Recension: Henry Poole is Here - 2008

Henry Poole is Here

Regi: Mark Pellington

2008

Drama/Komedi

Henry Poole har fått ett riktigt tråkigt besked av sin doktor, han är döende och har endast en kort tid kvar att leva. På grund av detta har han sett ut ett hus han vill köpa, nackdelen är bara att ägarna inte vill sälja. I sin frustration köper han istället ett annat hus på samma gata till överpris, som i själva verket är i största behov av en renovering. För hans del kan det kvitta, han ska ändå inte bo kvar så länge. Ett större problem visar sig dock vara grannarna som inte vill lämna honom ifred och i synnerhet när en av den finner, vad hon anser vara ett mirakel på hans husvägg. Hon ser klart och tydligt en bild av Jesus och tar dit kyrkan för att verifiera den som oförklarlig och gudomlig. Henry ser själv inget annat än en fuktskada och vägrar tro på något mirakel trots att en efter en som rört vid hans vägg botas från allehanda krämpor och sjukdomar. Men inte alla grannar är lika energiska, och Henry fattar tycke för en av dem. Livet kanske är värt att leva och allt hopp är kanske inte ute än?

Den här filmen lyckas med konststycket att gripa tag i tittaren direkt. Man blir intresserad av vad som utelämnas i storyn även om det egentligen är ganska uppenbart redan från början. Det är stabilt berättat och ibland kommer man på sig själv med att småle åt vad som händer, någon gång tittar en tår fram av de gulliga händelserna som sker men mycket mer än så blir det faktiskt inte. Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt och den har väl en sensmoral som man lätt stämmer in i – det är aldrig för sent att ta tag i sitt liv och börja kämpa för det som är värt något igen!

Men det blir en bagatell av filmen, inget särskilt utmärker den och den kommer inte att gå till filmhistorien som något dundrande mästerverk. Likaväl är det en söt kärlekshistoria om en man som vänder på sitt liv och som motsträvigt finner att hans ambition att tyna bort i ensamhet inte är den väg han egentligen vill gå.

Det är också en film om att tro på något oförklarligt utan att nödvändigtvis drivas av en inre önskan att vetenskapligt kunna bevisa allting till varje pris. På så sätt är Henry Poole och hans troende granne Esperanza sina totala motsatser vilket naturligtvis innebär en del konflikter. Men eftersom det trots allt är en komedi någonstans i botten blir dessa konflikter aldrig särkilt allvarliga. Vänskapen behålls och i slutändan ställer både Henry och Esperanza upp på varandra. Det är faktiskt ganska underhållande att se med vilken fanatism Esperanza hävdar sig se den där Jesusbilden på Henrys vägg. Jag ska erkänna att det tog väldigt lång tid för mig att överhuvudtaget se något liknande över huvud taget, men det är väl å andra sidan lite av poängen med filmen också – att bilden ska framträda för oss åskådare lite pö om pö. Därmed påstår jag inte att det är speciellt tydligt i slutet heller, men jag lyckades i alla fall se den.

En film att förströ sig med under en och en halv timme.

Blood Tracks - 1985 - En film av Mats Helge Olsson

Blood Tracks

Regi: Mats Helge Olsson

1985

Horror

Det är dags att spela in en rockvideo! Sagt och gjort, man ger sig iväg för att jaga inspelningsplatser och hittar genast ett avlägset berg där scenerna kan tas. Men ett oväder är på väg och dessutom rullar en lavin igång under efterfesten. Och som om inte det vore nog är en mordisk familj gömd i en gammal fabrikslokal, en familj som vill dölja sin existens och inte drar sig för att döda alla som kommer för nära!

Min första bekantskap med Mats Helge Olssons filmer var faktiskt inte The Ninja Mission som säkerligen är hans mest kända film för allmänheten utan Eagle Island som jag av någon kom över i min ungdom. Jag har sett den många gånger och oavsett om den egentligen inte är särskilt kvalitativ har jag alltid ansett den vara oerhört underhållande! Det är till och med en film som fortfarande håller. I alla fall enligt mitt minne, det är rätt många år sedan jag såd den senast nu…

Förutom dessa är det ganska tunnsått med Mats Helge filmer i mitt medvetande. Någon till har det väl blivit kanske men jag har verkligen ingen som helst koll på vad. Den här filmen kom tydligen till för att glamrockbandet Easy Action hade bestämt sig för att göra en film. Inspirerade av Kiss Meets the Phantom of the Park kontaktades Mats Helge Olsson och ett samarbete inleddes. Easy Action skrevs snabbt in i filmen och på den vägen är det!

