The Pink Panther – 1963 – mer lätt leende än gapskratt!

På den tiden då köpfilmer på VHS låg i sin vagga i Sverige skaffade jag den här filmen. Tidigare hade jag sett en eller två av dess uppföljare och var naturligtvis mycket intresserad av att se originalet. Lika intresserad som jag var, lika besviken blev jag! Den levde inte alls upp till mina förväntningar och heller inte till de uppföljare jag redan hade sett. Därför var det med viss skepsis jag nu såg om den här filmen, på DVD den här gången. Skulle jag fortfarande tycka att det var en film som behövde element av sina uppföljare eller skulle jag gilla den bättre nu?

Redan i den klassiska tecknade inledningen som filmerna stoltserar med inser jag att den är annorlunda jämfört med det som har blivit förknippat med filmserien. I uppföljarna är det Clouseau som förödmjukas men i den här är det istället den rosa pantern som råkar illa ut. Helt omvänt alltså. Det är heller inte en film som sätter Peter Sellers i huvudrollen. David Niven, som spelar Sir Charles Lytton – The Phantom, ökänd inbrottstjuv som lämnar en handske med ett P på som signatur för sina brott, har en minst lika stor roll.

Humorn är annorlunda, det är visserligen slapstick från Peter Sellers men ändå inte på ett riktigt lika dumt sätt mot vad som senare ska bli. Clouseau är inte lika korkad som han senare kommer att bli och det finns ingen Herbert Lom som blir tokig på honom. Någonstans i balgrunden skulle man väl kunna kalla filmen för en sängkammarfars med sina förvecklingar men den är inte tillräckligt avancerad. Det är helt enkelt inte så roligt, mer lätt leende än gapskratt, möjligt med något småfniss här och där.

Sedd i dagens ljus tycker jag inte att filmen har åldrats särskilt väl. Det är kanske tidetypisk stil men det blir lite för mycket teaterföreställning av det hela. Replikerna levereras styltigt och hela produktionen är lite livlös. Det är en mer underhållande film än vad jag mindes den som, det är helt klart. Men det är trots allt inget jag kommer att se om på väldigt länge. Det är värd att ha i referensramen enbart för uppföljarnas skull och inget annat. Något så ovanligt som ett original som inte klår sina uppföljare!

5/10

I Frankenstein – 2014 – demoner och gargoyler

På omslaget står det nån jämförelse med Underworld och det är inte så dumt faktiskt! Filmen utspelar sig nämligen i en verklighet där krig råder. Det är inte mellan vampyrer och varulvar utan snarare mellan demoner och gargoyler. Det är en kamp som pågått i hundratals år och mitt i allt detta hamnar Frankensteins monster. Filmen utspelar sig i nutid och efter att originalberättelsen tagit slut. En gång i tiden läste jag faktiskt Mary Shellys roman om Frankenstein och även om jag inte minns mycket tycket jag själva prologen är värdig boken.

I den här filmen är monstret odödligt, han kan i vilket fall som helst inte dö av hög ålder eller på vilket sätt som helst. De onda demonerna är ute efter honom och hemlighetens med hans eviga liv, allt för att skapa en armé av demoner och en gång för alla besegra Gargoylerna. Det blir inte bara en film med slagsmål hit och dit utan också en där monstret, som ges namnet Adam, säker efter sin egen identitet. Man kan säkert läsa in religiösa värderingar i tillhörighet osv. men man måste verkligen inte. Framförallt tycker jag att det är snygga effekter och ett bra tempo i handlingen. Mycket mer än så behövs egentligen inte. Skådespelarna sköter sina jobb och filmhantverket är kompetent utfört. Det är en underhållande film även om den kanske inte ger några bestående intryck.

7/10

Bilder: TM & © 2013 LAKESHORE ENTERTAINMENT GROUP LLC AND LIONS GATE FILMS INC. Artwork and Supplementary Materials © 2014 Lions Gate Entertainment Inc. All Rights Reserved.

Laser Mission – 1989 – Brandon Lee och Ernest Borgnine

När jag först hörde talas om den här tänkte jag att det var en film av Mats Helge, inte för omslagets skull, bara för titeln. Jag vet inte varför, kanske är det en koppling till The Ninja Mission i titeln? Men å andra sidan lär det finnas mängder av filmer med ordet ”mission” i titeln som för den sakens skull inte får mig att tänka på Mats Helge. Kanske är det för att filmen är gjord i rätt tidsperiod? Jag vet helt enkelt inte så det kanske är dags att sluta spekulera?

Hur som helst upptäckte jag rätt snart att både Brandon Lee och Ernest Borgnine medverkar. Det måste borga för något tänkte jag. Nu har jag förvisso inte någon direkt koll på Brandon Lees filmkarriär. The Crow har jag förstås sett, filmen som blev hans sista, men mycket mer än så är det nog inte. I alla fall inte som har satt sig på minnet och det kan inte båda gott i så fall. Ernest Borgnine är med försvinnande lite men jag antar att man kunde sälja filmen lite extra med hans namn i rollistan. Ändå kretsar hela handlingen kring honom, mer eller mindre.

Han är tydligen någon sorts laserexpert och med en gigantisk diamant i handlingen vill både öst och väst ha tag i honom för att tillgodogöra sig hans hemligheter. Det blir lite action, en hel del action faktiskt och lite spänning. Inget över sig på något sätt. Faktum är att det snabbt blir ganska ointressant och Brandon Lee ser mest ut som en mycket ung Johnny Depp tycker jag (tänk 21 Jump Street). Han kommer förstås inte i närheten av skådespelartalang men det är en helt annan historia.

Överlag tycker jag att det här var en ganska trist historia som möjligen passar dem som måste se alla lågbudgeterade actionfilmer från 80-talet. Är man ute efter kvalitativ film för man hålla sig undan från den. Nostalgi möjligen men som underhållning? Njä…

3/10