Recension: Saw 2 - 2005

Observera att det här, med tanke på slutpoängen, är en gammal recension...

Saw 2

Regi: Darren Lynn Bousman

2005

Horror

Jigsaw har spärrat in drygt en handfull människor i ett hus och dessutom släppt ut en dödlig gas bland dem. De tvingas nu kämpa mot klockan och jigsaws kryptiska ledtrådar för att hitta en lösning och ett botemedel innan tiden rinner ut. Samtidigt spårar polisen Eric Mason (Donnie Wahlberg) upp den beryktade brottslingen med målsättningen att sätta honom bakom lås och bom, men jigsaw avslöjar sanningen för honom, en av de inspärrade är polisens son och jigsaw vill spela ett sista spel…

För er som har sett första filmen kommer mycket att kännas igen. Kvar finns de groteska problem deltagarna i Jigsaws spel tvingas lösa och den kallt beräknande atmosfär där mördaren tycks ha tänkt på allt och manipulerar sin omgivning exakt enligt planen hela tiden.

Filmen lider dock av ett annat problem som de allra flesta uppföljare lidar av, man vet ungefär vad man ska förvänta sig och det vet förmodligen filmskaparen också. Man blir inte lika överraskad denna gång och blir inte lika chockerad av kallblodigheten. Det är dock  fortfarande lika rörigt och filmen döljer sin twist väl, eller kanske borde man till och med använda plural här då det är ganska gott om överraskningar och vändningar framåt slutet.

Personligen ser jag ganska gott om likheter mellan den här och en av mina absoluta favoritfilmer från senare år – Cube! En handfull människor som springer runt utan att veta var de är eller är på väg. Deras relationer till varandra och paranoian som skoningslöst sipprar fram ur den hopplöshet personerna tycks stå inför  - finns det en utväg och är priset i så fall värt att betala?

Rent skådespelarmässigt funkar filmen bättre än första filmen och flera kända ansikten medverkar. Kanske inte folk man nödvändigtvis känner till namnen på eller de allra största stjärnorna men känner igen dem gör man absolut, till exempel Dina Meyer som även var med i första filmen. Mest imponerar kanske Tobin Bell som Jigsaw även om rollen kanske inte kräver något direkt mångsidighet.

Den som gillade ettan kommer förmodligen inte att bli besviken på den här heller och det är väl heller ingen omöjlighet att det här kan bli en riktig långkörarfranchise. Del tre är redan planerad och slutscenen vittnar om en historia som verkligen går att spinna vidare på.

Rekommenderas varmt!

Recension: Seeking Asylum - 1979

Seeking Asylum

Regi: Marco Ferreri

1979

Komedi/Drama

Roberto (Roberto Benigni) har ett nytt jobb som förskollärare där han verkligen få leva ut sina drömmar om att förbli ett barn för alltid. Hans okonventionella metoder är redan från början en betydande del av hans personlighet och det dröjer inte länge förrän han tar med en åsna till skola. Livet är sång och musik och en massa upptåg och han lever verkligen som han lär. Men bakom fasade lurar något, polisen kommer en dag och ställer frågor om hans radikala förflutna och när han får veta att mamman till ett av barnen i klassen, väntar hans barn blir han livrädd.

Det här är den typ av film som tar ett stycke ur verkligheten och berättar den, utan att för den delen poängtera någon speciell början eller något speciellt slut på historien. Det är helt enkelt en betraktelse av vad som händer i livet hos dem som filmen handlar om. Det är också en film där skådespeleriet är ovanligt viktigt eftersom det är i dessa värden mycket av behållningen ligger.

                                               

Roberto Benigni är mycket underhållande att se på och han har en väldigt stor karisma. Vad han egentligen håller på med eller vad hans galna upptåg egentligen har för betydelse är, enligt mitt sätt att se det, mindre viktigt. Visst skulle man kunna ägna sig åt att analysera subtila betydelser i historien, om den finns gömda politiska budskap etc. men jag finner det inte nödvändigt att göra det. Att låta diskbänksrealismen göra sitt jobb på egen hand räcker alldeles utmärkt.

Fast det är klart, i och med att man överhuvudtaget blandar in någon form av ifrågasättande av Robertos radikala förflutna så måste det ju vara av vikt för tanken bakom filmen. Kanske vill Ferreri belysa ett politiskt ställningstagande eller så vill han bara betona att de barnsliga instinkterna inte nödvändigtvis behöver förtryckas bara för att man blir fysiskt äldre. Man är väl inte äldre än man känner sig, brukar jag säga.

Visuellt sett är det en mycket vacker film med fantastiska miljöer som trots detta fortfarande är realistiska. Skickligt genomförd mise-en-scène som fungerar i symbios med både skådespeleriet och handlingen skulle man kunna säga. Dragspelet som är en, om inte ständigt så åtminstone frekvent, följeslagare till vår huvudperson är ytterliggare ett sätt för honom att distansera sig från verkligheten, eller åtminstone från den verklighet vuxenvärlden försöker påtvinga honom.

