In Search of Dracula – 1975 – Dokumentär/Mondo

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av den riktige Dracula. Alltså inte den karaktär som Bram Stoker skrev om och som var vampyr, utan den person som han delvis grundade sin roman på. Det lär nämligen vara en historisk figur, en härskare grym som få.

Jag hade hoppats på en riktigt ingående genomgång här men jag är besviken. Nästan genast börjar Christopher Lee, ett fantastiskt val av berättarröst, tala om de gamla legenderna i Östeuropa. Således börjar själva dokumentären med just det jag inte var intresserad av. Givetvis inser jag att det inte finns något annat sätt att ta sig an uppgiften. Först måste man förklara myten, sedan kan man gå in på riktig historik.

Jag vet inte om det har att göra med att filmen numera är över trettio år gammal men det känns inte som att den levererar något nytt. Kanske är undertecknad redan allt för kunnig i ämnet eller så griper dokumentären helt enkelt inte tag i mig. Bilder från gamla filmer ackompanjerar berättandet och under stundom undrar jag om inte bilderna tillhör något helt annat ämne egentligen. Detta skulle i så fall innebär att filmen förflyttas från dokumentärernas värld till Mondofilmen. Jag vet faktiskt inte. Det känns emellanåt som att man vill visa mer arkivbilder än vad man klara av. Jag är inte säker på att alla bilder verkligen föreställer det som man påstår.

Är man ute efter kunskap skulle jag nog hellre rekommendera ett bibliotek. Är man ute efter underhållande Mondo finns det också annat som är mer lämpat. Men vem kan då vara intresserad? För det första är det förstås en kulturskatt och för det andra är det alltid sevärt att se Christopher Lee som Dracula. För han agerar inte bara berättare, han tar också på sig rollen som Dracula och Vlad Tepes. Att klippa in scener från de Draculafilmer han har medverkat i känns väl inte så svårt förstås. Nä, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer!

4/10

Masters of the Universe – 1987 – Dolph i hockeyfrilla

Det här är ytterligare en av de där filmerna som jag ville se redan när den kom utan att faktiskt göra det. Sedan har det inte blivit av trots att jag har haft möjlighet under ganska många år nu. Ibland blir det helt enkelt så. Man prioriterar annorlunda helt enkelt.

 

Filmen i sig är en fantasyfilm och utspelar sig delvis i ett alternativt universum. Det är förstås kampen mellan det goda och det onda som är den huvudsakliga handlingen. För det onda står ”Skeletor” (Frank Langella) som ser ut precis som namnet antyder, den goda motpolen består av He-Man som spelas av vår egen Dolph Lundgren. I övrigt hittar vi en del andra skådespelare som vi känner egen från senare prestationer. Courteney Cox behöver väl ingen närmare presentation. Om hon inte gjorde sig ett namn i Scream-filmerna lär väl de flesta förknippa henne med TV-serien Vänner. Mer okänd är kanske Robert Duncan McNeill som åtminstone jag känner igen från Star Trek Voyager. Slutligen vill jag nämna Meg Foster som, med sina speciella ögon, passar fantastiskt bra in i produktionen och i sin roll!

 

Överlag är det inga fantastiska insatser. Det är inte ens mediokra i de flesta fall, men filmen är ändå en viss charm och jag är svag för fantasyfilmer där kampen mellan det goda och de onda bryts ned till enkla begrepp. Man kan säga att filmen är som en blandning av Star Wars, som i åtminstone ett par scener blir helt uppenbart, och The Tenth Kingdom som låter karaktärer från vår värld interagera med de från det alternativa universumet. Det finns ganska fantasifulla varelser också. Det är förstås inget unikt för en fantasyfilm.

 

Annars bjuder filmen på godkända specialeffekter. Alla kanske inte är bra men man får nog säga att det, plus miljöerna, är filmens främsta tillgång. Framförallt gillar jag miljöerna i Skeletors palats. Det känns som att man lagt rätt mycket krut där. Hur filmen står sig mot de tecknade varianterna av historien vet jag inte.

