Man of Steel – 2013 – Action… :-)

Det finns onekligen likheter mellan den här och Rickard Donners Superman från 1978. Det är väl inte så konstigt förresten, båda tar i början av filmen sin plats på Krypton strax före den globala katastrofen som blir planetens undergång. Det finns också en hel del olikheter, mer än likheter faktiskt. Det känns som att man har utvecklat historien och bara behållit samma grundkoncept. Hur som helst går planeten under och lille Kal-El sätts på en rymdraket mot jorden.

Här börjar väl de egentliga olikheterna ta form. Det finns ett flertal sekvenser där Kal-El eller Clark, eller Stålmannen eller vad han nu kallar sig, inte räds för att visa sina superkrafter utan att på något sätt skydda sin identitet. Det handlar egentligen om en ganska vilsen yngling och om ämnet inte var så publikfriande skulle jag nästan vilja kalla det en film om uppväxtens vedermödor. För det är egentligen det, det är och den här filmens stora styrka, att det handlar om tiden innan Stålmannen blev Stålmannen. Trots det är det heller ingen film om Stålpojken. Det är en film om resan från utanförskapets påfrestningar till acceptansens upprymdhet.

Filmen har också svagheter även om jag tycker den är enormt underhållande. Det är ganska knapphändigt skådespeleri och bekymmerslös regi. Ofta får jag intrycket av att Zack Snyder inte riktigt har instruerat skådespelarna att leva ut sina roller. Det blir aldrig något mer än skådespelare som spelar roller. Det blir lite teater över det. Jag gillar inte Michael Shannon i rollen som general Zod utan anser att hans porträttering drar den upplevelsen just för att det inte känns äkta. Jag gillar inte Kevin Costner som Clarks adoptivfar. Fast jag gillar å andra sidan sällan honom. Däremot är jag förtjust i Henry Cavill i huvudrollen och Amy Adams som Lois Lane. Men bäst är nog ändå Russell Crowe som Jor-El. Dessutom medverkar Laurence Fishbourne som Perry White.

Men det är bra drag i filmen och det finns sekvenser som ser vansinnigt snygga ut. Jag upplever det som att det blir mer och mer action allt eftersom vi närmar oss slutet och det är väl som det brukar vara. Här tycker jag kanske inte att man lyckas hålla stilen hela vägen. Det blir lite för mycket action för dess egen skull till slut. Det tillför inte filmen så mycket mer än att man visar att man behärskar effekterna. Men underhållande är det onekligen och det finns till slut inte en enda död minut…

6/10

Maleficent – 2014 – fantastiskt vackert genomfört!

Egentligen hade jag ingen aning om att det här är en berättelse som grundar sig i en helt annan film, nämligen Törnrosa. Törnrosa i sin tur bygger väl på en äldre saga men här är det alltså lätt att dra paralleller till Disneys tecknade film från 1959. Vad vi inte får se i den tecknade filmen är vad som egentligen föranledde den onda häxan att vara ond. Det är väl egentligen den historien vi får se här.

På sant Disneymanér är det fantastiskt vackert genomfört. Filmen börjar hur lyckligt som helst men det råder ingen tvekan om vilken väg den kommer att ta. Maleficent spelas först av en yngre flicka och sedan en lite äldre för att slutligen gestaltas av Angelina Jolie. Jag tycker hon gör det alldeles utmärkt! Det är inte min favoritskådis på något sätt men ändå brukar hon lyckas bra med det hon tar sig för. Gillar man sagor, fantasy och älvor borde man gilla den här filmen.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Det som från början är en vacker film, bildligt talat blir snart en riktigt ond betraktelse. Anledningarna blir uppenbara och ett klart tillskott till den historia vi redan känner till. Törnrosa får en förbannelse över sig, att sova i ett dödsliknande tillstånd för all evighet. Det enda som kan häva förbannelsen är äkta kärleks kyss, något som är lättare sagt än gjort att finna. Elle Fanning gör rollen som Törnrosa/Aurora på ett ypperligt sätt och jag gillar också Sam Riley som får uppdraget att agera som olika djur. Det är lite svårt att förklara men allt eftersom Maleficent förvandlar honom måste han anpassa sitt skådespeleri.

