A Horrible Way to Die - 2010 - Upplösningen känns fräsch!

A Horrible Way to Die

Regi: Adam Winegard

2010

Thriller

Sarah har ett mörkt  förflutet, hon har flyttat till en ny stad och försöker hålla det som har varit bakom sig. Hennes alkoholproblem är under behandling och hon går med jämna mellanrum på AA-möten. Där träffar hon Kevin, som hon inleder en affär med. Allt tycks för en gång skull gå hennes väg – ända tills hennes före detta pojkvän rymmer från fängelset. Det är inte vilken pojkvän som helst heller. Garrick Turrell är en av landets värsta seriemördare, som Sarah till råga på allt hjälpte till att sätta dit. Nu är han på fri fot och på jakt efter henne. Hon berättar sina innersta hemligheter för Kevin som lovar att hjälpa henne. De ger sig av för att gömma sig i hans föräldrars stuga. Men är hon säker där, kommer Garrick att hitta henne?

Förutom att det är en grymt lockande titel och ett inte helt fult omslag hade jag verkligen ingen koll på den här filmen. Handlingen, som jag beskriver betydligt utförligare här ovan, var oerhört luddig och gav egentligen inte många ledtrådar om vad det egentligen var för en film.

Den är väldigt trögstartad, det dröjer länge innan det händer något intressant överhuvudtaget. Och när det väl händer något sägs det inte rakt ut, man får gå som katten kring het gröt och fundera på om man har rätt i sina antagande och misstankar eller inte. Jag vill inte påstå att det var enkelt att räkna ut hur det låg till men ledtrådarna längs vägen fick i alla fall mig att misstänka något som liknade slutupplösningen. Kanske inte exakt på pricken men i alla fall i stora drag. Det är i sig inget fel för det är onekligen en gruvlig film om man ser den som en helhet, tyvärr dröjer det lite för länge innan man kommer till själva poängen så att säga.

Men det är onekligen stabilt skådespel, de stora rollerna sköter sig bra och några mindre roller finns knappt. Eller, det är klart det gör men de är antingen så små och obetydliga att de är att betrakta som statister eller så lägger man inte märke till dem när de smälter in så bra i filmens naturlighet.

Seriemördaringrediensen är självklart intressant för en sådan som mig. Jag gillar att försöka förstå hur en psykopatisk seriemördare fungerar och det är alltid lika fascinerande att se med vilken kyla och total avsaknad av empati de utför sina dåd. Ändå är det mest en bihandling, eller man kanske ska kalla det för en parallellhandling egentligen eftersom de för eller senare kommer att korsas. Garrick kommer närmare och närmare Sarah som till slut måste fly med sin nya kärlek, vars liv också är i farozonen.

Själva upplösningen är fräsch och känns faktiskt inte uttjatad vilket allt för ofta verkar vara fallet, men vägen dit är allt för seg och lång trots att filmen inte är en och en halv timme lång. Jag blir nyfiken på vad som tidigare kommit från Adam Winegard men hittar ingen jag fattar intresse för. Däremot hittar jag ett par kommande filmer som jag hemsk gärna vill se, hoppas att jag får möjlighet att göra det också!