Recension: Luther the Geek - 1990

Luther the Geek

Regi: Carlton J. Albright

1990

Horror

När Luther var barn såg han en man i bur bita halsen av en höna och dricka blodet. Nu flera år senare ska han släppas ut från mentalsjukhuset och återanpassas in i samhället. Genast börjar han sin nyfunna frihet med att ta livet av inte ont anande människor. Han följer efter en kvinna till hennes hus och håller sen henne fången där och när kvinnans dotter och dennes pojkvän dessutom anländer måste Luther försvara sig på det enda sätt han känner till, han måste döda…

Ibland, inte allt för ofta, lyckas man få tag i en film som faktiskt är bättre än förväntat. Det händer ganska sällan men när det väl händer belönas man med en hel del personlig tillfredställelse. Luther the Geek är en sån film. Spänningen hålls på en bra nivå och det blir aldrig sådär fjantigt att se Luther döda som det allt för ofta blir i filmer av det här slaget.

I början känns skådespeleriet omotiverat och aningen töntigt men det går strax över när filmen har kommit gång och Luther påbörjar sina härjningar. Han dödar sina offer med hjälp av sina ståltänder eller genom det sätt som just för tillfället råkar ligga närmast till hands. Men det finns mer substans kring den här mördaren än bara mord, han dödar inte urskiljningslöst och hans motiv är inte glasklara.

Filmens offer, om man nu ska kalla dem för det, är till en början inte alls lika stereotypiska som de brukar vara och kan t.ex. frambringa ljud trots att de har en munkavle för munnen. Det gör att filmen får en mer realistisk känsla än genomsnittsfilmen i genren, men i nästa stund förundras man över hur korkade karaktärerna är och illusionen spricker även denna gång.

Luther själv är konsekvent framställd och Edward Terry gör ett strålande jobb med den kycklingkacklande galningen. Det enerverande kacklandet kan göra vem som helst vansinnig och det förhöjer filmens atmosfär betydligt. Ofta med hjälp av den smått irriterande musiken som på något konstigt sätt passar in.

Recension: Lurking Fear

Lurking Fear

Regi: C. Courtney Joyner

1994

Horror

Den lilla staden Lefferts Corner har under decennier plågats av omänskliga varelser. Få människor finns kvar i staden men bland dem som ännu dröjer sig kvar och som bekämpar den onda som gömmer sig under kyrkogården finns bland annat; en präst, en läkare och en gravid kvinna. De har barrikaderat sig inne i kyrkan och t.o.m. spikat för ett stort hål i golvet med plankor och brädor. Samtidigt följer John Martense en karta som tydligen ska leda till familjeskatten och ska finnas någonstans på kyrkogården. I hans fotspår följer några skurkar som också vill lägga vantarna på skatten. Oundvikligen stöter alla dessa grupper ihop och de groteska varelserna väntar bara på rätt tillfälle att sätta in sin slutstöt på.

Ytterliggare en film som aldrig borde ha gjorts. Poängen med filmen är väl, så vitt jag förstår, att visa de deformerade monstrerna i en så dålig dager som möjligt.

Något som slår en efter filmen är att man fortfarande inte har full koll på vad filmen egentligen handlade om, något som inte kan vara ett bra tecken. I ett fall där en komplicerad historia ska vävas tillsammans och själva syftet är att konfundera tittaren kan jag mycket väl förstå poängen med detta, men i en sån här simpel produktion är det alltså endast ett tecken på filmens misslyckande.

Redan i filmens första scen slås man av de usla skådespelarna, som faktiskt bättrar sig ju längre filmen går - det ska erkännas. Eller också dör de av en efter en och ersätts med skickligare kollegor. Jag tror i mångt och mycket att detta beror på regissörens undermåliga yrkesskicklighet då även erkänt duktiga skådisar inte gör sig själv full rättvisa. Namn som Ashley Laurence som kanske är mest känd för sin roll som Kirsty i Hellraiser-serien kan mycket bättre än så här. Men framförallt klarar Jeffrey Combs (Re-animator, The Frighteners, Castle Freak, Fortress etc. etc.) av betydligt mera än så här. Det känns visserligen som om han går på tomgång och inget riktigt bryr sig om vad han gör och kanske tyckte varken han eller de andra skådespelarna att de hade speciellt intressant material att jobba med.

