The Day Time Ended – 1979 – Sci-Fi, Aliens, John “Bud” Cardos…

Som ni kanske har snappat upp är jag ganska förtjust i filmer som inte följer mallen. Alltså den stora Hollywoodmallen. Jag ser gärna filmer som tänjer på gränserna och som kanske inte riktigt kan anses vara i samma spelliga som de stora bolagens mastodontfilmer. Nu uttalade jag mig diplomatiskt. Jag gillar skräpfilm, kalkonfilm, finurlig film och kvalitativ film. Det svåra är att hitta balansen mellan dessa ytterligheter.

Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle samla på mig Grindhouse Collection av 88 Films. Jag gillar helt klart konceptet att man har samlat en massa kultfilmer som ingen annan skulle ha en tanke på att ge ut. Den första i serien, för det är såna där gulliga nummer på ryggarna som gör att man bara måste samla på sig hela serien, är Cannibal Women in the Advocado Jungle of Death. Lysande titel på en film, kanske inte lika väl genomförd alla gånger men klart underhållande. Filmen med nummer 2 på ryggen – The Day Time Ended, ser ut att vara lika underhållande om man får tro bilderna på omslagen. Men…

Jag får inget riktigt grepp om den. Jag vet att John ”Bud” Cardos ofta har fått i uppdrag att ta över en film när den förre regissören har fått sparken eller liknande. Jag har dock inte en susning om fallet är så just när det gäller denna film. Jag har inte säga att han har gjort ett dåligt jobb på nåt sätt egentligen men det är lite för mycket lågbudget när det gäller effektmakeri framför allt. Effekter i 70-tals sci-fi kan absolut vara underhållande, framtidsskildringar kan vara synnerligen innovativa. Det stämmer dock inte i det här fallet…

Snarare handlar det om tråkigt utförda stopmotionsekvenser utan själ och hjärta. Kameramontager är lite för slarvigt utförda för att det ska bli underhållande och historien i sig är bara… dum! Det som dock höjer filmer och faktiskt gör den lite intressant är rollbesättningen. Inget speciellt egentligen men det är roligt att se Jim Davis i en roll som inte är Jock Ewing i Dallas! Klen tröst för den plågsamma filmen kanske men klart värt att nämna i sammanhanget. Sen är filmen inte så lång heller, vilket är otroligt skönt när den slutar…

3/10

Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

The Avengers: Age of Ultron – 2015 – Mer superhjältar till folket!

Jag har tappat räkningen på vilken film i ordningen det här är i Marvels universum. Helt säkert är att det finns en uppsjö filmer med olika hjältar som från början rymdes på serietidningshyllorna. Kanske förekom någon som stripp i dagspressen, vad vet jag? Captain America lär väl ha gjort det i alla fall. Hulk, Thor, Iron Man och de andra har väl alla haft egna serietidningar, till och med i Sverige? De har sannerligen varit huvudpersoner i filmer tidigare i alla fall.

Det här är i alla fall den andra filmen betitlad The Avengers. Den utspelar sig förstår efter den andra men riktigt var på tidslinjen den passar in i helheten vet jag inte. Jag kan inte hålla reda på alla detaljer i filmerna som knyter samman dem. För det finns onekligen detaljer i alla de andra filmerna, de som handlar om de olika hjältarna var för sig, som tillför något till helheten. Men jag ser det mera som en äventyrsfilm. Självklart är kategorin mera action än något annat till formen, men innehållet är ett äventyr i mängden. Eftersom det är en nyproducerad film och dessutom utgiven på bluray ser det mesta förstås fantastiskt ut. Men det finns också tillfällen när det ser lite för bra ut. Man kan helt enkelt inte tro på det för det ser för fantastiskt ut. Det ser dataanimerat ut fast det kanske inte är det alla gånger. Självklart är en greenscreen närvarande i produktionen och Hulk är inte direkt tillverkad av kilovis med smink och latex. Det existerar ju andra tekniker numera.

För mig är det här en film som ser mer till yta än innehåll. Det är gott om spektakulära scener, även om dessa ibland ser för bra ut som jag nämnde tidigare. Vad filmen egentligen handlar om, varför Nick Fury dyker upp eller vem/vad Ultron egentligen är tycker jag är ganska lummigt. Jag nöjer mig inte med de förklaringar som ges i filmen. Jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig. Är man inte helt uppslukad av Marvels värld sedan tidigare kan man nog ha problem med de små detaljerna.

Vad ska man säga för att knyta ihop detta då? Jag är nog lite besviken. Jag hade förväntat mig mer än ett så tvådimensionellt äventyr. Skådespelarmässigt funkar det och det finns lite förlösande humor här och där, så det inte bara blir moraliserande hela tiden. Det finns tillräckligt av den varan ändå men blandar man upp den med lite humor står jag ut med den. Alla vet väl redan att människan är det farligaste djuret för planetens överlevnad?

5/10

Bilder © 2015 Marvel