Escape From Hell – 1980 – överlägsen kvalitet!

Jag hade för mig att jag hade sett denna med betydligt flera scener förut men jag måste blanda ihop filmerna. Den känns annorlunda jämfört med Shock O Ramas utgåva men jag kan inte sätta fingret på det. Förutom att den här har överlägsen kvalitet vid jämförelsen förstås. De inklippta pornografiska scener jag tyckte mig minnas måste vara från en annan film. Det är lite bra också. Inklippta närbilder på könsdelar som uppenbart inte tillhör skådespelarna som medverkar i filmen är ändå inget att ha!

Naturligtvis finns det gott om både motiverade och omotiverade nakenscener i filmen, såsom duschscener och liknande. Och även om de inklippta porrscenerna lyser med sin frånvaro kan man inte förneka att det är en mycket förnedrande film. Vakterna tar varje tillfälle i akt att utnyttja den kvinnliga fägringen. Faktum är att det bara finns en enda person som inte är ett sadistiskt svin. Det är väl lite så det brukar vara i WIP eller lägerfilm som det här är, och det brukar väl alltid vara läkaren som är den humana?

Så är det här i alla fall och han protesterar också öppet mot de bestraffningsmetoder den nye lägerkommendanten instiftar. Var det en hård plats tidigare så är det ingenting mot vad som ny kommer att ske. Minsta småsak bestraffas – hårt! Så hårt och skoningslöst att några av kvinnorna till slut får nog och planerar en flykt från helvetet!

Det är inte en helt logisk film på långa vägar. En del situationer finns bara till för att visa lite sadism medan andra är designade för att exploatera kvinnokroppen. Jag har inget emot det och gillar filmen. Det spelar ingen roll om den är stereotypisk eller inte. WIP och lägerfilmer kan man inte få för mycket av. Och ni får ursäkta om jag tjatar om de saknade inklippta scenerna som mitt minne tydligen har fått mig att minnas, men även utan dessa är det gott om sleaze, bara bröst och lite annat också. Kanhända är den lite svårstartad och det dröjer ett tag innan själva flykten från helvetet tar sin början, men man behöver ju lite bakgrund också.

6/10

PS. Filmen med de inklippta scenerna som jag tänkte på är HotelParadise som även innehåller samma skådespelare och är gjord av samma regissör, samma år. DS.

                                                     

Trailer: The Green Inferno - 2014

Jag ser grymt mycket fram emot den här!

Trailer: Pioneer - 2014

Det är dags att rösta igen!

Vad vill ni se recenserat, rösta här till höger!

Red Nights – 2010 – Tycker ni att jag uttrycker motsättningar?

Att det här är en oerhört snygg och stilistisk film råder det inget tvivel om. Våldet, och det finns en hel del av den varan, är sensuellt och vackert trots att det är sadistiskt och brutalt. Avsaknaden av musik, utom musik som förekommer i filmens eget universum, gör att filmen får en helt annan stämning. Det blir mer spännande, mer motbjudande och vackrare. Lägg märke till att filmen vunnit pris för bästa musik och jag hörde inte ens den. Det betyder att den gamla tesen om att filmmusik som inte hörs är den bästa!

Tycker ni att jag uttrycker motsättningar så har ni helt rätt. För det är precis vad jag känner också. Till ytan är det en oerhört vacker film med alla epitet som jag nämnt ovan. Innehållsmässigt är jag inte lika imponerad. Faktum är att jag inte är helt säker på vad filmen egentligen handlar om. Det är klart jag kan följa händelseförloppet men jag tänker på karaktärernas motivation och sådana saker. Det är lite lummigt för min del.

Så här beskriver Njutafilms själva handlingen: Legenden berättar om en avrättare som skapade ett gift som gav död enbart genom njutning. Legenden verkar bli verklighet i nutidens Hong Kong när Catherine, en fransk kvinna, flyr dit efter att har mördat sin älskare och stulit en av hans antika artefakter.  Inuti föremålet visar sig dock ett elixir vara gömt, och det är inte vilket som helst. Plötsligt är Catherine en av den undre världens mest eftertraktade och i stor fara. Inte minst från den sadistiska Carrie.

