Recension: Fascination - 1979

Fascination

Regi: Jean Rollin

1979

Drama/Horror

En småtjuv – Marc (Jean-Marie Lemaire) lurar sina kumpaner och flyr till ett närbeläget slott. Där stöter han på de två vackra kvinnorna Eva (Brigitte Lahaie) och Elisabeth (Franca Mai) som enligt egen utsago är där för att förbereda slottet inför herrskapets anländande ett par dagar senare. Något är emellertid märkligt med kvinnorna och deras historia är inte helt trovärdig. Marc anar oråd men är samtidigt nyfiken på vad kvinnorna försöker skrämma bort honom för och vad som ska hända vid midnatt. Föga anar han att han hamnat mitt i en kvinnlig blodkult där han är den enda närvarande mannen…

Jag må skämmas, men jag tror det här är den första filmen av Jean Rollin som jag ser och jag hade således väldigt små förväntningar på filmen och hade kanske inte heller full koll på vad det var för slags film. Om man utesluter det uppenbara då alltså. Att Jean Rollin är känd för sina filmer med kvinnor i mer eller mindre avklädda roller och vampyrer visste jag ju.

                     

Det här var fantastiskt bra! Mycket välgjort och med ett sällan skådat stilistiskt yttre. Det är en film i en vacker förpackning med andra ord men det stannar inte där även om det verkar vara en viktig ingrediens i Jean Rollins filmskapande. Det finns också underliggande betydelser i handlingen, eller så är det jag som överanalyserar händelserna och vill läsa in mer än vad som finns i könsrollerna. I vilket fall som helst är det väldigt framfullt framställt och även om kvinnokroppen exploateras en smula i ett par scener är det mycket estetiskt tilltalande. Det vräks inte på vulgariteter för sakens egen skull och med tanke på ämnet är det väl heller inte helt fel med lite halverotiska undertoner. Det hör liksom saken till.

Detta mynnar inte enbart ut i lesbiska kärleksakter även om det finns sådana längs vägen, utan även i heterosexuella lustar och rent allmänt erotiska kameraföringar. Hur sådana egentligen går till och/eller vad de består av har jag ingen aning om, men Jean Rollin tycks bemästra dem och trollbinda sin publik med dem oavsett om jag förstår mig på hur han gör eller inte.

Vad mer ska man nämna än den fantastiska atmosfären som jag redan nämnt otaliga gånger i olika omskrivningar ovan? Jag vet faktiskt inte!? Det är klart att man kan nämna skådespeleriet som en tillgång för filmen, för det är det naturligtvis, men det är ändå underordnat filmens förpackning. Man skulle också kunna skriva några rader om de blodiga scenerna och hur väl dessa fungerar med erotiken, men det känner jag också att jag egentligen redan gjort…

Jag får väl helt enkelt nöja mig där och slutligen helt enkelt slänga in mina varmaste rekommendationer och konstatera att ytterliggare en kulturskatt nu släppts av Njutafilms!

Recension: Five Across the Eyes - 2006

Five Across the Eyes

Regi: Greg Swinson, Ryan Thiessen

2006

Horror

Fem tjejer är på väg hem på en ödslig liten grusväg som slingrar sig genom en mörk skog. Under ett stopp vid en liten affär råkar de köra på en parkerad bil och krossar ena framlyktan på denna. Eftersom bilen är lånad är de livrädda för att hamn i knipa och smiter från olycksplatsen. Snart ser de dock en ensam lyckta i backspegeln, grips av panik och ångrar att de inte stannade och gjorde på direkt på olycksplatsen. Saker och ting är dock mycket värre än de först tror och kvinnan som förföljer dem i den enögda bilen visar sig vara en komplett galning med smak för blod – deras blod!

Jag kan tänka mig att många ryggar tillbaka redan under de första inledande sekunderna då filmens tekniska kvalitet verkligen är extremt undermålig. Ska man försöka med en någorlunda adekvat beskrivning skulle jag nog vilja påstå att det ser ut som en gammal VHS från 80-talet som blivit kopierad sisådär fem-sex gånger. Det är grådaskiga suddiga färger, lägg till detta också att kameravinklarna känns så otroligt sökta att amatörkänslan är enorm. Det är lätt att ge upp, bara stänga av och gå vidare till nästa film och ska jag vara riktigt ärlig så var det på vippen att jag gjorde det också.

Även skådespelarmässigt är filmen initialt riktigt usel, ingen är övertygande nog för den vardagsrealism som möjligen varit intentionen att skildra. Dialogen är extremt taffligt och det är helt enkelt bara allmänna fånerier framför kameran. Ofattbart uselt i alla avseenden alltså!