 

Överlag är det mycket fighting i filmen. Det är laservapen och gamla hederliga svärd. Det är väl svärd som är magiskt laddade förstås och det är ok action. Överlag ångrar jag absolut inte att jag äntligen tog mig tid att se filmen men visst finns det bättre fantastyrullar än så här. Det blir lite väl fånigt emellanåt och det är inte ovanligt att man får glädja åt de kalkonvärden filmen har.

 

5/10

 

 

Knives of the Avenger – 1966 – vikingafilm, eller en förklädd western.

Jag har mången gång varit lyrisk över Mario Bava, eller hans filmer förstås. Men sanningen är den att fast jag äger en hel del av dem har jag trots allt många kvar att avnjuta. De flesta av de jag hittills har sett har hamnat inom skräcksfären, eller bra nära i alla fall. ABay of Blood, Baron Blood och Blood and Black Lace som jag alla har skrivit om innehåller ond bråd död, övernaturligheter och mycket blod. Fast det är klart Blood and Black Lace sneglar ju åt thillerhållet liksom RabidDogs. Planet of the Vampires får sägas vara Science Fiction och The Whipand the Body lutar åt erotik, rätt skruvad erotik men i alla fall. Det slår mig att jag faktiskt inte skrivit om Black Sabbath och Black Sunday, två filmer som jag verkligen avgudar! Nåja, det blir att göra något åt den saken inom en snar framtid!

Mitt i all denna spänning finns också den här filmen, Knives of the Avenger. Jag visste först inte vad jag skulle tro om den. Jag hade ingen anledning att tro att den inte skulle hålla hög klass, men jag visste inte riktigt i vilken genre jag skulle placera den. Är det en Barbarfilm? Peplum? Äventyr? Fantasy? Det var inte helt självklart och det är inte helt självklart efter att jag nu har sett den heller.

Det är inte så att den utspelar sig i ett fantasiland och den magi som finns är mycket sparsam, nästan försumbar. Visserligen är inte magi en nödvändighet för fantasygenren men det är ändå en ingrediens som trivs väldigt bra i den kontexten. Det finns inte ett spår efter någon mytologi och den utspelar sig ingalunda i en miljö där sådan borde brukas heller. Åtminstone inte grekisk/romersk sådan. Och barbargenren kan vi också lämna därhän, det finns visserligen scener och historia som skulle kunna passa in men filmen innehåller inga muskelknuttar och inte någon lättklädd kvinnlig fägring heller, i synnerhet inte av amazontyp.

Men vad är det då? Handlingen kretsar kring hämnd och åter hämnd men också om försoning och öde. Det är en synnerligen seriös film och det finns inte mycket av de kalkonvärden vi allt som oftast förknippar filmer som handlar om onda kungar och de som försöker att störta dem. Den här filmen går djupare. Det är ingen saga, det är riktiga människor det handlar om. Där är kanske skillnaden. Och så stilen förstås. Det är klart att det är överdrivet för dramaturgins skull men jag ser det här mer som en vikingafilm, eller en förklädd western. Det känns nämligen som att den har betydligt mer gemensamt med filmer som A Fistful of Dollars än Conan och Barbarian Queen. En lämplig referenspunkt vore kanske den isländska Korpen Flyger. Ja så är det. Korpen Flyger, fast som western..!

7/10

Veronica Mars – 2014 – Filmen alltså…

Sista avsnitten i serien med samma namn sändes 2007,det betyder alltså att det är 7 år sedan. Kan man verkligen blåsa liv i en så pass gammal serie, som dessutom handlade om ungdomar i skolåldern, och få det att se trovärdigt ut? Japp, det är inget fel med trovärdigheten i filmen, inte på det sättet i alla fall. Att själva fallet och tillvägagångssättet som Veronica Mars använder kanske inte känns helt realistiskt. Det gjorde det i och för sig inte i TV-serien heller så det gör inget. Det är en del av charmen kan man säga.