Språket pendlar mellan franska och kantonesiska, med en gnutta engelska. På Imdb hävdar man även Mandarin men jag är inte så språkligt begåvad att jag kan skilja på dem. Kinesiska är kinesiska för mig – typ. Det spelar väl egentligen ingen roll, det bara framhäver att de inblandade är från olika platser i världen och att det finns en viss kulturell skillnad kanske.

Personligen tycker jag inte att den oerhört snygga ytan upphäver den ganska trista handlingen. Det blir aningen tråkigt efter ett tag. De fantastiska dödsscenerna väger förstås tungt och är filmens stora behållning. Ett par av scenerna är till och med så fantastiska att jag utan vidare kan påstå att det är helt unikt! Jag har aldrig sett något liknande förr!

5/10

The Hobbit 2 – 2013 – The Desolation of Smaug

När den här filmen hade biopremiär gick åsikterna om att den vara mycket bättre än ettan som en löpeld. Det var åtminstone det jag snappade upp. Min reaktion på det var att det inte sa särskilt mycket eftersom det inte kunde vara någon större bedrift att vara bättre än An Unexpected Journey. Men eftersom jag inte går särskilt ofta på bio fick jag vackert vänta till andra alternativ dök upp. Det är bara att bida sin tid, förr eller senare kommer releasen. Och eftersom jag i nuläget inte har något större intresse av en förlängd version är det nu dags att skriva om den. Var den bättre än första filmen eller inte?

Tveklöst var den det men jag är ändå besviken. Peter Jackson kan ju bättre än så här! Är det jag som börjar bli kräsen eller kan man inte begära att karaktärerna inte ser utklädda ut när det gäller en mångmiljon budgeterad fantasyfilm? Det är nämligen precis vad det känns som. Karaktärerna är utklädda, de finns inte i en realistisk verklighet inom filmens universum. Så var aldrig fallet med filmseriens storebror – Sagan om Ringen.

För det är fortfarande så att de här filmerna inte kan räknas som något annat än småsyskon till den första trilogin. Jag har förstått att den här berättelsen i sig inte är lika avancerad som Sagan om Ringen (jag har inte läst någon av dem) och jag antar att de inte har fått en riktigt lika hög budget som sina storebröder heller. Det ser fortfarande riktigt bra ut, det går inte att klaga på storslagenheten men så var det ju det där med utklädda karaktärer… Att filmen och historien inte är lika mörk som den föregående trilogin kan jag leva med men jag hade önskat lite mer av den.

Skådespelarna känner vi igen, det finns ingen mening att gå igenom dem igen. Det är i princip samma skara om igen men jag kan inte minnas att Orlando Bloom var med som Legolas i den förra filmen, eller att Evangeline Lilly medverkade som älva även hon. Båda sköter sig bra och ser ut som de borde. Det gör förresten hela älv-rasen om man ska vara ärlig, det är mer dvärgarna jag har problem med. I en mindre roll ser vi också den brittiske skådespelaren Stephen Fry och jag gillar honom men jag vet inte om jag ska ta hans rollkaraktär på allvar eller inte. Dessutom gömmer sig vår svenske Mikael Persbrandt under så mycket smink att det är omöjligt att känna igen honom.

Som en ”mellanfilm” funkar den trots allt hyfsat. Den tar oss från den punkt där första filmen slutade till var nästa film lär börja. Den är inte oförutsägbar men det är trots allt en äventyrs- och fantasyfilm som i grund och botten behandlar kampen mellan det goda och det onda. Den är bättre än första filmen, men som jag inledningsvis sa, det är inte så svårt!

