Recension: The Lion, the Witch and the Wardrobe - 1979



The Lion, the Witch and the Wardrobe
Regi: Bill Melendez
1979
Animerad

Lucy hittar av en slump en förbindelse mellan vår värld och en annan i en gammal garderob. Hennes tre syskon Edmond, Peter och Susan tror henne dock inte trots att hon bedyrar att hon varit borta i timmar och träffat på märkliga varelser i landet Narnia. Värst är Edmond som inte spiller någon tid på att reta Lucy för hennes påståenden. Även han upptäcker dock porteln i garderoben när han följer efter Lucy och snart befinner sig alla fyra syskonen i landet Narnia. Det är ett land täckt av snö och is som hålls i ett järngrepp av den vita häxan. Hennes välde är dock på väg att ta slut och hon fruktar profetian som säger att två söner av Adam och två Döttrar av Eva ska befria Narnia från hennes grepp. Dessutom ryktas det att det mäktiga lejonet Aslan är på väg för att bistå människobarnen – och att besegra den onda häxan!

C.S. Lewis berömda romaner om det förtrollade landet Narnia har vid det här laget filmatiserats ett flertal gånger. Bara häromåret gjordes ju en storslagen version av berättelsen (som för övrigt ska få en uppföljare 2008). I skiftet mellan 80 och 90-talen gjorde brittiska BBC en serie TV-filmer och 1979 kom alltså den här animerade redogörelsen av sagan. Att den är animerad och inte har samma mångmillionbudget som den senaste filmen ser jag enbart som positivt. Det betyder att man kan ägna sig åt själv storyn utan att behöva förbrylla tittaren men en massa specialeffekter. Historieberättandet tar större plats och karaktärerna kommer i och med detta lite närmare tittaren. Det är lättare att identifiera sig med den huvudrollsinnehavande kvartetten trots att det inte är riktiga skådespelare utan tecknade figurer.

Jag minns att jag såg den här filmen som barn men hade inte speciellt många minnen från den nu när jag såg om den i vuxen ålder. Det jag kan erinra mig är att jag tyckte den vita häxan var otäck på den tiden. Det känns ganska löjligt nu när man ser tillbaka på det men dryga tjugofem års idogt filmtittande har väl satt en del spår kanske.

Nåja, filmen bygger på den först skrivna av C.S.. Lewis romaner. Jag har alltid fått för mig att det är den andra boken med i och med att jag skriver den här recensionen så snokande jag reda på att ”min morbror trollkarlen” som jag trodde var den första faktiskt skrevs näst sist trots att den utspelar sig före alla de andra. Men nu handlar det alltså inte om själva skapelsen utan om fyra syskon som enligt profetian ska ta makten i landet Narnia och störta den elaka vita häxan.

Man kan utan vidare dra paralleller till klassiska grekiska sagor om det oundvikliga ödet, där själva kunskapen om vad som ska hända och tappra försök att förhindra utfallet, resulterar i just det som var förutspått. (Ex. Oidipus som dödade sin far och äktade sin mor trots helhjärtade försök att hindra detta.) Den elake häxan förmår på samma sätt Edmond att förråda sina syskon och det hela resulterar i hennes egen undergång. Ska man dra fram någon sensmoral av det så är det väl att man inte kan undkomma sitt öde, varken på gott eller ont.

Tecknarstilen är något som egentligen inte tilltalar mig. Jag är personligen väldigt förtjust i de tidiga disneyfilmernas stil och det här ligger en rätt bra bit därifrån. Dock måste jag tillstå att det är förvånansvärt effektivt och lyfter fram både det gulliga och det mest skrämmande i historien.

En nostalgitripp som verkligen rekommenderas!