Recension: The Host - 2006

The Host

Regi: Joon-Ho Bong

2006

Komedi/Action/Horror

Livet för familjen Park slås plötsligt i spillror när en oidentifierbar varelse från Han-floden plötsligt gör intrång i deras liv. Det muterade monstret attackerar nämligen just den del av flodbanken där Hee-Bong driver en mindre snabbmatsetablering tillsammans med sin, till synes, ansvarslösa son i fyrtioårsåldern och dennes dotter. Händelsen, som renderar i dotterns försvinnande, sammanfogar familjen och tillsammans med sin far, sin bror och sin syster försöker pappan – Gang-Du att lokalisera och rädda sin dotter, som först befarats ha omkommit i attacken, från det jättelika monstrets klor.

Redan i öppningsscenen förstår man att den här filmen omöjligt kan vara menad på fullt allvar. Själva upptakten, ett giftutsläpp i den mäktiga floden, är gestaltad på ett sånt övertydligt sätt att det bara måste vara menat som en drift med klichéerna. Detta är sedan något som går som en röd tråd tvärs genom hela filmen och jag tror att man kanske har störst behållning av dess parodierande egenskaper om man är bekant med den klassiska monsterfilmens beståndsdelar. Risken finns annars att man tar det här på allt för stort allvar och det är inget som filmen tjänar på.

                     

Även skådespelarmässigt kan filmen tolkas som en total katastrof om man inte kan skratta åt det besinningslösa överspelade som emellanåt förekommer. Därmed inte sagt att det är så hela tiden och det är svårt att få riktig kontinuitet i rullen. Ibland känns det, som jag hittills har beskrivit det, väldigt komiskt, medan det i nästa ögonblick kan verka superpolitiskt. Jag läste någonstans att det tydligen går att tolka in miljöförstöring i handlingen, och varför inte? Det finns möjligheter att tolka in mycket mer än så! Medias nyhetsbevakning som hellre tycks bevaka kändisar än andra ”viktigare” nyheter, myndigheternas mörkläggning eller helt enkelt folkstorm i protest mot biologisk krigsföring, även om det nu må vara ett monster som ska bekämpas. Kanske finns det också en underliggande andemening i Amerikanernas inblandning i hela historien, men det är något som Ni själva får bild Er en uppfattning om när Ni ser filmen.

Något som man absolut inte ska skratta åt, eller lustiggöra sig över, är i alla fall fotot. Det är mycket vackert och bilden är helt fläckfri med nyanser från hela färgskalan i många scener. Själva monstret är också mycket välgjort och skulle nästan kunna tas för riktigt i många av de bländande actionsekvenserna. För det är bra drag i filmen, inte hela tiden det ska erkännas, emellanåt är den ganska seg, men nog överväger de fartfyllda delarna totalt sett.

Filmmusiken är dock en gåta och även om man inte genast tänker på det i alla scener är den ofta ganska märklig och ganska opassande i sammanhanget. Detta är något som bidrar till den humoristiska tonen i filmen och som också, för min egen del, slutligen fastslår filmens humoristiska intention!

Recension: The Messengers 2 – The Scarecrow – 2009

Det enda jag mindes från den första filmen var att jag gillade den, Hitchcock-stölderna och att det var Bröderna Pang som hade gjort den. Jag var tvungen att leta fram den gamla recensionen för att överhuvudtaget kunna försäkra mig om att det var rätt film jag tänkte på – och det var det! Därför blir det än mer obegripligt hur de här två filmerna verkligen hänger ihop. Det finns visserligen en gård med problem: ekonomiska och känslomässiga, med i bilden, men i över hittar jag inget som påminner om vad jag minns av den första filmen alls. Jag är inte sens säker på att det här verkligen är en uppföljare som utspelar sig efter den första filmen, den skulle nästan lika gärna kunna utspela sig innan.

Skådespelarna är väl hyggliga och stämningen är god. Det finns helt klart en stabil grund att stå på! Men det blir aldrig mer, det är för dåligt tempo och den lyckas aldrig riktigt hitta nerven den så väl behöver för att bli spännande och intressant. Tyvärr blir det mest pannkaka av alltihop och även om det är en film som duger att se en gång för den mest inbitne är det absolut ingen film som kommer i närheten av den första och inget jag kommer att se igen. Ondskefull svart magi har gestaltats bättre än så här i andra filmer!

3/10

Recension: The Girl with the Dragon Tattoo – 2011

Låt er inte skrämmas av det kontroversiella utseendet på själva disken, det är ingen piratkopia utan snarare en koppling till Lisbeth Salanders hackerpersonlighet. När filmen först kom var det ett himla liv kring just det där, missuppfattningarna var många och vidsträckta men så ligger det alltså till. Det var det första, här kommer det andra…

Det har de senaste åren rått en livlig debatt om nyinspelningar som många tycks avsky som pesten. Några få nyanserar lite men de flesta är helt och hållet aviga till fenomenet. Jag själv har ofta sällat mig till dem som verkligen inte tycker om det hela ur en rent principiell vinkel medan jag mjuknat alltför under åren. Det hör förstås inte hit. Det som är intressant är vilka benämningar på fenomenet det finns särskilt bland motståndarna. Är det en nyinspelning på en klassiker är det nästan alltid en remake som bör undvikas med alla medel. Skulle denna film trots ha en del kvaliteter blir det oftast en nytolkning istället. Samma sak, annat ord enligt mig. Dessutom för att krångla till det ytterligare finns det något som hävdas vara reboots och som verkar vara helt legitima även hos de mest hårdhudade motståndarna. Jag har aldrig riktigt fått kläm på hur man definierar den ena varianten från den andra och det verkar vara en tolkning som sker från fall till fall utan några egentligen ”regler”. Snarare är det frågan om vad vederbörande tycker om filmen, inte hur den är utformad.

Nåja, för att komma till själva saken – filmen, kan jag säga att jag finner den här vara precis just det som motståndarna till nyinspelningarna verkar frukta mest av allt. Precis samma historia kopierad från den svenska filmen scen för scen utan att något egentligen har blivit ändrat. Mer än att dialogen numera är på engelska då, och att det är andra skådespelare. Man har verkligen inte förbättrat något och när man ser den griper den inte riktigt tag i en på samma sätt som den svenska filmen gjorde. Missuppfatta mig inte, det är en helt ok film egentligen, det är bara det att man har sett den förut och i en bättre version också!

Det är inget fel på skådespelarna egentligen, åtminstone inte i de större rollerna och Daniel Craig sköter sig utmärkt som Mikael Blomkvist. Jag tycker dock inte att Rooney Mara är lika tilltalande som Noomi Rapache i rollen som Lisbeth Salander! Det känns som det saknas något, hon spelar en roll hon är inte den hon ska föreställa. Något som i vanlig ordning stör mig är när skådespelarna ska uttala svenska namn och platser. Det funkar inte, det låter bara fel! När man dessutom har svenska skådespelare med i mindre roller som talar engelska hellre än bra frösvinner hela illusionen av att det faktiskt skulle kunna utspela sig i en engelskspråkig miljö. Dessutom är skyltar och liknande på svenska.

Nej, det här var en av de onödigaste filmerna jag har sett på länge. Den tillför inget och den gör inget på något sätt bättre. Den är ungefär vad man kan förvänta sig och det är detta jag försöker att avspegla med betyget.

6/10