6/10

Krigaren – 2011 – väpnad kamp for faderslandets väl

Jag vet inte vad det är som gör det men så fort det är en svastika på omslaget blir filmen genast intressant! Läggas till detta kan att jag allt som oftast hävdat att jag inte finner politiska thrillrar särskilt underhållande. Vad är ett hakkors om inte politiskt? Det blir motsägelsefullt på något sätt. Det behöver verkligen inte handla om nazisploitation, som i sig kan vara nog så underhållande, utan, som här, ett realistiskt drama. Ofta hör det ihop med gäng och ett agg mot samhället i stort. Och liksom i de flesta fall finns det en yngre person som håller på att lära sig det ”rätta” hatet.

Den här filmen skiljer sig inte så mycket från grundförutsättningarna. Vi har en synnerligen arg ung kvinna som i och med att hon vägrar att expediera flyktingar i den butiken honom jobbar sätter igång en kedja händelser som ingen kunnat ana, allra minst hon själv. Marisa planerar en tatuering av Hitler på ryggen och har lärt sig allt hon kan av främlingsfientlighet och antisemitism av sin morfar. Hon är tillsammans med en av de tuffaste i gänget och de planerar att skaffa barn bara han kommer ut från fängelset. De är enade och beredda på väpnad kamp for faderslandets väl.

I andra änden har vi Svenja, en femtonårig tjej som inte får röka för sin far, men gör det ändå i smyg förstås. Hon är hårt uppfostrad och vid ett tillfälle tvingas hon röka upp en hel ask cigaretter för att hennes pappa hittat hennes fimpar. Mamman är av en annan natur och tar istället gärna ett bloss med henna. Hon slår följe med en fem år äldre kille som tar med henne på fester och lär henne allt hon behöver veta om ”den sanna vägen”, om allt som regeringen fört dem bakom ljuset om. Hon är snart lika hatiskt som någon annan i gruppen även om hon fortfarande bara är ett barn och knappast förstår vad hon pratar om. Hatet känns viktigare än varför kan man säga.

Dessa två människoöden möts och det gör också invandrarna. Det blir en komplicerad soppa där det inte alltid är helt lätt att veta hur man ska bete sig, som man själv känner är rätt eller vad gruppen förväntar sig. De två tjejerna, med några års åldersskillnad tar olika vägar. Svenja blir mer och mer hatisk medan Marisa börjar tvivla. Av sin morfar har hon lärt sig mycket men också att ta ansvar för sina gärningar. Hon vet inte vad hon ska göra men undan för undan förstår hon vad det rätta är.

Det är svårt att skriva om vad som händer utan att avslöja för mycket så jag låter det vara där. Jag tycker inte att det är speciellt svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur upplösningen kommer att bli, kanske inte in i minsta detalj men i alla fall i grova drag. Själva styrkan i filmen går därigenom lite förlorad för mig. Det är onekligen en välspelad och rå film men den där sista klumpen magen infinner sig aldrig. Hur som helst är det alltid kul(?) att se filmer om brutala gäng med extrema övertygelser, vare sig de är politiska eller religiösa.

6/10

Trailer: Stage Fright - 2014

In Memoriam – Mickey Rooney – 1920-2014

Det börjar nästan kännas lite tjatigt men så fort jag ska skriva en dödsruna inser jag hur lite jag egentligen känner till om vederbörande. Mickey Rooney är onekligen ett känt namn men hur många filmer har jag egentligen sett med honom? Det är inte många, och i synnerhet inte från början av hans karriär.

Han började sin karriär redan på 20-talet som barnskådespelare och på den vägen är det. För min egen del förknippar jag honom mest med Brekfast at Tiffany’s, It’s a Mad, Mad, Mad, Mad World och Night at the Museum.

Han blev 93 år.

Big Bad Wolves – 2013 – En stenhård film!

På Imdb står filmen kategoriserad som bland annat komedi. Men är det här en komedi så är den i varje fall inte rolig. Då är det frågan om den mest cyniska och nattsvarta humor man kan tänka sig. För mig är det snarare en thriller och ett starkt drama. Temat är pedofili, eller snarare jakten på en pedofil, en påstådd pedofil ska vi nog tillägga. Jakt är också lite missvisande för de personer som är inblandade behöver inte jaga honom. Det de är ute efter är att tvinga ur honom sanningen om var han har gömt sina offer.

