Maniac – 2012 – Extremt subjektiv kamera

Regi: Franck Khlafoun

Thriller

Jag har faktiskt inte William Lustigs Maniac från 1980 i minnet när jag skriver den här recensionen. Det kan väl hända att en eller ett par centrala scener fortfarande är vid god vigör i mina minneskretsar, men på det hela taget är minnena mycket få. Det är i sig inget negativt, åtminstone inte när det gäller vad som ska skrivas om den här. Viss jämförelse är naturligtvis ändå ofrånkomlig men på det stora hela tjänar ämdå filmerna på att separeras från varandra så mycket som möjligt.

Båda handlar inte i första hand om att vara någon slaktarfilm. Det finns förstås sekvenser som kan hänvisas till slashern, eller ännu hellre giallon i det här fallet. Men de är inte i fokus på det sättet att filmen bygger på dem. De är snarare ett sätt för oss att ta till oss grundkonceptet, det om en traumatisk barndomsupplevelse som sedermera gör att Frank (Elijah Wood) beter sig som han gör. Han finner en tröst i att vara med skyltdockorna men också ett kall att fullborda sina barndomssyner. Detta gör han genom att mörda de som passar hans syften, de som påminner honom om hur det en gång var. Därefter spelar han upp sina egna scener på det sätt han vill ha dem.

Det är extremt mycket subjektiv kamera i filmen och de dröjer innan vi får se Frank överhuvudtaget. Det är ett intressant sätt att berätta historien på och förstärker också de bräckliga natur han verkar vara. Han är en åskådare som då och då får vara med, men när han får det blir han också utskälld för den han är. Det är klart som korvspad att detta traumatiserar honom som vuxen.

Elijah Wood gör rollen som den kaotiska Frank alldeles utmärkt! Det finns heller inte här någon egentlig poäng med att jämföra med originalets Joe Spinell. Elijah Wood är bra i rollen och det räcker egentligen. Jag tycker att de psykologiska aspekterna kommer fram mycket bra och på det hela taget är det helt klart en underhållande film. Det är inget mästerverk som jag har tyckt mig se en del rubricera den som. Det är den inte mina ögon i alla fall. Det är däremot en stabil psykologisk thriller där den som kan sin filmhistoria redan vet hur det kommer att gå.

Extra roligt är det att William Lustig, som alltså regisserade originalet är en av producenterna till filmen. Producent är också den ansedde Alexandre Aja som bland annat visade oss var skåpet skulle stå med Haute Tention och P2.

7/10

Rubber – 2010 – Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Regi: Quentin Dupieux

Komedi

Jag har sett den här filmen rubricerad som däckskräck och även om den termen känns fyndig i sammanhanget är det inte vad jag anser filmen vara. Visserligen kan jag inte förneka att det förekommer mord, utfört av däck, i filmen som är både blodiga och spektakulära. Men tar man det här för en skräckfilm är man helt fel ute anser jag. Själva poängen med filmen går helt förlorad om man ser det som en ryslig film där ett däck får eget liv och ger sig iväg på mördarturné. Nej, istället bör man fråga sig vad man vill ha sagt med filmen.

I min värld är det här en meta-meta-meta-metaforisk film. Det är inte alltid lätt att hänga med i jämförelserna och det är därför jag menar att det är en meta-metaforisk film på så många plan. Det första steget är oftast inga problem att hänga med på. Man gör jämförelser mellan filmpubliken och hundar, (gorehounds?) som sväljer precis allt man föder dem med. Med nästa steg av meta-metaforen är kanske inte lika lätt att redogöra för. I de allra flesta fall gäller det att vara med och hjärnan går på högvarv hela tiden för att översätta det som verkligen händer bokstavligt och vad man vill ha sagt med det hela. I min värld är det ingen tvekan om att det är en gliring till filmindustrin men varför får ni allt vara så snälla och klura ut själva.

