Recension: [REC]³ Génesis - 2012

[REC]³ Génesis

Regi: Paco Plaza

2012

Horror

Under ett bröllop bryter en mystisk sjukdom ut som gör att fler och fler och gästerna förvandlas till blodtörstiga monster. Brudparet tvingas att se sina nära och kära förvandas en efter en medan de vägrar att ge upp hoppet om varandra trots att de kommit från varandra. Till varje pris ska de komma ut med livet i behåll, något som är lättare sagt än gjort.

När första filmen kom var den, om inte banbrytande så åtminstone ledande inom filmer med handhållen kamera som filmade precis vad som hände ur första persons perspektiv. Andra filmen var rörig och inget som egentligen passade mig men likväl blir man förstås intresserad av den här tredje filmen när den väl kom!

Tyvärr håller det inte för mig. Inledningen är helt obeskrivligt tråkig och även om det bättrar sig efter ett tag kommer filmen aldrig helt igång. Det är dessutom bara inledningen som bygger på samma idé som den första och andra filmen, resten är filmat på ett mera konventionellt sätt, liksom nyinspelningens uppföljare – Quarentine 2. Jag tycker det är lite synd för det blir plötsligt inte lika speciellt. En ganska ordinär zombiefilm blir istället resultatet och man har dessutom valt att lägga in ganska publikfriande sekvenser som drar ner det hela ytterligare för mig.

Visst är det kul att se en nybliven brud beväpnad med en motorsåg som går till attack mot de blodtörstiga smittade men man lyckas inte göra det fullt ut. Det var en bra idé men man överger den lika snabbt som man har kommit på den känns det som. Visserligen kanske man inte hinner så mycket på den korta tid filmen varar (runt 80 minuter) och man slösar ju dessutom bort en hel del i början. Förresten, varför får vi egentligen se inledningen i första person när vi sedan får se resten i andra? Det känns inte särskilt logiskt! Styrkan i första filmen var ju just detta att det hela tiden fanns en mening med att vi såg det vi såg eftersom personerna var tvungna att använda kameran för mörkerseende etc.

Jag gillade inte det här men man får säga att det trots allt är välgjort och tekniskt utfört. Gillar man zombiefilmer med tempo i lär man säkert tycka om den här också. För min del räcker det inte men visst finns det ett litet uns av samma story som de andra handlar om, trots att det mestadels känns som något helt fristående. Förvånansvärt ospännande men en extra poäng för utförandet kan den få.

4/10

Män Som Hatar Kvinnor - 2009 - Den hyllade första filmen i trilogin!

Män Som Hatar Kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev

2009

Thriller

Den undersökande och grävande journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), som har fått smeknamnet ”Kalle Blomkvist” efter att ha klarat upp ett antal bankrån blir dömd till fängelse för förtal av industrimagnaten Hans-Erik Wennerström (Stefan Sauk). Hans arbete uppmärksammas dock av den förmögne Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), den mäktigaste i den inflytelserika Vangerkoncernen som vill att Blomkvist ska ta sig an ett gammalt mysterium som han grubblat över i fyrtio år – hans brorsdotter Harriets försvinnande. Henrik är övertygad om att hon har blivit mördad, men Blomkvist upptäcker fasansfulla hemligheter som ingen trodde kunde vara möjligt. Tillsammans med hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace), som först anlitades för att kolla upp honom själv inför uppdraget, finner de den ena sanningen groteskare och ohyggligare än den andra tills de står inför den slutgiltiga och chockerande verkligheten.

Det är väl få filmer i svensk filmhistoria, åtminstone på senare år, som blivit så upphaussade som den här. Superlativen duggar tätt och alla, med några få undantag, tycks älska den. Man pratar lika mycket om fasansfullhet, groteskheter och chock som jag gör i resumén ovan och det är, enligt min mening, faktiskt inte mycket till överdrift heller!

Visserligen är det här, i mångt och mycket, en svensk polisfilm, något som jag gång efter annan hävdat att vi är mycket bra på i Sverige, dock utan att det förekommer så mycket polisarbete. Det är istället journalistiskt grävande som driver handlingen framåt och det är ett grepp som jag gillar skarpt. Det finns mängder av filmer som har begagnat sig av detta och jag gillar många av dem. Journalister gestaltas sällan som så korkade som poliser och det är väl också därför som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander upptäcker saker som alla andra har missat trots att Henrik Vanger bedrivit egna utredningar i fyrtio år om saken.