Det finns också några skruvade karaktärer inbakande i historien och om det inte redan vore ställt bortom allt tvivel vilken inverkan dialogen har, skulle jag ta upp det här. Men det säger nästan sig själv att en film av den här typen, utan början och utan slut, där skådespeleriet står i ständigt fokus, är beroende av en välskriven och vass i dialog. Inte för att den alltid är satirisk eller drar åt någon särskilt håll, förutom det uppsluppna, egentligen. Den är bara knivskarp och en av sakerna som är mest fascinerande med filmen.

Recension: River Queen - 2005

River Queen

Regi: Vincent Ward

2005

Drama/Action/Krig

Britterna ockuperar Nya Zeeland. Vid den yttersta utposten mot vildmarken lever Sarah O’Brien (Samantha Morton) och hennes familj och trots att hennes far (Stephen Rea) ingår i de brittiska styrkorna förälskar hon sig i en ung maorier – Tommy. Efter en enda natt tillsammans med honom blir hon gravid, Tommy dör, men hon är fast besluten att föda hans son som hon sedan uppfostrar enligt bästa förmåga. De lever idylliskt i sju år men sedan händer något. Boy, som pojken heter, blir kidnappad av sin egen farfar efter att britterna röjt helig mark, allt enligt order. Sarahs kamp för att återfinna sonen är outtröttlig och längs floden lär hon sig känna igen krigets fasor från båda sidor. Hon finner äntligen sin son, men han har nu blivit uppfostrad som maorikrigare och är fylld av hat…

Dvd-omslaget pryds av en bild på en skäggig Kiefer Sutherland som spelar menige Doyle, en roll som han faktiskt gör ganska bra. Hans irländska accent är fullt trovärdig och överlag är jag imponerad av honom. Att han återfinns på omslaget har dock troligare att göra med att han är ett av de mest kända namnen och inte att han på något sätt har en betydande roll. Inte heller Stephen Rea, vars namn också pryder omslaget är särskilt betydande för filmens helhet, men de scenerna han medverkar i är naturligtvis stabila.

                                  

Nä, huvudrollen innehas av Samantha Morton, ur vilkens ögon filmen berättas ur. Stora roller innehas också av Nya Zeeländarna Cliff Curtis och Temuera Morrison (som i alla fall jag lärde mig att älska i Lee Tamahoris: Once were Warriors). Det finns inget att klaga på inom detta område, inte heller går det att gnälla på de mycket trovärdiga gestaltningarna av folket runt omkring, allt från de mindre birollerna till statisterna. Kostymmässigt är filmen suverän och den här ju också vunnit New Zeeland Screen Award, i just detta avseende!

Detta innebär att vi får ta del av en mycket trovärdigt berättad historia, där grymheter hör till vardagen och de magnifika naturbilderna känns äkta. Det är ett mycket vackert foto och framförallt den överskådande bilden, där floden ringlar sig fram som en orm genom landskapet, etsar sig gärna fast på näthinnan. Skönheten och odjuret kan man säga, för krigets fasor gör sig också påminda i idyllen. Britterna som ska trycka tillbaka vildarna och ge plats för fler nybyggare, och maorierna, som vill försvara sitt land och kämpar mot allt vad de kan.

Inte för att detta är en utpräglad krigsfilm på något sätt, för det är det absolut inte, men jag vill inte påstå att det tas ställning, varken för eller emot, någon av de två fiendesidorna. Snarare utmålas själva krigets fasansfullheter. Detta tycker jag är en bra lösning, framförallt då filmen berättas utifrån den berättelse filmens huvudperson ser. Hennes mål är inte att utkämpa eller vinna ett krig, hennes ambition är en helt annan, att få återförenas med sin son och detta är kanske filmens viktigaste budskap. Acceptans för olika synsätt och kulturer så länge kärleken lever. Konsten att leva i harmoni helt enkelt.

Det är inte svårt att se paralleller till allehanda indianfilmer där den vite mannen antingen tillfångatagits av indianerna eller adopterats som en i stammen. Filmer som A Man Called Horse, Little Big Man, Soldier Blue och Dances With Wolves ploppar upp i skallen. Det handlar om var man ska lägga sina lojaliteter, vän kan plötsligt bli fiende och fienden plötsligt den beskyddande tillflyktsort man såväl behöver vid tillfället. Lägger man sin lojalitet hos sitt ursprung eller där man är uppvuxen? Kanske är det så att man faktiskt har möjligheten att, utifrån ett så kallat objektivt synsätt, göra de intellektuella bedömningar som krävs för att avgöra rätt eller fel i en specifik kontext?

Hur det än är med den saken så är det här framförallt en film om integritet, om att välja sin egen väg och stå för den i alla lägen. Att utnyttja situationen till sin egen fördel och att inte vara rädd för att offra både liv och lem för de man håller kära. Kanske kan man också lära sig när det är dags att ge upp och det är kanske detta som är den största vinsten, att förstå när man inte längre kan vinna?

En rörande film!