Inledningsscenen sätter egentligen tonen för resten av filmen, och är helt nödvändigt för att resten av kontexten ska bli tydlig. Det handlar om ett tal, där allehanda stora kritikerrosade, men också publikfavoriter, filmer räknas upp. Man frågar retoriskt om vissa beståndsdelar i dem, till exempel varför E.T. var brun. Svaret, liksom i alla de andra retoriskt ställda frågorna är – ingen orsak. Därefter börjar galenskaperna den här filmen utsätter sin publik för på allvar.

Inledningsscenen är briljant och det håller samma mästerliga klass en stund till. Hade filmen varit kortare, kanske hälften så lång som den spelfilm det är, hade den varit helt briljant. Men liksom publiken (publiken i filmen) interagerar med innehållet vill man snart att Graham Chapmans rollkaraktär, översten, från Monty Python sketcherna, ska kliva in och stoppa alltihop eftersom det blir för löjligt efter ett tag. Det blir också lite för upprepande att se samma däck döda sina offer på samma sätt hela tiden. Vill man ha fullt utbyte av filmen får man försöka att ignorera de delarna helt enkelt. Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Jag gillar filmen men jag är den första att medge att det kräver sin man att stå ut med hela. Att se om filmen igen, inom en snar framtid vill jag inte ens tänka på. Den är rolig men den är rolig på ett sådant omständigt och intellektuellt sätt att det blir svårt att ta till sig humorn. Man måste allt som oftast analysera den bokstavliga handlingen i flera steg för att kunna tillgodogöra sig den. Klarar man det och uppskattar fullständigt absurda filmer bör man ta en tid på den här. Jag garanterar att ni inte sett något liknande förr!

8/10

Star Trek: VOY – S01E03 – Time and Again

Den här gången fastnar Kapten Janeway och hennes besättning i en annan svår situation. Den påminner på sätt och vis om den som visades i förra episoden – Parallax, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Man borde kunna variera berättelserna och de problem Voyager ställs inför lite bättre än att berätta två så lika historier efter varandra. Men det är å andra sidan ett intressant avsnitt och jag antar att man inte kan få allt. Serien håller helt klart uppe kvaliteten!

Epoch – 2001 – En existentiell film

Jag ska inte sticka under stol med att det var omslagsgrafiken till den här filmen som gjorde mig lockad att se den. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men något känns oerhört attraktivt med den där bilden. Det kan förstås vara mysteriet kring den. Vad är det? Vad har det för symbolik? Vilken funktion fyller den?

Hur som helst blir man snabbt medveten om att det rör sig om en Sci-Fi rulle och att objektet, för det är väl säkrast att kalla det för det, är väldigt väldigt gammalt. Redan i början av filmen får vi veta att det kom till för ungefär fyra miljarder år sedan. Funktionen säges det förstås inte mycket om och heller inte varför den plötsligt dyker upp efter fyra miljarder år.

Någon form av påverkan har den på jorden eftersom hela världen plötsligt tyck vara medveten om formationen som finns någonstans i de asiatiska regionerna. USA är förstås först där och börjar att undersöka. Man har gjort sig besväret att ta dit en ledande expert som spelas av en av mina gamla favoriter David Keith. Han börjar, tillsammans med andra forskare och militären att sakta utforska vad de egentligen har att göra med. Snart lyckas de öppna formationen och ta sig in i den. Alla är dock inte lika övertygade om att det är en fredlig tingest och militären väntar egentligen bara på godkännandet att spränga alltsammans i luften.

Precis så rafflande är det! Det är väl i sig inget som är så där jättenytt kanske men det funkar och man blir intresserad av vilka hamligheter den underliga formationen kan dölja. Undan för undan får man svar som tar oss förbi allehanda fysiska, ideologiska och existentiella frågeställningar. Jag kan inte säga att allting är absolut självklart när filmen är slut men jag har i alla fall min uppfattning klar för mig. Och jag gillar verkligen när man lägger upplösningen på den nivån att det är fullständigt självklart men samtidigt subjektivt i högsta grad. Man kan alltså läsa ut flera möjliga lösningar till problemet beroende på hur man väljer att tolka det.

Överlag är det en ganska B produktion. Jag kan tänka mig att budgeten har varit sparsam och det är dessutom en TV produktion. Men jag tycker ändå att man har gjort väldigt mycket av det om man ser till specialeffekter och liknande. Skådespeleri och logik funkar inte riktigt lika bra men det kan jag ta. Det är ingen som är jätteusel tvärsigenom men om sanningen ska fram finns det heller inget klockrent skådespeleri någonstans. För det mesta är det hyggligt för att dippa ner till något sämre ibland.

Men jag gillar filmen. Den införlivas det som omslagsgrafiken utlovar tycker jag. Det blir lite science fiction mysticism över det och det är inte svårt att läsa in evolutionsteorier i handlingen. Faktum är att det nog är svårare att missa dem. Men det kanske bara är jag som är extra svag för sådana?

7/10

Spiders – 2013 – Gigantiska spindlar lösa i New York!

Regi: Tibor Takács

Action/Sci-Fi/Horror

Egentligen spelar det väl ingen roll varför spindlarna är så stora som de tenderar att vara i den här typen av djurskräckisar. Det är bara ett faktum att så är fallet. Man tenderar att göra dem större än vad som gagnar syftet, det vill säga att om man har någon ambition att skrämmas så försvinner den i och med den gigantiska storleken. I just det här fallet finns det dock en poäng med deras överdrivna storlek. Man är ute efter att för människan räkning utvinna något specifikt ämne ur drottningen och vill förstås ha så mycket av detta ämne som möjligt.

Naturligtvis går det åt skogen! Det dröjer inte länge förrän misslyckandet är ett faktum och spindlarna, som ännu har en relativt moderat storlek, tar sig ner i tunnelbanesystemet under staden. Där tar tillväxten fart och på bara några få timmar har de växt till stora monster som utan vidare dödar allt i deras framfart. Och som i alla sådana här filmer så har även denna en hjälte som vet mer än vad experterna gör och som har idéer på hur man ska göra för att undvika en katastrof. Han vägrar åtminstone att bli evakuerad innan han har hittat sin dotter och klättrat orädd ned i gångarna under staden för att finna henne.

Älskar man den här typen av filmen tror jag att chansen är stor för att man fattar tycke även för denna. Givetvis ska man skilja på faktiska filmkvaliteter och på underhållningsvärde. Skådespelarprestationerna är till exempel allt som oftast undermåliga och spindlarna uppenbart datoranimerade.

Men underhållningsvärde är å andra sidan skyhögt! Det är inte det att det handlar om pekoral egentligen utan snarare om att det är en historia som är så typisk och förutsägbar att man förstås har sett den många gånger förr. Nackdelen är att spindlarna inte ser speciellt äkta ut. Det är inte det att det är gjorda i en dator, de har helt enkelt inte de attributen man förväntar sig av en spindel, hur gigantisk den än skulle vara. För även om spindeln är stor (vänta tills ni får se drottningen) har den en helt annan typ av kroppskonstruktion än vad som är trovärdigt. Dessutom stör jag min lite på att de måste sätta ljud till spindlarna. När hörde du till exempel en spindel morra senast?

Hur som helst är det en underhållande creature feature som man får ta för vad den är, då för man allra mest utbyte av den!

8/10

Tron: Legacy - 2010 - Uppföljaren till alla tiders mesta kultrulle!