Just denna del om själv utredningen är visserligen väldigt bra, men inte det som får filmen att höja sig över mängden. Nej, det är snarare den finess med vilken historien är skriven. Karaktären Lisbeth är synnerligen intressant och det liv hon levt döljer många hemligheter. Vi får veta att hon varit minst en vända på psyket och att hon har ett våldsamt förflutet. Att har traumatiska barndomsminnen är uppenbart och att hennes liv sannerligen inte varit en dans på rosor. Hon är omyndigförklarad och får en ny överförmyndare som, låt oss säga, utnyttjar henne sexuellt. Noomi Rapace gör den här rollen enormt bra och det är inte svårt att leva sig in i hennes psykiska smärta. Undan för undan ges vi pusselbitar till vad som egentligen hänt henne, men det sägs aldrig riktigt i klartext.

Det är alltid trevligt när man får tänka lite själv och även om själva upplösningen kanske inte kommer som en jätteöverraskning så gör faktiskt inte det så mycket. Den där klumpen i magen som infinner sig när man ser en riktigt obehaglig film är ständigt närvarande, eller åtminstone i de scener som på en otroligt naket och närgånget sätt skildrar våldet i filmen. Och då behöver det inte nödvändigtvis handla om fysiskt våld. Visst, man får se en hel del av den varan, men ofta får man tänka sig vad som har hänt och det är fullt tillräckligt för att man ska känna äckel och avsky inför vidrigheterna och minnesbilderna efter filmen sitter djupt!

Förutom Noomi Rapace som imponerar stort, finns det en mängd stabila insatser av svensk skådespelarelit. Många av dem har ganska små roller som Lena Endre och Peter Haber, men det betyder inte att de inte är viktiga för handlingen eller tillför stora kvalitéer till filmen. Jag är också mycket imponerad av Sven-Bertil Taube som jag egentligen aldrig varit direkt förtjust i. Castingen är klockren och alla smälter verkligen in i det de gör, allt från de största svinen till Michael Nykvist själv.

Det finns inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa film i trilogin – Flickan Som Lekte Med Elden!

Recension: Heartbreakers - 2001

Heartbreakers

Regi: David Mirkin

2001

Komedi

Maxine Conners (Sigourney Weaver) gifter sig med Dean Cumanno (Ray Liotta) och allt verkar frid och fröjd. Efter en vild tillställning däckar dock Maxine på bröllopsnatten precis innan det ska till att hända. Frustrerad faller Dean för sin sekreterare, givetvis kommer Maxine på dem och det blir genast skilsmässa. Allt är planlagt in i minsta detalj och sekreteraren är i själva verket Maxines dotter, Page (Jennifer Love Hewitt). Tillsammans har de redan svindlat sig till stora summor, men när skatteverket är efter dem bestämmer de sig för en riktigt stor bluff. De ska blåsa miljardären William B. Tensy (Gene Hackman) på en rejäl summa pengar. Konflikterna mellan mor och dotter sätter käppar i hjulet för planen och att Page dessutom samtidigt råkar bli kär i en bartender gör inte saken enklare.

Till en början lägger man märke till hur skådespelarna och framför allt Sigourney Weaver spelar över ganska kraftigt. Först störde jag mig på det även om orsaken till detta är ganska tydlig. D v s att göra det tydligt för tittaren att hon bara luras och spelar ett spel i filmen. Med det i åtanke gör hon ett alldeles utomordentligt jobb. Det hindrar förstås inte att Jennifer Love Hewitt stjäl showen, för hon är helt klart bäst i hela filmen.

Jag gillar bråken mellan Mor och dotter och mycket av filmens intriger bygger kring detta. Det är väl egentligen inget märkvärdigare än att dottern vill lämna boet, medan mamman inte tycker hon är mogen för det, som hämtat ur verkligheten alltså.

Gene Hackman spelar rollen som den stenrike William B. Tensy och även han spelar över en hel del. Fast man stör sig inte lika mycket på det, för när han kommer in i filmen har man redan satt tonen och det blir accepterat på ett annat sätt. Hur som helst gör han rollen som kedjerökande, äcklig gammal gubbe riktigt bra och jag måste erkänna att det nästan vänder sig i magen vid ett par tillfällen.

Så skådisarna är alltså överlag bra. Vad finns det mer att säga då? Musiken skulle nästan kunna vara hämtad ur Mission Impossible för man får helt klart vibbar därifrån, allt för att framhäva deras svåra blåsning. Det ena efter det andra går på tok och det är inte annat än att man faktiskt får lite sympati för dem.

Hela tiden känns det som om man inte riktigt är säker på vem som blåser vem och man får ständigt vara på sin vakt, för när man minst anar det kommer det en dramatisk vändning på klacken.

Betyget för den här filmen blir till slut gott även om den hamnar i skuggan av filmer som Dirty Rotten Scoundrels med Steve Martin och Michael Caine och framförallt klassikern The Sting med Robert Redford och Paul Newman.