Trailer: Looper

Recension: This Night I Will Possess Your Corpse - 1967

Det här är uppföljaren till At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964, den här filmen är från 1967. Den börjar ungefär som man kan förvänta sig, med frågeställningar om vad som är liv, vad som är död och vad som är evighet. Filosofiskt formulerade frågeställningar om hela existensen, framförallt när det gäller Gudomlig existens kan man säga. Det är inget nytt och efter att ha sett ett gäng av José Mojica Marins filmer hade jag inte förväntat mig mindre. Det är lite av poängen med hans filmer tycker jag, nihilism som lätt kan tolkas som nattsvart cynism. Dialogen är som vanligt på Portugisiska, filmen är (metadels) gjord i svartvitt och den tar vid där den förra filmen slutade. Inledningssekvenserna är ganska fängslande och Marins, som själv spelar huvudrollen gör ett bra jobb. Och eftersom det redan har gjorts en film före den här behöver man inte lägga så mycket tid på att presentera hans karaktär (även om den är intressant). Det innebär att vi ganska snabbt kan kasta oss över handlingen. Coffin Joe vill ha en son och det är sannolikt detta han åsyftar när han filosoferar kring blodets eviga liv. Det har faktiskt inte slagit mig tidigare, men här blir det alltså uppenbart. Men denna mer ytliga handling är egentligen inte särskilt intressant, det är frågeställningarna och nihilismen som gör filmen till vad den är och jag finner att det är betydligt mer av den varan här än i den föregående filmen. Det finns också en mycket visuell sekvens som åtminstone får mig att tänka på slutsekvensen av Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales där en jättelik Djävul bajsar ut nunnor. Det finns förstås inte en liknande scen här men det finns något i stämningen som gör att jag kan se ett samband. De är ju gjorda i samma tidsperiod förstås, så det är kanske det. Men Pasolini gjorde väl heller ingen hemlighet av att ifrågasätta existensen av någon högra makt i och för sig. Tyvärr behåller inte andra halvan av filmen åskådaren lika intresserad. Det blir en långdragen process av Ångest där Coffin Joe lider alla helvetets kval efter att han upptäckt att den perfekta kvinnan, som han söket efter mest hela filmen, inte ger honom den son han så efterlängtar. Hela hans värld rasar samman och hela visualiseringen av hans sorg blir lite segdragen tycker jag. 

7/10

Recension: Dinoshark – 2010

Varför envisas man med att se de här filmerna? Man kan så gott som alltid räkna ut hur det kommer att gå och det tillhör undantagen att effekterna är något att häpna över. Speciellt numera när var och varannan varelse tycks vara datorgenererad. Likaså är skådespelarna oftast bedrövligt dåliga och därmed har vi nog bakat in alla karateristiska element tror jag. Men detta innebär inte att jag kan svara på min egen, visserligen retoriska, fråga. Det handlar väl om dedikation och intresse skulle jag tro för man vet ju redan på förhand att det kommer att finnas kalkontendenser. Men det är kanske just det som är grejen? Förutom att man förstås innerst inne hoppas att just denna film ska vara undantaget som bekräftar regeln. Och ska sanningen fram så tycker jag nog att man lyckas något bättre med dramaturgin i just denna. Det blir väl varken direkt spännande eller oväntat men det finns i alla fall ett par scener som är lite annorlunda. Jag vill inte gå så långt som att säga att de bryter mot normen men det finns i alla fall en ambition hos filmskaparna att hitta på något. Framåt slutet blir det lite för mycket oneliners tycker jag även om de egentligen inte är många till antalet. Det verkar bara så onödigt att plötsligt skriva in skämt i dialogen när det under första timmen varit tämligen humorbefriat.

5/10