Filmen bygger på en berättelse av H.P.  Lovecraft och såna filmer brukar vara ypperligt intressanta, åtminstone tycker jag det. Hans historier har ofta det där lilla extra som gör att man får en extra touch på produktionen. Andra filmer byggda på denne mans berättelser är t.ex. nämnda Re-Animator och From Beyond. Tycker du förresten att det finns likheter mellan Lurking Fear och Hemaglobin, (eller Bleeders som den också kallas) med bland andra Rutger Hauer är det inte så konstigt, det är nämligen samma novell som ligger i grunden.

Sminkjobben som är väldigt viktiga i monsterfilm av det här slaget är i det närmast helt misslyckade. Det som borde vara skrämmande ser endast löjligt och skrattretande ut. Nu tror jag inte att filmen har fått ett speciellt stort uppsving om dessa saker hade varit i ordning, men det hade sannerligen inte blivit sämre.

Finns det överhuvudtaget någon vits med att se filmen, så ska det vara för en få se Jeffrey Combs i helskägg…

Recension: Lucker the Necrophagous - 1986

Lucker

Aka: Lucker the Necrophagous

Regi: Johan Vandewoestijne

1986

Horror

John Lucker, en beryktad och mycket farlig seriemördare, ligger i koma, bedövad av mycket starka doser bedövningsmedel. Åtminstone är det var sjukhuspersonalen tror att han gör… Dock dröjer det inte särskilt länge innan han vaknar upp mördar de som står i vägen för hans flykt och blir fri att fortsätta med sina sjuka och groteskt perverterade böjelser, som innefattar både våldtäkt och nekrofili. Anledningen till att han från början var inlåst var nämligen att han, för tre år sedan, dödat och torterat flera unga flickor, för att sedan våldta liken – flera veckor efter de ursprungliga dåden så kropparna blivit riktigt genomruttna…

Handlingen i den här flamländska filmen är faktiskt precis så grotesk som ovanstående antyder. John Lucker är en mycket sjuk man med, vad vi vanliga människor skulle kalla, vidriga böjelser. Han finner stort nöje i sexuella aktiviteter med ruttnande lik och är också osedvanligt uthållig i sin väntan på sin partners mest perfekta konsistens. Tankarna vid det här laget går naturligtvis till Jörg Buttgereits Nekromantikoch Nekromantik 2 men, som liksom med Nacho Cerdas Aftermath, ligger mycket mer åt det konstnärliga hållet. Här tycks istället fokus ligga på själva chockelementen och filmens regissör medger också detta i extramaterialet. Recensionen avser förresten den nyligen släppta directors cut, som är en restaurerad version av originalet med både bortklippta originalscener, för ett bättre flyt i tempot, och inklippta nya scener, som ursprungligen klipptes bort då de ansågs allt för vågade av distributionsbolaget.

                                                         

Skådespelarmässigt finns det en hel del att önska, men vem ser egentligen en film av det här slaget för sina eminenta skådespelartolkningar, eller för den delen för sin djupa logik? Det förekommer nämligen några direkta fel i filmens tidslinje som man helt kan ignorera. Att John Lucker behållit ett lik i fyra veckor i sin vänta på rätt konsistens och att detta sedan refereras till som endast en vecka är tämligen oviktigt. Dessutom gäller det ju här att äntligen få ta del av en omtalad kultrulle som redan när den var helt ny hade oerhörda problem med att få distribution.

Samma sak kan gälla den, rent ut sagt korkade, polismyndighet som inte hittar honom, trots att man gått ut med tydlig information i media om var Luckers enda överlevande offer från förra våldsturnén bor idag. Lägg till detta de fyra veckor jag talade om här ovan så förstår Ni hur inkompetent polisen måste vara. I extramaterialet talar förresten filmens regissör om en ny version av Lucker, ett omskrivet manus helt enkelt som ska vara en mer straightforward och mainstreamsk berättelse där polisens arbete ska få en klart mycket större del av handlingen. Det vore naturligtvis trevligt om en sådan kunde bli av, det finns alldeles för få nekrofilistiska mainstreamfilmer idag…

När det gäller gore är det allt som oftast väldigt välgjort och det är till och med så vid vissa tillfällen, att jag tycker att man inte tagit i tillräckligt. Våldet är så utstuderat att det inte räcker med den, förvisso realistiska, visualisering man skapat. Som karaktär är Lucker härligt känslokall även om man samtidigt får tydliga inblickar i hur dåligt han egentligen mår. Han är besatt av den överlevande kvinnan och måste till varje pris ha tag i henne.

På samma sätt kan man resonera när det gäller själva filmen. Nu när det finns en restaurerad utgåva tillgänglig, finns det inte längre någon ursäkt att inte äga den längre. För det här är helt enkelt en kultfilm som man måste ha i sin ägo innan man dör…