Recension: Little New York - 2009

Little New York

Aka: Staten Island

Regi: James DeMonaco

2009

Drama/Komedi

Gangsterbossen Parmie iscensätter en plan som ska få honom att bli den mäktigaste, för att inte säga den enda maffiabossen på hela Staten Island. Det är bara det att hans planer inte lyckas fullt ut och att han blir trädkramare istället, med målet att rädda skogen från exploatering. Sully, som tömmer latrinbrunnar och duschar flera gånger om dagen för att bli av med skitdoften, planerar en graviditet med sin flickvän. Han har fått nys om en ny metod som ska stärka barnets ”smarta” gener, men det kostar femtiotusen dollar att delta i projektet, pengar som han planerar att råna sig till. Men att ta dem från maffian var kanske inte det smartaste. Så har vi den döve Jasper, som spelar på hästar och till slut, efter flera års spelade, slutligen vinner en högvinst! Fast nu när han väl vunnit vet han inte vad han ska göra med pengarna…

Till en början verkar det lite bakvänt att dela upp filmen i tre olika berättelser, där var och en ser händelserna ur sin egen synvinkel och det verkar som om man redan i filmens inledning får reda på hur det kommer att gå. Och att berätta samma historia fram till den punkten på tre olika sätt verkar lite onödigt helt enkelt. Det är svårt att ta någonting på riktigt allvar för det är hela tiden frågan om ett lite komisk skimmer om filmen. Det är inte humor som man gapskattar åt kanske, och inget som man småler åt heller. Det är definitivt inte frågan om någon feelgoodfilm i den bemärkelsen heller utan kanske snarare om en ironisk och satirisk ton.

Själva situationerna som en del av karaktärerna hänger sig år är bara så absurda att man gapar åt dem. Man blir förvånad över manusförfattarnas fantasier, men ändå inte. Får samtidigt som det är ett klurigt skrivit manus med skickligt invävda detaljer, är det också fyllt av klichéer. Några av dem kanske man utnyttjar till sin egen fördel men inte alla enligt vad jag upplever det som.

Men det är inte svårt att leva sig in i karaktärerna motivation även om de gör absurda grejor. Gamgserbossen (Vincent D’Onofrio) vill inte helst av allt vara gangster, utan det han egentligen är ute efter är att bli känd. Sak samma hur, nästan. Sully (Ethan Hawke), vill inget annat än att hans son ska få det bättre än vad han har haft och att hans son ska bli betydligt smartare och göra bättre väl än vad han själv haft förmåga att göra, inga konstigheter alls egentligen! Den döve Jasper (Seymour Cassel) är ett lite svårare kapitel, han verkar vara en väldigt ensam figur som spelar på sina hästar och tittar på sina komedier på TV. Vad driver en sån människa framåt? Vad har han egentligen att leva för? Ja, förutom att hämnas på de gangstrar som tvingat honom att ta hans om liken de lämnat efter sig. Något som han gör på baksidan av affären som han jobbar i.

Rakt igenom en ganska meningslös film, eller… vänta… Nej! De sista tio minuterna med dess twists gör filmen mycket sevärd! Man trodde att man hade allt uträknat och att historierna bara var historier, men i och med de sista minuterna faller allt på plats, filmen får ett helt annat djup och levererar också en helt annan sensmoral till var som egentligen är viktigt i livet! Slutar den lyckligt? Ja, det beror väl på hur man ser det – kanske?

Recension: The Last Mimzy - 2006

The Last Mimzy

Regi: Robert Shaye

2006

Science Fiction/Fantasy

Syskonen Noah (Chris O’Neil) och Emma (Rhiannon Leigh Wryn) hittar ett mystiskt föremål när de badar vid familjens sommarställe. Föga anar de att innehållet i den märkliga lådan kommer att förändra deras liv för alltid, för vad kan väl några stenar, en tygkanin och en glasskiva ha för betydelse? Undan för undan märker dock både deras mamma (Joely Richardson) och pappa (Timothy Hutton), samt deras lärare (Rainn Wilson) hur barnen förändras, blir mer intelligenta och tycks besitta kunskaper som definitivt inget vanligt barn skulle göra. Vilken del i barnens plötsliga genialitet har den lilla tygkaninen som Emma snabbt döper till Mimzy?

Redan i inledningsscenerna, men kanske framförallt senare får man lite E.T. vibbar av filmen. Nu menar jag inte att den kvalitativt ligger i närheten av detta, enligt mig, största referensverket i sammanhanget, men feelingen finns där. Det är en ganska söt historia och även om den inte lockar fram lika strida strömmar av tårar som E.T. så fuktas i alla fall ögonvrån vid några tillfällen. Få saker är så bedårande som barns kärlek till sina gosedjur och det finns gott om känsloyttringar angående detta i filmen. Extra rörande är kanske motviljan att skiljas från dessa gosedjur och man förstår ganska tidigt varthän det barkar.

