Evil Dead Trap - 1988 - brutala scener med både tortyr och förnedring




Evil Dead Trap
Regi: Toshiharu Ikeda
1988
Horror

Nami, som jobbar som ankare på en TV-show får en dag ett mystiskt videoband tillskickat sig. Vad hon får se på bandet tycks vara äkta snuff, med en kvinna som blir brutalt mördad i en plågsam död. Vad värre är: hon känner igen sig själv på bandet och det att det är hon själv som håller på att bli styckad. Hon tar med sig TV-teamet ut för att spåra upp den plats som insinueras i bandet. Väl där träffar hon på en man som letar efter sin bror och som varnar dem att det är bästa är att åka därifrån så snabbt som möjligt. Varningarna ignoreras dock helt och snart befinner sig teamet i en levande mardröm där en efter en går en ohygglig död till mötes.

Trailern till den här filmen är faktiskt ohyggligt lockande och utlovar mycket brutala scener med både tortyr och förnedring. Tyvärr innehåller filmen inte lika mycket av dessa element som trailern får en att tro men den är faktiskt ganska bra ändå. De utstuderade våldscener som finns är hänsynslösa och skulle inte det vara nog finns det också en våldtäktsscen i filmen som egentligen inte fyller något syfte alls Men det är ju lite av stilen i den här typen av Japansk film, det ska finnas lite sleaze och naket med också!

Filmen är inte speciellt trovärdig, jag tror inte att någon skulle reagera på det viset som det framställs i filmen, men det är ju trots allt en film och söker man efter ultrarealism ska man vända sig någon annanstans. Nu menar jag inte att effekterna ser dåliga ut, för det gör det inte, utan att själva händelseförloppet känns aningen långsökt, men skådespelarna är riktigt bra, framförallt Miyuki Ono som spelar Nami och det gör att trovärdigheten som manuset drar ned ökar något.

Första halvan av filmen är den bästa, när man ännu inte vet vad som ligger bakom och stämningen kommer smygande. Tempot ligger helt enkelt på en lagom nivå. Andra halvan haltar lite mer, man har räknat ut ungefär hur det hänger ihop, något som inte visar sig vara alltför svårt och filmen tycks stanna upp något. Tempot kommer sedan tillbaka i det något bisarra slutet som kommer med en ganska dum förklaring (tycker jag).

Miljöerna är helt perfekta för den här typen av berättelse, en nedlagd fabrik, en öde skola eller ett övergivet sjukhus. Det är väl inte riktigt definitionsbart egentligen, men kalla väggar med långa gångar som nästan kan upplevas som en labyrint är ett lyckodrag. Detta gör att vissa grepp som används i filmen fungerar med stor framgång. Musiken som består mestadels av ett väldigt enkelt soundtrack, som stundtals låter som TV-spelsmusil från Nintendo, är också väldigt effektiv och bidrar till att höja upp filmen. Man lätt känner igen sig från de italienska giallos som gjordes på 70-talet.

Vill du se en annorlunda och blodig slasher rekommenderas denna!