Tron: Legacy

Regi: Joseph Kosinski

2010

Action/Sci-Fi

Den legendariska dataknackaren och företagsledaren Kevin Flynn (Jeff Bridges) försvinner och lämnar inga spår efter sig. Efter sin lämnar han också sin son ensam tillsammans med sina föräldrar. Många år går, sonen drömmer om att en dag få återse sin pappa och företagets – Encoms, ledning har helt och hållet ändrat Kevin Flynns inställning till att ge bort programmen som skapas gratis, till allmännyttan så att säga. Nu ska man tjäna så mycket pengar som möjligt och finnas på alla världen börsmarknader. Sonen – Sam, är inte speciellt intresserad av att leda företaget trots att han äger majoriteten av aktierna och är den rättmätige ägaren. Det han gör är att en gång om året tränga sig in i företagsbyggnaden och hacka sig in i datorerna och spelar de andra ett spratt. Men nu får han tips av sin fars gamle vän – Alan, den ende som fortfarande är de gamla idéerna trogen, att han har fått ett meddelande från Flynn. Spåren leder till den gamla arkadhallen och Sam lyckas ta sig in i datorns värld. Nu ska han bara hitta sin pappa och besegra systemet.

Första filmen, betitlad kort och gott – Tron, kom 1982. Jag älskade filmen redan då och den var enormt underhållande när jag såg om den för några dagar sen. Jämförelser är naturligtvis oundvikliga, men går det att göra en rättvis jämförelse av den här moderna filmen? Nja, det går nog inte att jämföra 8-bitarskänslan i originalet med de här fullständigt lysande effekterna. Det är en effektfilm så klart och mycket av behållningen ligger i det briljanta användandet av dessa. Det finns inte mycket annat att säga faktiskt. Det ser oerhört bra ut och jag får lov att säga att jag är grymt imponerad.

Men jämförelser är som sagt oundvikliga och i synnerhet när man i några scener visar sin hommage mot originalet. Det finns repliker som är identiska och det finns scener som i det närmaste är exakt likadant filmade. Jag tänker inte ens på de mest kända scenerna, de med motorcyklarna, för det finns naturligtvis med även här. Det är upphottat å det grövsta och är hur snyggt som helst att se på, man märker att det är nästan trettio år sedan första filmen kom.

Även manuset är bättre här. Man är inte lika vagt introducerad till systemet som allting utspelar sig i. Det finns bättre koppling till motiveringar till dess existens, i första filmen fanns det bara men man fick aldrig något direkt anledning till det. Här är det annorlunda och riktigt bra berättat. Lite förvirrande blir det förstås, nu när man också kan prata om internet eller webben, vilken man i första filmen nästan kunde jämställa systemet med. Här är det två skiljda saker och det är väl så det ska vara egentligen.

Det är kul att både Jeff Brigdes och Bruce Boxleitner repriserar sina roller. Jeff Bridges gör dessutom två roller faktiskt och inte så små heller. Det är filmens absolut största och viktigaste biroller. Bruce Boxleitner är inte med så mycket, men man får vara nöjd med det lilla. Huvudrollen som Sam görs av svenskättlingen Garrett Hedlund och han gör ett mycket bra jobb. Kort sagt är det här en film man bara måste uppleva, det är upplevelsen som är poängen, man behöver inte tolka den särskilt mycket och den är fantastiskt vacker!

Bilder: © Disney

Star Trek: VOY – S01E02 – Parallax

Det är svårt att skriva om denna del utan att avslöja allt för mycket om upplösningen. Jag gillade avsnittet mycket när jag såg den för första gången. Nu när jag såg det igen några år senare tyckte jag att det var en lite platt historia. Men nu satt jag ju med facit i hand också. Hur som helst så håller serien helt klart i sig sedan sist och det är fortsatt karaktärsutveckling mot riktigt intressanta karaktärer. Alla har sina små egenheter vilket vi snart ska bli varse!

Tre säsonger senare…

Det är förstås Falling Skies jag talar om. En serie som jag troligen aldrig hade börjat titta på om det inte vore för husfriden. Men faktum är att efter några avsnitt tyckte jag att det började bli bättre och bättre. När det hade gått så långt att det inte längre ”bara” handlade om postapokalyps som så många andra serier. Här var det faktiskt frågan om aliens också, och ganska roliga aliens också. Alltså inte skrattretande utan intressant och bra gjorda.