Det händer inte ofta men Maleficent är en sådan där film som trollbinder från första stund till den sista. I alla fall nästan ända fram till slutet. Kanske finns det några vändningar man kunde ha klarat sig utan men nu är jag nog onödigt hård. Antagligen är det bagateller och petitesser i sammanhanget och mer en produkt av att jag nästan aldrig är helt nöjd, än filmiska kvaliteter. Blurayutgåvan, som den här texten baserar sig på, ser helt fantastisk ut och jag ångrar verkligen inte att jag tog mig tid att se den här!

8/10

 Bilder: © Disney

Edge of Tomorrow – 2014 – Live Die Repeat

Egentligen är filmens undertitel mycket mer talande – Live, Die, Repeat är nämligen precis vad filmen handlar om. Tom Cruise, som spelar huvudrollen befinner sig i en situation där hans dag börjar om och om igen. Varje gång han dör i detta framtidsepos vaknar han upp på samma ställe igen.

 

Det råder fullt krig och fienden, som är några slibbiga aliens har makten över tiden. De kan, när någon av deras ”alfa-varelser” dödas börja om dagen. Eftersom Tom Cruises rollkaraktär Cage befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle (eller fel plats vid fel tillfälle beroende på hur man väljer att se på det) får han samma förmåga. Så fort han dör i stridigheterna börjar dagen om och om igen. Han är den enda som minns vad som har hänt dagen tidigare och kan på så sätt lära sig att bekämpa fienden på ett sätt som ingen annan kan. Det är ett klart intressant scenario som det visserligen inte är första gången jag ser. Men oavsett om det är första gången eller inte så förblir tidsloopar och tillhörande paradoxer synnerligen intressanta.

Ska vi beröra skådespeleriet tycker jag att Tom Cruise gör sin roll mycket bra. Vi får se flera scener som utspelar sig om och om igen men varje gång lyckas han få till lite mer pondus i agerandet. Han är från början fumlig och inte särskilt stridsduglig, vilken förstås förändras innan filmen tar slut. Fullt lika imponerad är jag väl inte av Emily Blunt som gör det kvinnliga huvudrollen. Hon är absolut inte dålig, missförstå mig inte. Jag tycker tvärtom att hon är riktigt bra! Men hon får av naturliga skäl inte den där steglösa ökningen i framförandet. Jag är övertygad om att hon skulle kunna det om bara manuset sett annorlunda ut. Men som det är nu är och förblir Tom Cruise filmens stjärna! Det finns förstås fler ansikten man känner igen. Till exempel så har Bill Paxton en återkommande roll i många av omstarterna.

Actionfilmsmässigt är det gott om explosioner och annat som hör denna explosiva genre till. Det är faktiskt riktigt underhållande! Och man har heller inte frånsagt sig all humor, det finns flera tillfällen då man inte kan göra annat än att skratta rakt ut. Det är kanske inget genomgående i filmen men det finns vissa poänger som manusförfattarna måste ha haft riktigt roligt åt när de skrev dem. En av den innefattar silvertejp sen säger jag inte mer om det…

Det är idel lovord från min sida alltså. I alla fall till filmen ska till att knyta ihop säcken. Det är ofta här som saker och ting fallerar oavsett om det är en lågbudgetfilm eller rena motsatsen som här. Liksom i de flesta fall tenderar den här att bli lite fadd framåt slutet. Man får väl det som förväntas men det blir som vanligt lite för enkelt och lite för mesigt (i brist på bättre ord). Jag gillar fortfarande filmen och kommer säkert att se om den igen framöver men det är något som gör att den inte riktigt når ända fram i slutändan. Dessutom är ju alla överraskningsmoment borta när man ser om en film av det här slaget andra gången.

7/10

Horns – 2013 – Daniel Radcliffe

Egentligen har väl bara Alexandre Aja bara regisserat en riktigt jävla bra film – Haute Tension! Resten av hans produktion av näppeligen varit dålig men inte i samma klass som denna tidiga pärla. Det känns lite som att humorn sedan har tagit större och större plats i filmskapandet. Här är den synnerligen närvarande! Det är förstås inte frågan om regelrätt humor som man skrattar högljutt åt men det finns helt klart en sarkastisk närvaro i dialogen och situationerna som Daniel Radcliffes rollkaraktär hamnar i.