Det är kul att man har gjort en poäng av att samla så många av de gamla skådespelarna som möjligt. Alla kan av naturliga skäl inte vara med eftersom det var en del dödsfall i serien men annars känns det som att kärngänget är med i alla fall. Egentligen är det samma sak som serien var. För den som inte minns så hjälpte Veronica Mars sina skolkamrater med små utredningar medan varje säsong också ägnades åt ett lite större och mer personligt fall för henne. Hon letade efter sin mamma och utredde sin bäste väns död och sånt där.

Här är det som sagt samma sak, det bara utspelar sig senare. Veronica Mars, som naturligtvis spelas av Kristen Bell, har flyttat till New York och är i begrepp att anställas på en gedigen advokatfirma. Den som håller i anställningen är förresten ingen mindre än Jamie Lee Curtis. Det är ingen stor roll men det är ändå kul att det är en kändis och jag gillar verkligen Jamie Lee så det var välkommet!

Hur som helst blir Logan Echolls (Jason Dohring), som har ett struligt förflutet tillsammans med Veronica, anklagad för mord. Liksom förr i världen tar sig Veronica sig an fallet och lyckas också i valnlig ordning reda upp det. Han är naturligtvis inte skyldig, det vet vi ju redan, men vägen till att finna sanningen är inte alltid så lätt. Med hjälp av buggar och övervakningskameror samt sin vanliga charm lyckas dock Veronica.

Det finns en del godis utspritt för den som gillar serien, lite referenser här och där. Och med det mesta av skådespelarensemblen på plats är det helt klart en film man kan ägna en stund åt. Men lite känns det som att man plockat ihop allt det där för att blidka publiken, inte för att filmen egentligen behövde det. Jag klagar inte, men om vi får se en uppföljare, kanske vi kan klara oss utan de mest publikfriande referenserna?

5/10

Den stora hembiträdesboxen - DVD-release 14 maj

UPPFÖLJAREN TILL FÖRRA ÅRETS STORA DVD-FENOMEN "DEN STORA PILSNERBOXEN".

NU KOMMER "DEN STORA HEMBITRÄDESBOXEN"!

NYINSPELADE INTRODUKTIONER AV SISSELA KYLE

1944 kom Hembiträdeslagen som reglerade hembiträdens arbetsvillkor. 70 år senare gör hon debut i en dvd-spelare i ditt hem.

Hon var bitsk, rättfram och domderande. Samtidigt hade hon ett hjärta av guld och en stor portion humor. Så skildrades hembiträdet ständigt på film under 1930- och 1940-talet. Hon var det svenska folkhemmets stöttepelare nummer ett! Den starka rollkaraktären klarade alltid biffen och kunde röra om rejält i grytan, och biopubliken älskade henne så mycket att hon fick en egen filmgenre. Populariteten hängde mycket ihop med den folkkära skådespelerskan Dagmar Ebbesen som får anses som drottningen inom genren.

Som en direkt efterföljare till fjolårets storsuccé ”Den stora pilsnerboxen” presenterar Studio S med ”Den stora hembiträdesboxen” fyra av de allra bästa hembiträdesfilmerna i en och samma box. Möt Dagmar Ebbesen i de två klassikerna ”Vi hemslavinnor” (1942) och ”Kristin kommenderar” (1945), se det danska energipaketet Marguerite Viby göra upp med hela det manliga släktet i ”Sussie” (1945) och se hur västkustens pansarkryssare Emy Hagman tar sig an tre hjälplösa rospiggar (bland annat John Elfström och Artur Rolén från Åsa Nisse-filmerna) i Bröderna Östermans huskors (1945) efter Oscar Wennerstens flitigt spelade lustspel med samma namn. 

Samtliga fyra filmer introduceras av skådespelerskan, regissören och Dagmar Ebbesen-kännaren Sissela Kyle. Vidare hittar vi unika kortfilmer, informationsfilmer och husmorsfilmer ur Ica förlagets och Kooperativa Förbundets arkiv där du lär dig om jämställdhet i köket, knep och knåp i hushållet (kan du till exempel med blotta ögat skilja ett rått ägg från ett hårdkokt?), hur du använder den nya hushållssaxen och så vidare.

