Young Playthings – 1972 – en gunghäst med två fallosar

Ingenstans gör man anspråk på att det skulle vara frågan om en speciellt kvalitativ utgåva rent bildmässigt. Det har förstås sin förklaring när filmen i fråga är ultra-rare och man har fått plocka delar från VHS-kopior för att få en så komplett version som möjligt. För min del skulle jag säga att det är bättre att få se filmen i en kass version, an att inte få se den alls. Därigenom har Klubb Super 8 åter igen gjort en kulturgärning!

Själva filmen i sig ger mig inte så mycket däremot. Den är definitivt en erotisk betraktelse med lite för osammanhängande för min del. Jag fattar heller inte för mitt liv varför man har, om man nu ska göra ett engelsk ljudspår, använt svenskklingande namn som Gunilla, Janne, Anita och Britt. Borde man inte ha tagit sig den tiden att byta ut dessa mot något lämpligare?

Men Christina Lindberg är vacker som vanligt och det får väl räknas som en tillgång. Det saknas inte heller annan kvinnlig fägring och tämligen uppfinningsrika karaktärer. Delvis är filmen lite som ett teaterstycke. Man är vitsminkade och man har innovativa sexleksaker till sin hjälp. Bland annat en gunghäst med två fallosar så drottningarna i de båda rikena kan sitta på samma tron.

Men jag har som sagt svårt att hålla fokus. Kanske beror det mer på mig än filmen. Kanske inte. Jag tror att det är en rulle som lämpar sig bäst för komplettister. Om det sen är av Joe Sarnos filmer eller Christina Lindbergs, det kan vi väl låta vara osagt. Att sätta ett definitivt betyg känns lite orättvist men eftersom jag ändå sätter ut ett numera ska jag göra ett försök.

Summering: I den här typen av film betyder ändå den kvinnliga fägringen en hel del. Det är liksom grunden i det hela på något sätt. Handlingen är delvis riktigt underhållande även om den i mångt och mycket är obegriplig. Skådespeleriet är oväntat bra men det engelska uttalet är som vanligt under all kritik. Vad får man ut av det här då?

4/10

Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

Killer Crocodile – 1989 – Den är stor, riktigt stor!

Det här är en helt fantastisk film, det råder ingen som helst tvekan om det! Stort tack till StudioS Entertainment som gjorde den tillgänglig! Den innehåller inga skådespelarinsatser som någonsin kommer att rendera i några utmärkelser. Låt vara att filmen är från sent 80-tal och att utmärkelser av det slaget sällan, eller aldrig, kommer retroaktivt. Ingen lifetime award för de inblandade i den här filmen alltså!

Men faktum är att jag tycker att skådespeleriet är klart mycket stabilare än vad jag hade väntat mig. Jag har också sett klart mycket sämre skapelser av djur i en djurskräckfilm! Det är inte så att det går att ta  någonting på allvar men det är kanske inte poängen heller. Åtminstone inte om man ser det i retrospektivet. Jag skrattade högt flera gånger när krokodilen uppenbarade sig. Den är stor, riktigt stor! Och hade det inte varit en krokodil och utspelat sig i träsket hade jag nästan trot att det var Jaws jag såg på. Det är helt klart en rip off av det klassiska temat. Till och med filmmusiken minner om det. Det är på intet sätt något negativt i det här fallet.

För till skillnad från en massa andra kloner och ripoffs har den en närvaro och ett underhållningsvärde utöver det vanliga. I grund och botten handlar det om några miljörättskämpar som av en händelse utforskar träsket. Där dumpar man givetvis radioaktivt avfall, vilket i sin tur gör att tillväxten av den här krokodilen är gigantisk! Naturligtvis är den legala lokala auktoriteten korrupt så det skriker om det och har inga som helst skrupler när det gäller att hemlighålla avfallshanteringen. Inte till en början i alla fall.

Det är en väldigt typisk handling, det ryms inget nytt under den. Men det spelar ingen roll. Eller det kanske är just därför den är så oerhört underhållande förresten? Jag gillar den här filmen skarpt! Visserligen är jag ett stort fan av djurskräckfilmer men med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag tycker att många av dem trots allt är oerhört undermåliga. Den här är däremot fantastisk!

9/10

SVT visar True Detective!

Den 17:e februari smäller det igång. Då sätter den rosade serien True Detective igång på SVT. Kl 22.00 är tiden för att de allra yngsta ska ha gått och lagt sig. Det är nämligen en serie som inte räds för sexuell sadism och makabra mord. Det jag egentligen vill säga är att ni inte ska ge upp! För mig var de första avsnitten ganska träliga medan man sedan verkligen fick lön för mödan. Låt serien komma igång innan ni dömer den!