Han heter Ig Perrish, bara det får väl en del av oss att dra på smilbanden. Han är anklagad för att ha dödat sin flickvän men bedyrar själv sin oskuld. Omgivningen tror dock att han är skyldig och när det börjar växa ut horn i pannan på honom tror han nästan själv på att han är djävulen personifierad. Människorna runt omkring honom börjar fråga honom om de mest underliga saker och ta hans svar som en ursäkt för att bete sig hur som helst. Vi har tjejen som frågar om det är ok att äta upp alla donuts i lådan trots att hon tycker att det är äckligt. Vi har läkaren och sjuksköterskan som hellre har sex med varandra än att bota patienterna. Här finns helt klart en del humor. Det är oerhört bisarra frågor och sanningar som folket plötsligt inte har några problem att offentliggöra i Ig Perrishs närvaro.

Men det håller inte hela vägen. Själva hornen som växer ut ser faktiskt lite tramsiga ut och de initialt så träffsäkra replikerna mattas av efter ett tag.  Det blir helt enkelt inte lika roligt längre. Vad värre är, det verkar som att Alexandre Aja är ute efter att moralisera för oss. Det kan väl visserligen vara behövligt ibland men i det här fallet hade det varit bättre om det hade hållit sig till att vara en intelligent och smålustig film. Alternativet hade förstås varit att göra den riktigt mörk men då behövs andra horn och sarkasmen åker också bort i sådana fall.

Det kunde verkligen ha blivit en riktigt underhållande film men den stannar istället någonstans på mitten av betygskalan. Det finns absolut underhållningsvärden men inte riktigt av ett sådant slag som inledningen visar prov på.

5/10

11 Skräckfilmspärlor! Har du sett dem alla?

När man gör sådana här listor för synnerligen intresserade människor är det nästan som att dumförklara sina läsare. Det är givetvis så att Ni som läser det jag skriver också är intresserade av den typen av filmer jag är intresserad av att skriva om. Således krävs det en hel del av mig för att Ni ska få nåt utbyte av det jag skriver om. I princip på bättre uttryck skulle jag vilja sig att jag måste liga steget före för att det ska bli intressant för Er.

Det jag har försökt göra här att samla 11 av de över 600 recensioner jag har skrivit om olika skräckfilmer. Dessutom har jag försökt att plocka lite udda filmer som jag dessutom anser vara riktigt bra eller intressanta på något sätt. Alltså filmer som sticker ut från mängden.

Utan inbördes ordning då:

Baby Blues aka Cradle will fall

Till skillnad från alla filmer där barn och ungdomar drivs av någon sorts sjukt mordbegär är det här istället en film där mamman inte är riktigt klok…

Slakta dem alla

Norsk splatter! En av de första jag såg inom genren och fortfarande jävligt rolig!

Five Across the Eyes

Överlag är den nog lite ambivalent. Det är en riktigt brutal film som pendlar mellan katastrof och briljans!

Eyes Beyond

Ska sanningen fram är det här också lite av en ambivalent film. Den är riktigt brutal och har absolut en allvarsam slutpoäng, men når kanske inte riktigt ända fram när det gäller andra bitar.

Syner

Den här svenska skräckfilmsantologin har nästan lite vibbar av Twilight Zone och Amazing Stories.

The Violent Kind

Det blir till slut lite La Fin Du Absolute Du Monde över den.

The Call of Cthulhu

Man ska inte rygga tillbaka för att det här rör sig om en stumfilm. Den är gjord i modern tid, 2005 faktiskt, men har alla nödvändiga skavanker som skapar en perfekt illusion av ett klassiskt verk, men med en modern prägel. Riktigt bra är den i alla fall!

Récompence

Enligt mig är det här Ronny Carlssons mästerverk! Jag var delvis med och finansierade DVD-utgivningen så jag antar att jag är lite jävig i sammanhanget. Men det här är en film som slog mig i mellangärdet och som är så fantastiskt vacker. Att den är oförklarligt gör heller inte saken sämre.

The Woman

I min recension skrev jag att jag ville nominera Pollyanna McIntoch till en Oscar för sin prestation som ”kvinnan”. Det kan inte bli tydligare än så!

Stag Night

Tunnelbaneskräck som kanske inte är lika känd som sina ekvivalenter End of the Line och Creep. Fast den här är bättre!

Fyren

Liksom The Call of Cthulhu är det i någon form en adaption av HP Lovercrafts berättande. Liksom nämnda författare är den här filmen utmärkt på att berätta utan att beskriva!

Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10