Jag vill dock mena att man faktiskt vänjer sig vid den usla bildkvalitén och kanske rent av inser dess syfte allt eftersom att filmen går. Dessutom bättrar skådespeleriet på sig och blir faktiskt riktigt trovärdigt efter ett tag. Framförallt funkar kvinnan som jagar tjejerna väldigt bra i sin roll och i och med hennes inträdande i filmen börjar även tjejerna utstråla någon form av genuin rädsla. De känns extremt uppriktiga när de gråtande och darrande av skräck bekänner sina innersta känslor för varandra, hur de talar om hur ledsna de är för allt dumt de gjort mot varandra, mot gruppens hackkyckling till exempel. Några långa scener utan klipp är grymt imponerande och även om filmen överlag är lika fladdrande som inledningsscenerna i Irreversible, håller sig skådespeleriet inom ramarna för trovärdighet.

Vidare är filmen faktiskt otroligt rå, inte för att man egentligen får se några utstuderade närbilder på grovt våld, men filmen är gjord på så vis att man verkligen förstår allt som händer i alla fall. Dessutom förklarar tjejernas blodiga kroppar en hel del av våldsamheterna som skett utanför kameran så att säga. Det är också en av de absolut skrikigaste filmer jag någonsin sett och detta kanske bidrar till den råa känsla som trots allt infinner sig i filmen.

Men det är en svår film, och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om den. Emellanåt är det hur trovärdigt, spännande och brutalt som helst, för att i nästa ögonblick vara nästan ofattbart uselt. Det enda jag faktiskt vet är att jag är glad att jag inte gav upp, utan uthärdade och fick se denna märkliga film till slutet.

The Hunger Games - 2012 - Som jag har väntat!

The Hunger Games

Regi: Gary Ross

2012

Action/Äventyr/Sci-Fi

Varje år lottas två deltagare från varje distrikt fram för att delta i hungerspelen. Det är tolv sistrikt och således tjugofyra deltagare som ska kämpa om första priset – att överleva! Från det tolfte distriktet väljs Primrose Everdeen ut att delta men hennes äldre syster Katniss anmäler sig istället frivilligt för att rädda livet på sin syster. Hon är dessutom den som möjligen skulle kunna tänkas ha en chans att överleva spelen. Det blir en grym kamp mot både de andra deltagarna och anordnarna av spelen. De viktiga är att det blir underhållande TV inte vem som i slutändan vinner. Allt kan manipuleras och alla möjliga (och omöjliga) högteknologiska lösningar finns tillgängliga för att göra en så bra show som möjligt!

Sedan urminnes tider (nästan i alla fall) har jag väntat på den här filmen, eller åtminstone filmen som skulle vara nyinspelningen av ökända Battle Royale från Japan. För är det något filmen är så är det i alla fall inte en nyinspelning! All råhet som fanns i den japanska inspirationskällan är som bortblåst och kvar är tyvärr en ganska seg film! Första halvan av den är oerhört händelsefattig och ointressant även om det bättrar på sig senare. Det fortsätter dock svaja en hel del även i andra halvan och det som hade så goda förutsättningar blir en ganska trist rulle.

Bland skådespelarna märks Woody Harrelson och Donald Sutherland även fast de inte har några stora roller. Huvudrollerna bärs upp av Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson och de sköter sig även om det inte är något exceptionellt. Själva filmen påminner mig mera om The Running Man, i jakten på den mest underhållande underhållningen, och Salute of the Juggers, i samhällets uppbyggnad, än Battle Royale.

Totalt sett är det en besvikelse även om jag förstås inte ångrar att jag tog mig tid att se den. Ska man analysera lite skulle jag vilja att man klippte ner filmen en bra bit och gjorde den lite mer innehållsrik. Man klarar inte av att ge den en makaber framtoning om man jämför med Battle Royale så varför ens försöka? Ska sanningen farm så tror jag att mycket av besvikelsen också beror på alldeles för högt uppskruvade förväntningar. Ingen film hade kunnat leverera så som jag hade velat. En del av framgången med Battle Royale för mig personligen var säkerligen att jag vid den tidpunkten inte hade sett något annat som var i närheten av den. Det var så makabert att man knappast kunde tänka sig någon amerikansk motsvarighet. Och med facit i hand så kom vi ju aldrig dithän heller!

Det här var alltså en besvikelse som inte lyckades leverera någon nerv eller vidare problematisering värd namnet. Jag kanske är petig men efter några tusen filmer blir man sån, det är oerhört lite som imponerar numera och man måste nästan få det exakt som man vill ha det för att bli riktigt nöjd. Den här filmen är inte mer än halvdan för mig men är man ovan vid makabra händelseförlopp där barn/ungdomar tvingas döda varandra för att överleva kanske det här kan vara en stark film.

5/10