på sätt och vis som en voyeur när man ser den här filmen. Inte för att det skulle vara något erotiskt över det utan snarare för att man är iakttagaren till den passiva framtoning Rabbit tvingas till.

Tyvärr är filmen överlag lite för långsam och seg. Det är en klart intressant inledning men det blir snabbt lite mycket av samma sak om och om igen. Visst finns det en poäng med det, för att belysa pojken hjärntvätt eller väg mot vansinnets rand, men det blir tråkigt och det kan ju knappast gagna filmen. Lyckligtvis kommer slutet och räddar upp vad som nästan var förlorat. Den ultimata förnedringen kommer att avslöjas!

6/10

Kungliga Patrasket – 1945 – Edvin Adolphson är fantastisk!

Regi: Hasse Ekman

Drama

Det sägs att Hasse Ekman här gör en film om sin far, Gösta Ekman den äldre. Det är ett älskat porträtt fullt av kärlek, men heller inte utan ett visst mått av kritik. Åtminstone i det avseendet att han belyser svårigheterna att växa upp i en skådespelarfamilj och ständigt behöva jämföras med den tidigare generationens aktörer. Det spelar förstås ingen roll om det handlar om skådespeleri eller något annat yrke, att ständigt behöva jämföras med sina föräldrar kan sannerligen inte vara lätt.

Lyckligtvis har jag inga direkta förkunskaper när det gäller Gösta Ekman d.ä. och behöver inte jämföra historien i filmen med några verkliga scenarion. Filmen står på egna ben för mig och hade jag inte vetat hur släktbanden ligger till hade jag inte behövt ta dem med i beaktandet. Det är en film med ett budskap, fantastiska skådespelarprestationer och inget mer egentligen. Så ser jag på saken!

Stefan Anker är teaterdirektör och den givna stjärnan i showen. När han planerar att sätta upp en ny pjäs funderar de andra familjemedlemmarna på att helt sonika lämna teaterlivet. Och inte bara funderar, de gör det också. Han står nu ensam inför publiken och recensenterna som gång på gång skriver att hans föreställningar är fiaskon. Han ger sig inte och inte förrän hans dotter håller på att mista livet i barnsäng går det upp för honom vilka värderingar som är de viktigaste för honom.

Edvin Adolphson spelar huvudrollen som Stefan Anker och som förtexterna så fiffigt anger är alla andra egentligen bifigurer till denna. I förtexterna benämns de andra bara som ”hans son” eller ”hans fru”. Det blir lite teatraliskt över det hela och vad skulle väl passa bättre i en film som denna. Hur som helst är Edvin Adolphson fullständigt fantastisk i rollen, från första början till sista minuten. Inget får honom att för ett ögonblick släppa den rollkaraktär han gestaltar. Det är ett klart imponerande arbete som borde belönas med en utmärkelse tycker jag. Det är sällan man ser sånt totalt fokus och sådan fullständig briljans.

Hans son spelas förstås av Hasse Ekman själv som blir totalt överspelad av Edvin Adolphson. Som sig bör alltså, eftersom fadern ska vara den dominante. Lika lite kommer någon av de andra skådespelarna i närheten av honom, utom möjligen Stig Järrel som jag aldrig har sett bättre tror jag. Nåja, det ska jag låta vara osagt, men riktigt bra är han i alla fall. Synd att han inte har en större roll!

Men det är inte bara skådespelarprestationer som håller upp filmen. Det är också ett bra manus och en mycket intressant historia. Läser man om filmen på IMdB står det att det handlar om en skådespelarfamilj i tre generationer som det går lite upp och ner för. Det är baske mig en alldeles genial beskrivning. Det är precis det som det handlar om – och på ett fantastiskt sätt!

8/10