Nytt i samlandet! Disney!

Lade mig till med Disneys klassiker nr 30! Jag har faktiskt inte sett det sedan tidigare.

Jack the Giant Killer - 2013 - Galenskaper från dårhuset

Dårhuset - The Asylum - har gjort det igen! Man har tagit en nyare storfilm och gjort en helt egen grej av det. Lite komiskt kan man tycka att det inte finns en enda jätte i filmen. De är nämligen redan döda när vi kommer in i handlingen. Det som däremot finns är humor. Jag skulle ljuga om jag trodde att allt är avsiktligt, men en stor portion självdistans är det onekligen frågan om.

Det finns ett par underbara scener med något som närmast måste anses vara urtidsödlor. Man måste vara på det klara med att landet som Jack hamnar i efter att han har klättrat upp för bönstjälken är helt annorlunda jämfört med vår värld. Det är en sagovärld där det finns en ond drottning som inget hellre vill än att ta makten över värden ''där nere''. Fast när filmen börjar närma sig sitt slut upptäcker man att det inte riktigt är så enkelt.

Det finns ett par riktigt fantastiskt stereotypiska roller som är omåttligt underhållande. Jag tänker främst på den piprökande översten. Han är helt fantastisk. Om det där inte är en drift med klichéer så vet jag inte vad. 

Överlag är jag dock besviken. Jag hade förväntat mig en mer trogen tolkning av sagan. Jag har absolut inget emot att man tar ut svängarna, tvärtom så välkomnar jag det, men jag skulle ha velat känna igen mig mer i storyn.

4/10

Black Swan – 2010 – oklanderligt!

Jag har haft denna liggande ett bra tag men liksom inte riktigt haft lust och ork att se den. Så är det ibland, man ser fram emot att se saker och ting men kan inte riktigt ta tag i att börja. Nu var det dock dags och jag ångrar inte att jag äntligen såg den! Det är förvisso inte den film jag var övertygad om att det skulle vara. Den befinner sig längre från skräckgenren och närmare drama än vad jag trodde. Det behöver i sig inte vara någon nackdel, snarare tvärtom många gånger. Det är nämligen så att flera av de så kallade skräckfilmerna är så repeterande inom sin genre att det blir tröttsamt. Man behöver något mer om man ska gå igång och det få man här.

Redan under inledningsscenerna var jag såld. Jag vet inte vad det var som gjorde det men filmen blir bara oerhört intressant med en gång. Jag gillar i och för sig ballett som konstart och eftersom stora delar av filmen och även inledningen består av detta är det kanske inte så konstigt att jag blir lockad.

Men det är inte bara dans. För även om det är en betydande ingrediens är det egentigen det minsta filmen handlar om. Att dansösen Nina Sayers, som spelas av Natalie Portman, är villig att göra nästan vad som helst för att få dansa dubbelrollen som den vita och den svarta svanen i svansjön är betydligt viktigare. Hur hon förändras genom hela filmen och från början är hur timid och skör som helst för att sedan besegra sig själv inför besättningen av rollen som den svarta svanen. Man kan faktiskt säga att hon är beredd att gå över lik för att nå sitt mål.

Det är egentligen essensen av filmen om man frågar mig. Själva kampen mot målet, hur mycket man egentligen är beredd att offra för att nå sina mål. Är man beredd att offra sin egen hälsa för att göra en enda fantastisk och oklanderligt föreställning? Är man beredd att offra alla som står i ens väg? Jag förenklar givetvis här. Det finns mycket fler vinklar ön vad som gör sig möjligt att lägga ut i text utan att det blir långrandigt. Men vi kan väl sammanfatta det som så att Nina Sayers är en oerhört intressant karaktär och att Natalie Portman gör en fantastisk rollprestation! Hon fick dessutom en Oscar för rollen.

Därmed inte sagt att övriga skådespelare, som till exempel Mila Kunis ligger långt efter. Hon har visserligen inte samma ok av progression över sig men jag vågar påstå att även hon är helt fantastisk! Dessutom medverkar Winona Ryder i en mindre roll och Vincent Cassel som ballettregissören. Det är helt oklanderligt över hela linjen.

Däremot tycker jag att det är lite svårt att hänga med i vad som verkligen händer ibland. Det är inte helt självklart om det rör sig om hallucinationer, metaforer eller sanning. Sannolikt är det en kombination av alltihop men i vilken utsträckning är svårt att säga. Det är väl egentligen det enda jag har emot filmen, att symboliken inte alltid är självklar. Och betänk att detta kommer från någon som allt som oftast förespråkar klurigheter. Det är naturligtvis en svår balansgång och det är omöjligt att blidka alla.

8/10