Välkommen in i filmhistoriens aptitretande köksregioner!

HUNDRAÅRINGEN som klev ut genom ett fönster och försvann – 2013

1994, alltså för ganska precis 20 år sedan kom filmen Forrest Gump. Alla verkade älska den och den belönades 6 Oscarsstatyetter. Bland annat fick Tom Hanks en för bästa huvudroll. Med risk för att klassas som ignorant förstod jag aldrig riktigt varför. Tom Hanks var inte helt trovärdig i rollen som den något efterblivne Forrest Gump. Själva historien var allt för otrolig för att vara realistisk, och då menar jag förstås realistisk i filmens eget universum. Han tycks ha varit med om allt och historien är full av kända män som på ett eller annat sätt har färgats av denna man.

Varför skriver jag nu det här som inledning till en svensk film gjord 20 år senare? Jo, de är helt enkelt väldigt lika till sitt upplägg. Båda bygger förstås på en litterär förlaga så vi ska inte klandra filmmakarna Robert Zemeckis och Felix Herngren. Huruvida Jonas Jonasson som har skrivit hundraåringen har sneglat på Winstons Grooms bok vet jag inte och tänker heller inte spekulera vidare i det.

Hur som helst tar filmen sin början med att Allan Karlsson fyller hundra år. En anmärkningsvärd ålder tycker man på ålderdomshemmet. Man har skaffat sig en extra stor marsipantårta för tillfället. TV är där och man planerar att göra en stor sak av det hela. Allan är däremot inte lika intresserad av att firas. Han vill ut och smaka på livet igen, han rymmer genom ett öppet fönster och så tar vår berättelse sin början. Den ena händelsen leder till en annan och snart är Allan på väg med buss så långt som hans växelpengar tar honom. Med sig har han en väska som inte är hans och som visar sig innehålla en stor summa pengar. Självklart vill de gangsters som blivit av med väskan ha den tillbaka men slumpen vill annorlunda. Samtidigt får vi följa delar av Allans liv, som sträcker sig hundra år tillbaka i tiden. Hur han har träffat på stora män och påverkat historien genom sina möten. Franco, Einstein och Stalin för att nämna några. Självklart med en liten tvist på det.

Ska sanningen fram så var jag lite skeptisk mot Robert Gustavsson i huvudrollen. Jag tillhör inte dem som är jätteimponerad av allt han har gjort. På ren svenska tycker jag att han är rätt så överskattad som komiker. Visst kan han vara rolig ibland men jag tycker nog att han som regel tar sig själv på lite för stort allvar. Att han i filmen ska vara hundra år gammal innebär förstås en hel del sminkeffekter. Tydligen så spenderade han ackumulerat under filminspelningen 3 veckor i sminket. Det låter i alla fall mycket!

Han gör också rollen som sig själv som yngre, alltså Allan Karlsson i olika åldrar. Och faktum är att trots min initiala skepsis så glömde jag nästan bort att det var Robert Gustafsson i rollen. Han gick i in den så mycket att han blev Allan Gustavsson. Visserligen var han dold under allt sminket men inte så mycket så att man skulle kunna ta fel på att det inte var han. Det behövdes inte mer än ett kort ögonblick, eller att se på filmens omslag egentligen.

Här gör han det som Tom Hanks inte förmådde i Forrest Gump, han gör filmen trovärdig och lyfter filmen till en helt ny nivå. Naturligtvis har de övriga skådespelarna sitt med saken att göra. Några av dem har riktigt stora roller med annan andra nästan bara är med på statistnivå. Statister med repliker kan man säga. Och förresten så handlar det ofta om amatörer. Felix gillar tydligen att jobba med amatörer. Med tanke på resultatet kan man förstås dra slutsatsen att det antingen är väldigt duktiga amatörer eller att Felix Herngren är en ypperligt begåvad regissör som har god hans med amatörer. Förmodligen handlar det om båda delar. Medverkar gör bland andra Iwar Wiklander, David Wiberg, Jens Hultén och Mia Skäringer.

