Recension: Marco Polo - 1982

Marco Polo

Regi: Giuliano Montaldo

1982

Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!

                                                                                    

Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!

Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?

Recension: Cold Fish - 2010

Cold Fish

Regi: Shion Sono

2010

Drama/Thriller

Syamotos dotter åker dit för snatteri. Förnedrade kommer han och hans fru till affären för att klara upp saken. Affärsinnehavaren visar inga tecken på pardon men en man i medelåldern kliver in och löser situationen till allas bästa. Snart föreslår den medelålders mannen att Syamotos dotter ska börja arbeta för honom i hans fiskaffär. Eftersom både han och Syamoto ägnar sig åt handel med sällsynta tropiska fiskar finns där ett naturligt band mellan dem. Snart inser dock Syamoto att allt inte står riktigt rätt till och att det döljer sig en blodig sanning bakom entusiasmen.

Jag såg Suicide Club när den var aktuell och tyckte verkligen om den. Efter att ha sett den här vill jag se alla filmer mellan Cold Fish och Suicide Club som jag har missat! Jag blev oerhört imponerad av inlevelsen i berättelsen! Att det kunde vara en så blodig historia som det slutar som hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om i filmens inledning. Det är helt enkelt något som gradvis smyger sig på.

Filmens egentligen handling är inte så intressant egentligen. Det är någon form av maffiaverksamhet där ingen får sätta sig upp mot Murata som den medelålders rika fiskhandlarknösen heter. Gör man det får man helt enkelt skylla sig själv, han ser sig själv som en Gud med rätt att bestämma vem som ska dö var och när. Sätter man sig ut emot honom hamnar man naturligt nog ett steg närmare sin egen grav.

Syamoto blir motvilligt hans kompanjon eller högra hand i affärerna. Det handlar förstås som fiskaffärer men det är som sagt inte intressant. Miljöerna bland akvarierna är förvisso vackra men det intressant är själva avrättnings- och avskaffningsmetoderna som Murata tillsammans med sin fru begagnar sig av. Det är bland det mest hårresande jag har sett på mycket länge faktiskt!

Tillsammans med skådespelarprestationerna som verkligen är i toppklass gör detta filmen till en mycket intressant rulle. Det gamla uttrycket om att det är viktigare hur filmen handlar om det än vad den handlar om besannas alltså här. Det är en ganska lång film, lite över två timmar, och är man ovan vild våldsmanifestationer kan det säkert bli lite påfrestande. Och visst skulle man kunna ha kortat den lite här och där men på det hela taget är varje scen nödvändig för helheten – som naturligtvis inte uppenbarar sig förrän framåt slutscenen!

7/10

Recension: Mad Money - 2008

Mad Money

Regi: Callie Khouri

2008

Komedi

Bridgets (Diane Keaton) man blir arbetslös och eftersom de står i begrepp att förlora sitt fina hus på grund av den förlorade inkomster söker hon alla möjliga och omöjliga jobb för att bidra till hushållskassan själv. Att hon aldrig tidigare jag jobbat utan förlitat sig på att pengarna ska komma in via hennes man är inte till hennes fördel, men till slut får hon i alla fall ett städjobb. Men inte vilken städjobb som helst, hon ska städa på centralbanken! Genast sätt synen av alla uttjänta pengar som bara ska förstöras griller i huvudet på henne. Kunde man inte hitta på ett sätta att plocka ut lite av dem för att på så sätt dryga ut kassan? Hon strider till verket men för att verkställa sin plan behöver hon hjälp av Jackie (Katie Holmes) som kör vagnen med pengarna i och Nina (Queen Latifah) var arbetsuppgift består i att förstora pengarna i en form av dokumentförstörare.

Man får väl kalla filmens upplägg för någon form av heist, men det handlar inte om en sådan i strikt och vanlig bemärkelse. Visst är rånmetoden tillräckligt avancerad för att passa in i valfri film av den slaget, men de komiska inslagen är alltför påtagliga för att kunna beblandas med dylika förebilder. Missförstå mig inte nu, det är inget fel i att filmen har en komisk framtoning och jag tror ärligt talat inte att den hade fungerat annars, men detta innebär också att en del av den naturliga spänningen uteblir. Man förstår ganska lätt vad som kommer att hända, vem som kommer dem på spåren och så vidare. Ja, den är helt enkelt lite för förutsägbar.

Skådespelarmässigt funkar den dock alldeles utmärkt alla de tre damerna är väldigt trovärdiga i sina rolltolkningar, och det märks att man lagt vikt vid att göra dem så olika varandra som möjligt. Diane Keaton är den rika hemmafrun, som fram tills nu haft råd med både städhjälp och annat och som knappast har beblandat sig med fysiska arbetsbördor. Queen Latifah är å andra sidan den ensamstående mamman som alltid sätter sina barn i första rummet, uppfostrar dem att sköta sig i alla lägen etc. En helyllemamma med andra ord. Annat är det med Katie Holmes, som helst klart är den skönaste karaktären i filmen, hon är så där härligt utflippad och när man inte riktigt vet om hon verkligen är så blåst som hon verkar vara kommer hon med ytterliggare någon kommentar som gör att man inte blir ett dugg klokare. Hon är faktiskt en fröjd att se på och hon verkar verkligen njuta av sin medverkan, hon har roligt helt enkelt!

Själva planen, är så dum att den naturligtvis är helt genomförbar. Ingen har tänkt på de simpla tricks som den nyanställde toalettstäderskan kommer på för att föra ut pengarna. Enda problemet är att när väl pengarna kommit ut finns det andra problem att hålla i. Det är kanske till exempel ingen vidare smart idé att sprida alltför mycket pengar omkring sig, det kan ju verka en smula misstänksamt. Alla är medvetna om detta, men trots det råkar några av dem, så att säga, ut för frestelser de inte kan motstå…

På det hela taget är det här en tämligen underhållande film. Handlingen kommer inte att gå till historien som en av de mest fyndiga, men jag tror heller inte det är meningen. Man får underhållning i drygt en och en halv timme av sitt liv och större ambitioner än så tror jag inte filmen brottas med. Det är lite segt emellanåt och man kanske kunde kortat ned några minuter här och där, men på det hela taget känns filmen ganska av skådespeleriet och inte av handlingen.