Bara för sakens skull har jag plockat fram min gamla text om serien. Hoppas att ni finner den nöjsam!

True Detective

The Man Who Sued God – 2001 – En underbart befängd idé!

Jag måste saga att jag tilltalas av tanken som titeln på filmen insinuerar. Att stämma Gud i domstol är ju så underbart befängt att surrealismen blir fantastisk! Nu är tyvärr inte filmen så full surrealistisk som man hade kunnat hoppas. Den är fortfarande väldigt bra och underhållande men har en lite mer komisk prägel i sin allvarsamhet än vad jag hade förväntat mig. För det finns definitivt en allvarlig sida av filmen trots att det i mångt och mycket är en komedi, en romantisk komedi till och med.

Jag kan ignorera romantiken och fokusera på de andra delarna utan problem. Det är nog därför den funkar så bra för mig. Det kanske är tillfälle att kortbeskriva vad filmen handlar om nu? Jo… I korthet är det historien om en man, en fiskare, som får sin båt förstörd vid en storm. Jag tror det är blixten som gör slut på den om man ska vara noga. Dock vägrar försäkringsbolaget att betala ut något eftersom man hävdar oförutsedd händelse – force majeure. Vi har väl ingen direkt motsvarighet i svenskan men eftersom detta på engelska kallas för Act of God får filmen sina grundförusättningar.

Fiskaren Steve Myers, som spelas av Billy Connolly, har bakgrund inom juridiken och tar det hela till domstol. Hans mål består i att om det verkligen är Gud som är ansvarig så borde i så fall kyrkan bli betalningsansvarig. Finns det teologer på försäkringsbolagen som avgör vad som är Guds handlingar? Ja, det är bara början på resonemangen.

Jag vill absolut inte kalla mig för ateist även om jag inte heller är religiös i ordets vanligaste betydelse. För mig finns det onekligen en hel del intressanta filosofiska aspekter på filmen. Det är den stora behållningen för mig. Det blir lite av en debatt om vem som är skyldig och om Guds verkliga existens också. Eller Icke-existens kanske man ska säga. Det blir några varv av självmotsägelser och kappvänderi från dem som sitter på kosingen.

Jag gillar filmer som utspelar sig i rättegångssalen. Den här har till viss del sin handling förlagd dit. Delar som inte hör dit är mer eller mindre romatiserad komedi. Det funkar och jag skulle gärna vilja rekommendera filmen till den som inte sett den. Filosofin upväger faktikst romantiken, precis som i verkliga livet. ;-)

8/10

Maid in Sweden – 1971 – En sexuellt orienterad handling

När man tittar på extramaterialet, och intervjun med Christina Lindberg, menar hon själv på att hon i princip spelade samma roll i de 15-20 eller om det var 25 filmer hon gjorde i raskt takt vid den här tiden. Som åskådare och autodidakt filmkritiker kan man inte annat än att hålla med. Jag har inte sett alla, långt därifrån, men tillräckligt många för att kunna hålla med om hennes egen slutsats.

Således handlas filmen om Inga, som spelas av Christina Lindberg. Hon åker iväg från det trygga föräldrahemmet för att hälsa på sin syster Greta (Monica Ekman). Där upptäcker hon vad hon är för hämmad att kunna upptäcka hemma kring sina föräldrar, ett sexuellt uppvaknande. Hon träffar en kille och på den vägen är det.

Samtlig dialog är på engelska och det ser verkligen dubbat ut, alltså pålagt eller påbättrat i efterhand. Det stör visserligen upplevelsen något men går att ignorera. Det engelska uttalet är allt som oftast bedrövligt men detta kan ses som en bidragande orsak till underhållningsvärdet. Musiken är klart tidstypisk och framhäver den sexuellt orienterade handlingen. En bra kombo med andra ord.

Det går ju heller inte att komma runt att kommentera den kvinnliga fägringen, tuttar alltså. Det finns några scener då de visas upp i all sin prakt och jag vore väl galen om jag påstod att det inte såg bra ut. Jag gillar det skarpt! Det ger filmen en tillbakalutad erotisk ton. Och för att inte bli missförstådd måste jag poängtera att det ingalunda finns några pornografiska scener i filmen. Den gökas här och där men det hela hålls klart rumsrent. Ok, man får väl se en buske här och där i ”full frontal nudity” shots. Detta är ju trots allt en film som gjordes i en tid när det rådde ett annat skönhetsideal och när porrtofsen, eller den helrakade musen ännu inte var uppfunnen.

Ska vi prata om teknisk kvalitet på själva filmen är den förhållandevis god, med tanke på hur lite material det finns att tillgång för själva överföringen till DVD. Jag måste åter igen lyfta på hatten för Klubb Super 8 som ger oss den ena kulturklenoden efter den andra!

7/10