Polisen har tidigt i filmen tag i mannen men missköter fallet så pass mycket att mannen släpps fri. Detta leder till att den ansvariga polisen suspenderas och i och med detta börjar sina egna undersökningar. Han är dock inte den enda som vill åt mannen. Snart flyttas handlingen till en mörk källare långt ut på landet. Här håller en tredje man den påstådda pedofilen fången för att få honom att berätta vad han vet.

Eller inte vet, för mannen bedyrar genom tortyren att han är oskyldig. Något som till slut gör att den suspenderade polismannen mjuknar. Han vill inte längre vara med om tortyren men kan inte backa ur utan att själv bli fången bredvid den torterade mannen. Det är ett dilemma förstås. Å ena sidan känner han ett osvikligt hat mot mannen som misstänks för de mest bestialiska pedofilmord man kan tänka sig. Å andra sidan slits han mot att följa lag och ordning.

Det är högintensivt och det blir aldrig tråkigt eller ointressant någon gång. Tittar man på film så mycket som jag brukar man ha en inre klocka som visar hur länge man har tittat. Det brukar stämma ganska bra. Är det är oerhört tråkig film blir man varse om att tiden inte gått fullt så fort som man trodde. Men här är det precis det motsatta. Tiden räcker inte till. Jag trodde att jag hade minst en halvtimme kvar när filmen visade sig vara slut. Så intensiv är filmen! Det finns ingen dödtid någonstans.

Språket är på hebreiska och regissörerna har tidigare gjort filmen Rabies som jag har skrivit om här på bloggen. Det påstods vara Israels första skräckfilm. Det här är ingen skräckfilm men maken till gastkramande känsla får man leta efter. Tortyrscenerna är bland det grymmaste jag har varit med om och utan att egentligen visa hur mördaren, pedofilen, torterat sina offer knyter sig magen på mig. Att visa något så motbjudande hade inte varit möjligt, det är knappt så man orkar med informationen som det är nu.

Det är en stenhård film. Brutal. Den är motbjudande och våldsam, men jag gillar den. Det är inte något alla bör se, det tror jag inte. Har du vad som krävs tycker jag att du ska se den men kom ihåg att jag varnade dig!

8/10

Trailer: Godzilla extended trailer - 2014

Trailer: Blood Glacier - 2014

Pettersson och Bendels Nya Affärer – 1945 – Extramaterialet!

Som uppföljare till Pettersson & Bendel från 1933 är det här en helt och hållet osannolik film! Det är inte det att det rör sig om helt andra skådepelare eller att humorn är av ett annat slag. Det är kopplingen mellan de två filmerna på det handlingsmässiga planet som spricker. Utan att bjuda på någon spolier kan vi väl säga att sinnesstämningarna mellan de två skiljer sig en aning mellan de två filmerna.

Det bästa är därför att helt enkelt strunta i filmen från 1933 och betrakta det här som en helt egen film. Något som jag tror och hoppas att man faktiskt gjorde också. Detta även om filmen, liksom föregångaren bygger på en bok av Waldemar Hammenhög.

I den här kommer Bendel tillbaka till Sverige. Eftersom han är utlänning behöver han någon som kan gå i god för honom och hans gamle vän Pettersson är inte sen att göra det. Snabbt börjar de göra affärer. Pettersson har lite problem med firman och är nästan i begrepp att gå i konkurs så Bendels idéer är mer än välkomna. Halvskumma affärer ger dem snabbt pengar vilka kan investeras i nya affärer.

Det låter bekant eller hur? Men det finns en liten skillnad i denna. Det är inte bara Pettersson och Bendel som sysslar med skumraskaffärer. Det finns fler än bara Pettersson som kan charma och han låter sig också charmas. Bendel ser dock till att allting till slut löser sig på bästa sätt för dem. Att låta någon annan lura pengar av dem låter sig verkligen inte göras!