Det verkar som att man har gjort en poäng av att introducera en ny ras i varje säsong. De som först var fienden visade sig sedermera vara styrda av någon annan som därmed istället blev fienden. Senare introducerades andra som också fick betydande utrymme. För min del har serien varit som bäst när det varit fokus på de olika utomjordingarna, inte på postapokalypsen.

Det kunde väl ha varit mera rymdskepp och grejor kanske men det är inte nödvändigt för att skapa en spänning. Det som istället behövs och som verkligen existerar i serien är att man inte riktigt talar om allt. Det innebär att det blir en viss osäkerhet om var man har de olika karaktärerna, de olika raserna av utomjordingar och de olika grupperingarna. Det är hela tiden intriger och en osäkerhet om vad som ska hända härnäst.

Personligen tycker jag att säsongsavslutningarna för första och andra säsongen har varit riktigt bra medan den tredje var lite svag. Jag är förstås fortfarande intresserad av vad som kommer att hända i nästa säsong men det är inte en riktigt lika stark cliffhanger som i de tidigare säsongsavsluten. Helt oavsett vilket är jag intresserad av att få lösningarna på de trådar som ännu inte har knutits upp och den information som hittills förvägrats oss. Jag ser fram emot säsong 4!

Nine Dead – 2010 – Nio personer i ett rum…

Regi: Chris Shadley

Thriller

Nio personer utan uppenbart gemensamt förflutet kidnappas och fängslas i samma rum. Det enda som kan få dem fria är att antingen rymma, vilket verkar lönlöst, eller att komma fram till sin gemensamma nämnare – varför är de där, vad har de gemensamt? Var tionde minut kommer deras kidnappare in och ställer frågan. Har de inte det korrekta svaret skjuter han en av dem. Spelet har börjat!

På pappret känns det här som en film som inte hade kunnat existera om inte Saw hade visat vägen. Jag vet inte om jag drar för stora växlar nu men så känns det i alla fall. Det känns som en ganska enkel idé egentligen. Nästan allt utspelar sig i det där rummet och för att det ska kunna fungera krävs det något extra av skådespelarna. Det lilla extra finns kanske inte dör men det är inte dåligt. Det är faktiskt en ganska solid historia som berättas. Visserligen vinklar man den så att den ska kunna passa den kontext man har målat upp och skulle logiken sätta pinnar i hjulet så ändra man bara lite på historien så det ska kunna passa.

Melissa Joan Hart har sitt namn med den största texten på omslaget. Således försöker man att sälja filmen på hennes namn. Hon är inte bra, verkligen inte bra! Men efterhand som filmen fortgår blir hon trots allt bättre och till slut är hon faktiskt nästan trovärdig. Men jag skulle nog vilja säga att hon trots allt passar bättre i Sabrina – The Teenage Witch.

Det går upp och ner för filmen. Ibland är den faktiskt riktigt hygglig medan den sedan vänder och blir ett riktigt pekoral. Ska man räkna ut någon form av snittkurva hamnar betyget någonstans runt medel.

6/10

AE: Apocalypse Earth – 2013 – Mer galenskaper från dårhuset!

Man ska vara medveten om när man ser filmer från The Asylum. De är inte alltid dåliga men de har allt som oftast en mycket begränsad budget och det synes mig att de mer ofta än sällan plagierar storfilmerna i sitt upplägg. Oftast syns detta mer än tydligt redan när man ser deras omslagsgrafik eller postrar men inte alltid. När det gäller den här till exempel. Jag kan åtminstone inte härleda den här bilden till något annat än möjligt Battlefield Earth med John Travolta, som väl knappast kan anses vara en lyckad storfilm?

Handlingen i korthet då. Jorden attackeras av aliens. För att överhuvudtaget överleva flyr en skara människor ut i rymden. En tid senare, åratal senare med hjälp av kryotisk sömn, vaknar de upp och kraschlandar på en planet som lyckligtvis kan upprätthålla mänskligt liv. Ganska snart upptäcker de att allt inte är så fridfullt som de hoppades på den nya planeten och att planeten delats upp mellan en aggressiv ras med teknik som gör den osynliga för blotta ögat, och en undergiven som nästan inte har några färgpigment alls. De överlevande människorna söker en allians med de ljushyade humanoiderna för att kunna besegra de aggressiva härskarna.