Självklart är det en väldigt spartansk produktion. Den lider av otaliga problem men det är faktiskt en underhållande film i sin dumhet också. Det finns flera aspekter som är helt ok även om det finns en hel del löjeväckande man kan säga om själva manuset. Det känns som att man har försökt sig på att göra allt och det passar heller inte riktigt ihop på sina ställen. Bandet ska göra en video i fjällen och samtidigt härjar den där galna familjen. Det är på något sätt två olika historier som berättas och som egentligen inte passar ihop. Men på något konstigt sätt går det ändå ihop.

Easy Action

Skådespelarna är inga höjdare, och speciellt inte groupietjejerna och bandet. All talang som de övriga möjligen har saknas helt hos dessa. Fast det är klart, lite snygga kroppar finns det ju! Vidare är dialogen på engelska och det är något som oftast är ett problem när det gäller svenska B-filmer. Men faktiskt, det låter oftast helt ok! Många av skådepelarna låter i och för sig inte som svenskar heller så det kan kanske förklara just den saken!

Ok, så historien är puckad och många av skådisarna verkligen inte bra. Vad är det då som gör att filmen är underhållande? För det första är det förstås kalkonvärdet, det kan man liksom inte komma ifrån. Men samtidigt har den också något annat som tilltala. Det är som en italiensk genrefilm av Bruno Mattei fast från Sverige och av Mats Helge Olsson! Det är måhända puckat och dumt men väl så underhållande.

Förresten… Man får med en CD-singel av Easy Action på köpet också!

6/10

Recension: Hero - 2002

Hero

Aka: Ying Xiong

Regi: Yimou Zhang

2002

Action/Drama

För länge sedan var Kina delat i sju kungariken, alla i krig med varandra. Det starkaste av dessa riken var Qin vars kung var besatt av att bli Kinas förste kejsare. Många försökte mörda honom men framför allt var det mästarna och legenderna ”Brutna Svärdet”, ”Flygande Snön” och ”Sky” som satte skräck i honom. Detta till den milda grad att det utsattes en belöning till den som kunde besegra och döda dessa mästare. En belöning som i det närmaste innebar ändlös rikedom. Tio år senare påstår en man vid namn ”Anonym” sig ha dödat legenderna, han visar upp mästarnas svärd för konungen och tar emot belöningen. Men allt är inte vad det ser ut att vara och allt han säger kanske inte är sant.

En otroligt vacker film som kanske vid första anblicken inte har så mycket att tillföra förutom de bländande stridscenerna. Det är emellertid en illusion och handlingen som först inte tycks vara speciellt komplicerad, blir kanske inte så komplicerad sen heller men blir i alla fall väldigt eftertänksam. Det är asiatisk vishet när det är begriplig och som bäst. Ju mer man penetrerar filmen desto närmare kärnan kommer man. Allt blandat i en film av myter, legender, lögn, svek, visdom och hjältar.

Fotot är otroligt snyggt och bland det vackraste jag har sett på mycket länge, filmen är värd flera pluspoäng bara av denna anledning. Man har verkligen lagd ned mycken möda och energi på att få de magnifika och närmast sagolika miljöerna, kläderna och kanske framförallt färgkompositionen exakt rätt och skulle inget annat räknas så skulle filmen åtminstone vara ett visuellt mästerverk. Det här är en storslagen film från Hong Kong/Kina när den är som bäst och ordet storslagen verkar ha en helt annan innebörd än i t.ex. Hollywood. I bakgrunden ligger i stort sett hela tiden väldigt stämningsfull musik. Ofta bara ett enkelt instrument eller en trumrytm men det gör att hela produktionen får ett otroligt elegant uttryck.

Det finns ofta ett problem i såna filmer, d v s att man förlitar sig allt för mycket på det visuella och därigenom underskattar tittarens krav på intelligent film. Det misstaget görs inte här, för trots den storslagna visuellt bländande och närmast fulländade bildkompositionen bjuds tittaren på den ena efter den andra versionen av handlingen, sett ur synvinkeln på olika personer eller som lögn och sanning.

Jet Li som är den stora stjärnan i filmen, åtminstone för oss västerlänningar, har verkligen lyckats nollställa sitt ansiktsuttryck helt perfekt för den här rollen. Han ser verkligen ut som den mästerliga mästare han gestaltar i filmen. De andra skådespelarna är också i toppklass även om det kanske främst är de andra mästarna man lägger märke till. Koreografin är helt felfri och fightingscenerna är otroligt snyggt genomförda med vajerflygning som inte är alldeles ovanliga i genren som en liten extra touch. Man blandar ibland färgfilm med klipp i svartvitt på ett mycket smakfullt sätt som ger den där lilla extra nyansen som gör den här till ett modernt mästerverk.