Jag lyckades inte uppfatta någon nationallitet eller etniskt ursprung av Bendel den här gången. Möjligen är han spanjor? Han är uppenbarligen utlänning och ett visst utlänningshat finns det också. Du som är utan arbetstillstånd ska inte komma hit och ta jobben från oss är en replik som fälls. Om inte ordagrant så i alla fall med den innebörden. Jag som trodde att det var en inställning från 2000-talet men tydligen inte… Men helt oavsett skumraskaffärer eller inte så är Bendel ett offer den här gången. Han talar om sitt förtryckta folk och om det som har blivit stulet från dem. Dessutom nämns att han har en kvinna han älskar i ett annat land. En helt ny bild av honom tycker jag.

Det vimlar av kändisar i den. Thor Modéen som Pettersson är förstås den stora stjärnan. Arne Lindblad spelar Bendel och förutom dessa finner vi till exempel John Botvid, Hjördis Pettersson och Sigge Fürst. För den som är mer bevandrad i äldre svenska filmer än jag lär det ploppa upp fler namn i skallen. Jag nöjer mig med att konstatera att det är många jag känner igen. Så var namnminnet inte det bästa hos undertecknad heller.

Ska man jämföra då. Det är en betydligt lättsammare film än den första. Det är buskis och ganska tramsigt tycker jag. Charmigt, det ska erkännas, men fortfarande tramsigt. Det krävs inte speciellt mycket för att hänga med och det mesta sköter sig själv så att säga. Det är absolut underhållning för stunden som jag brukar säga.

6/10

Filmen återfinns på Studio S Entertainments utgåva av Pettersson & Bendel som extramaterial.

Pettersson & Bendel – 1933 – En förbannat bra prestation!

Den mest ökända filmen i svensk historia står det skrivet med stora bokstäver längst upp på fodralet. När detta påstående först publicerades på facebook hävdade jag att detta snarare skulle vara ett epitet lämpligt för Sverige åt svenskarna. Någon annan menade att Kalabaliken i Bender skulle vara filmen. Men här är det alltså Pettersson & Bendel som åsyftas så låt oss utgå från den hypotesen.

Det man syftar på är att filmen inte bara är en komedi utan även en film med ett antisemantiskt budskap. Den kom i alla fall att uppfattas så oavsett om det var meningen eller inte. Det gick till och med så långt att den användes i Nazityskland som propaganda. Man menade att filmen illustrerade judarnas uselhet så väl att man till och med lanserade den två gånger! Det är förstås sorgligt att en underhållande film ska ha en sådan mörk skugga hängande över sig men vi får helt enkelt se den som ett historiskt dokument, och med bakgrund mot att vi faktiskt vet bättre idag än att stereotypisera på det sättet, får vi se bortom den nedvärderande bilden på judar som filmen visar.

Någon gång på 80-talet såg jag filmen P & B. Det var en film av Hasse Alfredsson med Stellan Skarsgård och Allan Edwall. Jag hade inte en tanke på att det var en nyinspelning av en äldre film. På den tiden var det heller inte sånt agg mot äldre filmer som gjorde om på nytt. Det var väl i och för sig inte lika vanligt som det är idag men ingen tänkte egentligen inte i de banorna. Det spelade ingen roll om det fanns en äldre film eller inte. Man såg filmerna för vad de var och inte för vad man tyckte om eventuella föregångare. Man struntade fullständigt i att Sergio Leones För en Handfull Dollar var en ny version av Akira Kurosawas Yojimbo.

Men jag såg alltså Hasse Alfredssons film utan en tanke på något alls. Jag gillade filmen skarpt, det är inget snack om det. Nu minns jag inte så mycket detaljer av den men i och med bekantskapen med den här inser jag hur lika filmerna är. Det går inte att säga vilken av dem som är bäst. Det finns ingen anledning att jämföra dem på det sättet heller. I den här påtalas det några gånger att Bendel är jude, vilket jag inte kan minnas från Alfredssons version. Han framställs på ett mycket ofördelaktigt sätt. Det är uppenbart att det enda han bryr sig om är pengar och ingen ska komma och säga något annat än att han har sinne för affärer, även om dessa inte alltid är helt rumsrena.