8/10

Bilder: © Buena Vista © Nice FLX Pictures

Ta förresten chansen och vinn filmen här!

The Pervert Guide to Ideology – 2012 – Helt Unik!

Helt ärligt kan jag säga att jag inte har en aning om hur jag ska betygsätta denna. Det är en film som är så pass unik att jag aldrig sett något liknande och därmed inte har någon egentlig referensram. Det betyder inte att den varken är bra eller dålig, bara att jag inte kan sätta den i relation till något annat. Min resa genomfilmen far, så att säga, fylld av förvirring.

I scen efter scen resonerar Slavoj Zizek med oss om ideologi. Han använder kända filmer som exempel och placerar sig själv i händelsernas centrum. Vad är det egentligen för dolda budskap bakom de filmer vi tror oss har förstått sedan länge? Får man tro filosofen själv så har åtminstone jag inte mycket vetskap om vad jag egentligen har sett i mina dar, och hur det ska tolkas.

Som betraktelse är det en fullkomligt fantastisk film. Illusionen av att scenerna vi får se utspelar sig med en filosof mitt i dem är otrolig. Själva filosofin däremot är svår att bedöma. Jag vet inte riktigt om jag är på samma våglängd som Slavoj Zizek eller om jag helt enkelt är trög för mycket av hans resonemang går in genom ena örat och ut genom det andra. Hur mycket vettigt han än har att säga blir det för mycket efter ett tag. Själva idén är strålande men den håller inte hela vägen om man sa ta tristessfaktorn med i beräkningen. Det är udda och annorlunda, men för märkligt kanske.

Och för att återanknyta till vad jag började med så vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna betygsätta en sådan här film. Jag har inga som helst referenspunkter (mer än att jag har sett filmerna som scenerna är hämtade från). Det får helt enkelt bli att jag fegar ut och inser att hur jag än gör kommer jag inte att kunna sätta ett rättvist betyg. Jag får nöja mig med att konstatera att det är en fullkomligt fantastisk idé!

TÄVLA om HUNDRAÅRINGEN som klev ut genom ett fönster och försvann!

Disney har haft vänligheten att låta oss lotta ut tre stycken exemplar av filmen på Blu-ray. Att tävla är enkelt, det enda du behöver göra är att skicka ditt namn och adress till tommy (a) fanatiskfilm punkt se.

Vi kör på till 2014-05-15 klocka 24.00. Därefter drar vi tre stycken vinnare ur hatten. Lycka till!

In Memoriam – Bob Hoskins – 1942-2014

För min egen personliga del blev Bob Hoskins odödlig i och med filmen Vem Satte Dit Roger Rabbit 1988. Då hade Bob Hoskins redan hållit på att göra filmer sedan tidigt 70-tal. 1980 gjorde han ordentligt genombrott i The Long Good Friday och fem år senare medverkade han i Terry Gilliams Brazil. Runt samma tid gjorde han också roller i The Cotton Club och Mona Lisa som gjorde att han blev nominerad för en Oscar.

Som skådespelare var han klart mångfacetterad och med en bakgrund inom teatern var det inget tvivel om att hans roller gjordes med stor inlevelse, vare sig han spelade mot tecknade figurer som i Vem Satte Dit Roger Rabbit eller TV-filmer som Don Quixote eller Pinocchio. Han tog sig an att spela Nikita Khrushchev i Enemy at the Gates och den rasistiske polisen Jack Moony i Heart Condition men samma mått av trovärdighet. Det ena en mycket allvarsam krigsfilm och det andra en komedi om en rasist som får en svart mans hjärta för att överleva. I Danny the Dog spelar han en riktigt osympatisk figur. Rollerna kanske inte hade samma kommersiella genomslagskraft som under storhetstiden men Bob Hoskins var alltid en skådespelare man kunde räkna med. Han blev 71 år.