Grimm
Love
Aka:
Rohtenburg
Regi:
Martin Weisz
2006
Drama/Thriller
Katie Armstrong (Keri Russell) har precis valt ämne för sin uppsats.
Att hon bestämde sig för det bisarra Hartwin-fallet som grund, var föga
förvånande då detta har fascinerat henne under många år. Allt eftersom hennes
undersökningar exponerar fler och fler sanningar av de kannibalistiska omständigheter
som historien centrerar sig kring, hur kannibalen Oliver Hartwin (Thomas
Kretschmann) och det villiga offret Simon Grombeck (Thomas Huber), träffades
och gjorde upp sina makabra planer, desto mer besatt blir hon av fallet. Hon
skyr inga medel i sin kamp att verkligen förstå vad som hände och vad som
föranledde dådet. Snart uppvisar hon ett liknande levnadsmönster som sitt
examensarbete, hon blir mer och mer isolerad och är snart helt i greppet på
Oliver Hartwin arv…
Om det inte framgår tydligt
nog här ovan så bygger den här filmen på samma verkliga historia som filmen Cannibal
med Marian Dora i regissörsstolen. Nämligen den om kannibalen Armin Meiwes som
satte in en annons efter ett offer, villigt att låta sig ätas – och fick inte
bara ett svar! Jämförelser med Cannibal är väl därför oundvikliga även om jag
ska försöka låta den här filmen stå på så egna ben som möjligt.
Till att börja med så berättas
historien den här gången ur en åskådares perspektiv, det vill säga den som
undersöker fallet inför sitt stora examensprojekt (Keri Russell). Att man
lyckats få med en skådespelerska som Keri Russell i en så här pass makaber
filmen är väl för övrigt anmärkningsvärt. Nu menar jag inte att hon skulle vara
någon favoritskådespelerska eller ekvilibrist i sammanhanget, nej bara det att
hon trots allt är ganska otippad under de här omständigheterna. Det här är ju
trots allt en bra bit från TV-serien Felicity. Cannibal berättas jämförelsevis ur
ett jagperspektiv och ur kannibalens synvinkel. Vilken variant som gör starkast
intryck är väl en smaksak men något som jag verkligen gillar med den här filmen
är på vilket sätt alla tillbakablickar smälter in i historien. Vi får följa
både förövarens och offrets uppväxt och filmen tycks gärna vilja göra en
psykologisk utvärdering av varför det gick som det gick. Det är förresten också
en av filmens grundvalar, att utröna varför de bådas ensamhet blev så stor och
vilka extrema förfaranden människan är villig att ta till för att komma ur
detta utanförskap.
Jag vill nog också påstå att
den här är något mer trovärdig i sin betraktelse än sin systerfilm, som
möjligen är mer grafisk och blodigare, utan att ha någon egentligen information
av vad det korrekta händelseförloppet (förutom det man kunna läsa i tidningen)
är. Jag känner mer avsky efter att ha sett den här och även om förövaren och
kannibalen framställs som lite mesig även i denna gestaltning vill jag nog
påstå att det här är den starkare skildringen av de två. Det finns heller inte
lika homoerotiskt laddade scener, med undantag av några kärleksfulla kyssar, i
den här som koncentrerar sig mera på orsak än verkan.
Att Katie (Russell) blir mer
och mer besatt av fallet kan väl tolkas som en reflektion av filmens egen
publik. Att fascineras av det makabra dådet till den milda grad att man
uppsöker och slukar mer än en filmatisering av händelsen talar kanske sitt
tydliga språk. Om man är helt frisk som älskar att låta sig äcklas är väl upp
till var och en att bedöma men jag rekommenderar naturligtvis filmen som den
milstolpe inom kannibalfilmen den är och ser fram emot nästa motbjudande alster
på ämnet!
Se den idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar