Recension: The Boys from Brazil - 1978

The Boys from Brazil

Regi: Franklin J. Schaffner

1978

Drama/Thriller

Tänk dig att Hitler inte är död men inte heller vid liv, åtminstone inte så som vi vanligtvis menar med levande. Tänk dig istället att det finns 94 kloner av Führern runt om i världen som just nu är i 14-årsåldern. Skulle den tanken skrämma dig? Dr Josef Mengele (Gregory Peck) har nämligen knäckt hemligheten bakom den genetiska koden DNA och kloningens mysterium. Detta är hans plan för att återskapa det tredje riket eller rättare sagt det fjärde riket. Den kände nazistjägaren Ezra Lieberman (Laurence Olivier) är dock honom på spåren och för varje dag som går kommer han ett steg närmare sanningen.

Det här är en film med många kända ansikten, ofta sådana man bara känner igen och inte kan koppla ihop med ett namn. Överlag är detta mycket bra skådisar och de gör den här filmen till ett riktigt spännande drama. Allt från giganterna Gregory Peck, James Mason och Laurence Olivier, som otvivelaktigt är dragplåstren till filmen, till ansikten som Steve Guttenberg som kanske är mest känd som Mahoney från Polisskolan filmerna (Police Acedemy).

Gregory Peck är helt brilliant som den ökände Dr Joseph Mengele, han är utan tvekan den bästa skådisen i filmen, tätt följd att Laurence Olivier som hans motståndare, nazistjägaren Ezra Lieberman. Det tredje stora dragplåstret James Mason, har en inte alltför stor roll, men är trovärdig och gör rollen som mellanhand mellan den högsta ledningen och Dr Mengele full rättvisa.

Filmen tar självklart aktivt ställning från nazismen och visar oss upprepade gånger varför ett sånt samhälle inte kan eller får fungera. Vi uppmanas många gånger att ifrågasätta och vid några tillfällen ges vi till och med möjlighet att skratta. Något som bland andra Mel Brooks har hävdat är det enda sättet att argumentera. Annars är man inte bättre än nazisterna enligt honom. Nåja, det här är ju trots allt ingen komedi och Mel Brooks var inte inblandad på något sätt.

Fokus hamnar väl egentligen både på nazisterna, som nämnts ovan, samt även det moraliska dilemma som både genmanipulering och kloning kan ha. Så här många år efter filmen gjordes kanske det känns som man sitter med facit i hand och att inställningar som förr tycktes självklara har kommit att ändras. I det moderna samhället är det inte längre en teoretisk möjlighet utan ingår numera i verkligheten även om det inte gått riktigt så långt att man börjat klona människan ännu. Det är väl där den moralpolitiska debatten befinner sig just nu

Allt känns kanske inte helt realistisk vid första anblicken, men vad gör det? Tänk dig istället OM det här vore sant och pågick runt omkring oss just nu. Skulle du bli rädd då?

Recension: Brakfesten - 1973

Brakfesten

Aka: La Grande Bouffe

Regi: Marco Ferreri

1973

Komedi/Drama

Fyra välbärgade vänner tar sin tillflykt till en gammal herrgård som tillhör den enes släkt. Väl där tar de emot grandiosa mängder av specialbeställda delikatesser. Det är till exempel höns som endast föds upp på specifika foder för att få fram just den rätta smaken och det handlar inte om små mängder heller. De fyra männen plan nämligen lika galen som den är bisarr, de har samlats med ett enda mål i sikte – de ska äta ihjäl sig! Men denna enahanda sysselsättning blir snabbt lite långtråkig och de fyra vännerna kommer gemensam överens om att lite kvinnlig fägring vore på sin plats. Snart utökas sällskapet med en skolfröken och tre prostituerade – orgien kan sätta igång på allvar!

Till att börja med kan väl bara instämma i det citat som pryder Dvd-omslagets framsida ”Hur kan man bara göra en sån film?”. Det här är sannerligen ingenting man ser varje dag och även om det naturligtvis är en komedi finns det även allvarliga undertoner, dialogen mellan männen är emellanåt knivskarp men man glömmer aldrig bort den svarta komiken som är filmens främsta epitet.

Redan under själva presentationen av karaktärerna upptäcker man vilket persongalleri man kommer att bjudas på, det finns allehanda lustigheter att hitta men också rena perversioner som incestuösa förhållanden mellan mor och son. När sedan handlingen förflyttas till herrgården och de stora orgierna i mat sätter igång förändrar filmen karaktär något, det klockrena dialogerna kommer till sin rätt och man sitter med ett fånigt leende på läpparna och vill bara ha mer, eller åtminstone veta vad som kommer att hända härnäst. De fyras ambition med frosseriet är inte säkerställt ännu men man anar ju varthän det barkar.

Men bara mat är inte tillräckligt kommer man snart på, eller åtminstone en av karaktärerna gör det. Han menar att han klarar sig inte på enbart mat, han måste faktiskt knulla också! En invitation skapas, även om alla fyra kanske inte tycker att det är en toppenidé att bjuda in prostituerade för att förlusta sig med, och kvinnlig fägring anländer. I samma veva bjuds också en skolfröken in som råkar ha varit och tittat på det berömda träd som finns innanför grindarna till godset med skolklassen. Detta faller den mest motstridige av de fyra på läppen och han blir genast kär i henne.

Man skulle ju kunna tycka att denna skolfröken skulle bli generad av de mer lättfotade damernas uppsluppna sätt, men det visar sig snart att hon inte säger nej till lite hålligång i sänghalmen heller. Hon blir en välkommen tillgång för vännerna och deltar friskt i deras matorgier när hon inte ställer upp med sina mest intima kroppsdelar för att tillfredställa männens sexuella behov.

Jag vet inte riktigt vad det är som initialt fångade mitt intresse, men att de absurda och bisarra situationer som filmen erbjuder inte är till någon nackdel är helt klart. Dock vill jag mena att det blir lite tröttsamt i längden, det är roligt första gången en riktig högljudd brakare lämnar TV:ns högtalare, eller när det bjuds på sleaze ihop med matorgierna men det blir lite tjatigt i längden och de förväntade superlativen uteblir. Istället hamnar det i slutändan någonstans strax över medel.

Boxen!

Recension: Miami Magma – 2011

Det här är en sådan där film man ser när man har sett precis allt annat inom katastroffilmsgenren, eller åtminstone när man föresatt sig att se allt som finns utan att ta någon som helst hänsyn till kvalitet! Jag är förstås lite orättvis här, skådespelarna är inte usla och det finns helt klart förmildrande omständigheter men på det hela taget är det inget nytt under solen. Man utnyttjar i stort sett varenda kliché man kan komma på för sammanhanget och manuset är utan tvekan under stundom korkat. Vill man slänga bort en och en halv timme på hjärndöd katastroffilm som i stort sett redan har sett förut i bättre varianter är det här en film man ska se. Annars kan man strunta i det också…

4/10