Nu har jag faktiskt avslöjat mer än vad jag visste när jag började titta på filmen. Det enda jag visste var att det skulle finnas någon form av aggressiv alien på den nya planeten. Fast man behöver faktiskt inte veta mer heller. Det blir inte mer intressant av mer information. Kanske snart inser man att det inte finns något nytt att hitta och även om man inte kan hitta några direkta kopplingar till andra filmen med hjälp av omslaget är det uppenbart att man har sneglat en stund på Apornas Planet när man skrev filmen. Inget fel i det kanske men det är på tok för många likheter för att bli intressant någon gång.

Eventuellt finns det också innehåll som kommenterar rasism och det kan man väl få ha med även i en plagierande lågbudgetfilm men det blir ärligt talat lite plumpt. Handlingen är oerhört tvådimensionell och karaktärerna är hur grunda som helst. Jag har inget intresse alls av att någon egentligen överlever. Jag bryr mig inte om dem. Det är kassa skådespelare och det är kass regi. Det enda som jag egentligen hade behållning av i filmen var en android som påminner en hel del om Data i TV-serien Star Trek: The Next Generation. Det skulle verkligen inte förvåna mig om man har hittat inspiration där!

3/10

Barbarella – 1968 – Queen of the Galaxy

Regi: Roger Vadim

Sci-Fi/Fantasy/Komedi

Barbarella får i uppdrag att spåra Dr Duran Duran som har lyckats utveckla något så fruktansvärt som ett vapen. Vad nu det skulle vara bra för? Världen är ändå en enda lycklig plats där kärleken regerar. På sin resa, sanktionerad av jordens president, träffar hon på många underliga figurer och hamnar i märkliga situationer och miljöer.

Frågan är om det finns någon annan film som är mera sexualiserad än den här? Inledningsscenen kan knappast beskrivas som något annat än en strippscen i tyngdlöshet och den som blir av med plagg efter plagg är förstås Jane Fonda, som till slut inte har en tråd på kroppen. Det är i sig inte en särskilt sleazig film. Det visas inte upp några obsceniteter utan man får tänka sig det mesta men situationerna som Barbarella hamnar i kan inte ses som något annat är sexuella. Hon byter kläder flera gånger under äventyret och några av hennes outfits är så sexistiska att det hade blivit ramaskri om filmen hade gjorts idag.

Samtidigt får man vara på det klara med att det är frågan om exploatering, av kvinnokroppen inte minst. Hela produktionen är hur ostig som helst och det kräver nog att man har ett brinnande intresse för hur man såg framtiden på sextiotalet. Det är en oerhört futuristisk film men det är också uppenbart vilken era den gjordes i. Det är alltså frågan om en tidstypisk betraktelse av framtiden som idag känns väldigt daterad.

Jag hade önskat att det var frågan om en mer seriös framtoning är vad det visar sig vara. Det är möjligt att man hade en seriös intention en gång i tiden men i så fall har den gått förlorad över tid. Det som återstår är i bästa fall ett spoof över science fiction filmer som genre. Jag tror inte att filmen någonsin har tagit sig själv helt på allvar men det är i alla fall omöjligt att göra det nu. Miljöerna och de fantastiskt fantasifulla apparaterna är en njutning för en sann 60tals-sci-fi-freak.

Men egentigen borde jag inte gilla det här. Det är för tramsigt och för medveten sexualiserat. Jag hade nog gillat om man hade valt att tona ner sensualismen en smula och kört med subtilare antydningar, som det är nu blir det lite för mycket. Det är alltsammans på en gång och det finns lite utrymme för avvikelser. Men det är något som gör att jag trots allt attraheras. Det är på något sätt oerhört stiliserat. Det är helt utan kompromisser och det är faktiskt en mycket vacker film i all sin ostighet.

7/10