The Lovely Bones - 2009 - Peter Jackson någonstans i Limbo



The Lovely Bones
Regi: Peter Jackson
2009
Drama

Sussie Salmon berättar sin historia. Hon befinner sig i gränslandet mellan levande och död, mellan himmel och helvete, mellan verklighet och fantasi, ett slags Limbo om man så vill. Hon mördades vid fjorton års ålder och hur hon ser sina nära och kära kämpa med hennes försvinnande. Hon ser hur tiden går och hur några kämpar med att gå vidare efter den svåra tragedin. Några få lyckas mer än andra och hon märker att även pojken som hon inte trodde lade märke till henne faktiskt har svårt att släppa hennes minne. Men värst är det för familjen, för pappan som vägrar acceptera att hon är död, och för mamman som till sist måste fly hemmet för att konfrontera sina innersta tankar och gå vidare.

Sällan har väl benämningen ambivalent varit ett så korrekt epitet på en film som här. För är det något filmen är så är det ojämn! Och inte bara det, jag får inte riktigt grepp om den. Man skulle kunna hävda att det emellanåt handlar om en saga för en mycket ung publik, för att i nästa ögonblick vilja barnförbjuda den vuxna problematiken med ett barns försvinnande. För det handlar förstås i mångt och mycket om att kunna sätta sig in i situationen att förlora ett barn. Vem kan egentligen göra det? Jag är då inte alls avundsjuk på dem som har den erfarenheten!

Hur som helst tycker jag att denna problematisering fungerar ganska bra. Mindre bra är den konstrast med vilken de olika världarna visualiseras. Den fantasivärld, som vi kan kalla för Limbo, där Sussie befinner sig är visserligen magnifik och makalös men passar inte riktigt in i produktionen. Det bidrar till ambivalensen och förvirringen över vad man egentligen ville göra. Ofta känns det som om hela filmen och handlingen egentligen bara är en ursäkt för att kulla göra så drömlika sekvenser som möjligt. För som jag tidigare var inne på så ser dessa sekvenser mycket bra ut, det är inte kvaliteten som är problemet utan att betraktandet blir så pass ojämnt. Ska man drista sig till att dra paralleller skulle jag vilja nämna Heavenly Creatures, som jag för övrigt anser vara Peter Jacksons bästa film, men till skillnad från den så passar inte fantasielementen in här.

Ämnet som berättas är förstås allvarsamt, inte bara att ett barn försvinner, eller mördas som vi – publiken, känner till, utan själva seriemördardelen. För filmens mördare gestaltas mycket bra, hans företagsamhet, tålamod och kallsinnighet får det faktiskt att krypa lite längs ryggraden. Problemet blir åter igen att man väljer att blanda så här allvarsamma ämnen med en så ”barnslig” approach som man gör i Sussis fantasivärld.

Det saknas också en nerv i filmen som gör att man behåller intresset. Det räcker inte med att det ser visuellt överlägset ut, det trodde jag Peter jackson hade lärt sig vid det här laget. Inledningen är det inget fel på och efter några minuter förstod jag inte hur någon kunde tycka illa om den här filmen, för läser man på lite har den fått ett ganska svalt mottagande på sina håll. Efter ytterligare någon halvtimme eller så, när man börjar skruva på sig, förstår man dock allt mer anledningen till det svala mottagandet. Det är form på bekostnad av innehåll, yta – mycket yta, men Peter Jacksons sämsta film. Tyvärr!