Pettersson och Bendel träffas under en pressning första gången. Pettersson vill väl bara sova men Bendel ger sig inte. Han vill att de båda ska bilda företag tillsammans. Han menar att med hans affärstalang och med Petterssons charm kan de komma hur långt som helst. Det är inte helt ärliga affärer med Pettersson som charmör, på gränsen till solochvårare, och Bendel smidandes planer i bakgrunden. Hur som helst jobbar de sig upp ur slummen, skaffar efter ett tag fina kostymer och kontor. Det går bra för Pettersson och Bendel! Det är kanske det som är så underhållande. Själva förvandlingen av en 25-öring, som sedan blir en krona, som blir en tia, som blir en hundring och så vidare.

Men allt handlar inte om pengar, åtminstone inte för Pettersson som efter hand börjar få nog av att luras. Han vill inte låtsas vara kär i en kvinna för att kunna komma åt hennes pengar. Hans kärlek är på annat håll. Helst av allt vill han vara med Mia. Naturligtvis strular det till sig, det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Även här har den sluge Bendel ett finger med i spelet. Men med Mia ute ur bilden tappar också Pettersson gnistan och företaget ser ut att gå utför, eller gör det?

Semmy Friedmann är övertygande som Josef Bendel. Är det meningen att han ska gestalta en dubiös människa så har han lyckats väl. Jude eller inte, det spelar ingen roll. Mia spelas av Birgit Sergelius och hennes väninna, Stockholmsbruttan Elsa, görs av göteborgskan Isa Quensel. Tydligen så fick hon imitera repliker en efter en för att få till dialekten men jag tycker det funkar bra. Sist men inte minst, filmens stjärna, Adolf Jahr, är den som lyser allra klarast. Hade han inte den naturliga charmen som visas i filmen så var det en förbannat bra prestation!

8/10

Trailer: Wer

Ninja in the Dragons Den – 1982 – Innovativa slagsmålsscener!

Filmen börjar helt fantastiskt, precis som man kan önska. Inget märkvärdigt egentligen, man får se ett antal Ninjas springa, klättra, gräva etc. Därefter får man smaka på den ensamma ninja medan han överfaller ett följe och avrättar ett par personer i den. Efter det förflyttas både handlingen och tonen på filmen något. Den blir mer komisk än inledningen vilket jag egentligen inte gillade. Dessutom flyttas den till Kina och en annan ynglig tar plats som huvudrollen. Visserligen kan jag inte klaga på de innovativa slagsmålsscenerna som definitivt för tankarna till Jackie Chan. Bland annat får vi se ett fantastiskt slagsmål på styltor. Mycket underhållande!

Men det känns ändå lite märkligt att man måste blanda in humor i en från början seriös ninjafilm. Innan filmen är slut har jag dock förlikat mig med detta. Vi får följa ninjan när han kommer till Kina för att utkräva hämnd för sin fars död. Naturligtvis innebär detta att den kinesiska huvudrollen och ninjans vägar korsas och de utkämpar mer än en fight mot varandra. Några är kanske lite för humoristiska för min smak eftersom jag anser ninjan vara helt humorlös och dessutom lite mystisk, men på det hela taget är det underhållande slagsmålsscener. Är det förresten lite vanhelgande att kalla det för slagsmål?

Men det är inte en komedi hela tiden. Det är främst den kinesiska inblandningen som består av komik. Något som kan vara lite påfrestande. Ninjan är inte i närheten av att vara lika komisk, lyckligtvis!

Historien i sig är inte svår att följa och den är heller inte ovanlig. När slagsmålsscenerna tar en paus inser de båda att de egentligen inte vill varandra något ont och går istället samman för att slåss mot en gemensam fiende. Emellantåt är det faktiskt ganska våldsamt och även om det inte förekommer några blodfontäner a la Shogun Assassin så kapas det i alla fall ett öra och lite annat också.

Filmen var inte riktigt det jag förväntade mig men jag fick ändå en stunds underhållning som jag inte ångrar. Nu är jag på jakt efter fler, mer seriösa, ninjarullar!

6/10