Låt vara att varken Chris O’Neil eller Rhiannon Leigh Wryn imponerar så där väldigt som barnskådespelare och att övriga skådisar agerar på gränsen mot överspeleri. Detta är dock något man kommer undan med då filmens egentliga målgrupp är barn och familjeunderhållningsfaktorn är förhållandevis hög. Skulle man få önska skulle jag dock gärna ha sett att man hade lagt till antingen lite mer matinékänsla, åtminstone i de mest spektakulära scenerna eller ett genomgående mörkare tema. Det sistnämnda skulle förstås innebära en markant höjning av åldersgränsen och det vore kanske inte särskilt bra heller!?

För designen på produktionen ser riktigt bra ut, specialeffekterna funkar alldeles utmärkt men det är kanske inte så konstigt. Filmens regissör – Robert Shayne har stor erfarenhet av att producera film och var bland annat inblandad i Sagan om Ringen trilogin som fick en hel värld att häpna! Han är dessutom en av grundarna till bolaget New Line Cinema som jag håller som ett av de absolut intressantaste i Hollywood. De brukar kunna snappa upp intressanta historier som passar just mig känns det som, oavsett om det handlar om brännskadade mördare i mardrömmarnas värld (A Nightmare on Elm Street) eller lekfullt fantasifulla filmer som den här.

Så placera hela familjen framför rutan, bjud gärna in grannungarna också och tag del av det här sprakande familjeäventyret i gemenskap. Framtiden knyts ihop med nutidsäventyret och även om historien innehåller en del moraliserande scener, som jag vanligtvis skulle ha spytt rejält med galla över, så gör det ingenting. Jag kommer på mig själv med att sitta och smånjuta av filmen och underhålls snarare av de typiska klichéer som filmen under stundom begagnar sig av.

Recension: The Lion, the Witch and the Wardrobe - 1979

The Lion, the Witch and the Wardrobe

Regi: Bill Melendez

1979

Animerad

Lucy hittar av en slump en förbindelse mellan vår värld och en annan i en gammal garderob. Hennes tre syskon Edmond, Peter och Susan tror henne dock inte trots att hon bedyrar att hon varit borta i timmar och träffat på märkliga varelser i landet Narnia. Värst är Edmond som inte spiller någon tid på att reta Lucy för hennes påståenden. Även han upptäcker dock porteln i garderoben när han följer efter Lucy och snart befinner sig alla fyra syskonen i landet Narnia. Det är ett land täckt av snö och is som hålls i ett järngrepp av den vita häxan. Hennes välde är dock på väg att ta slut och hon fruktar profetian som säger att två söner av Adam och två Döttrar av Eva ska befria Narnia från hennes grepp. Dessutom ryktas det att det mäktiga lejonet Aslan är på väg för att bistå människobarnen – och att besegra den onda häxan!

C.S. Lewis berömda romaner om det förtrollade landet Narnia har vid det här laget filmatiserats ett flertal gånger. Bara häromåret gjordes ju en storslagen version av berättelsen (som för övrigt ska få en uppföljare 2008). I skiftet mellan 80 och 90-talen gjorde brittiska BBC en serie TV-filmer och 1979 kom alltså den här animerade redogörelsen av sagan. Att den är animerad och inte har samma mångmillionbudget som den senaste filmen ser jag enbart som positivt. Det betyder att man kan ägna sig åt själv storyn utan att behöva förbrylla tittaren men en massa specialeffekter. Historieberättandet tar större plats och karaktärerna kommer i och med detta lite närmare tittaren. Det är lättare att identifiera sig med den huvudrollsinnehavande kvartetten trots att det inte är riktiga skådespelare utan tecknade figurer.

Jag minns att jag såg den här filmen som barn men hade inte speciellt många minnen från den nu när jag såg om den i vuxen ålder. Det jag kan erinra mig är att jag tyckte den vita häxan var otäck på den tiden. Det känns ganska löjligt nu när man ser tillbaka på det men dryga tjugofem års idogt filmtittande har väl satt en del spår kanske.

Nåja, filmen bygger på den först skrivna av C.S.. Lewis romaner. Jag har alltid fått för mig att det är den andra boken med i och med att jag skriver den här recensionen så snokande jag reda på att ”min morbror trollkarlen” som jag trodde var den första faktiskt skrevs näst sist trots att den utspelar sig före alla de andra. Men nu handlar det alltså inte om själva skapelsen utan om fyra syskon som enligt profetian ska ta makten i landet Narnia och störta den elaka vita häxan.

Man kan utan vidare dra paralleller till klassiska grekiska sagor om det oundvikliga ödet, där själva kunskapen om vad som ska hända och tappra försök att förhindra utfallet, resulterar i just det som var förutspått. (Ex. Oidipus som dödade sin far och äktade sin mor trots helhjärtade försök att hindra detta.) Den elake häxan förmår på samma sätt Edmond att förråda sina syskon och det hela resulterar i hennes egen undergång. Ska man dra fram någon sensmoral av det så är det väl att man inte kan undkomma sitt öde, varken på gott eller ont.

Tecknarstilen är något som egentligen inte tilltalar mig. Jag är personligen väldigt förtjust i de tidiga disneyfilmernas stil och det här ligger en rätt bra bit därifrån. Dock måste jag tillstå att det är förvånansvärt effektivt och lyfter fram både det gulliga och det mest skrämmande i historien.

En nostalgitripp som verkligen rekommenderas!