Killer Mountain – 2011 – en produktion från SyFy

Regi: Sheldon Wilson

Äventyr/Fantasty

För att rädda en tidigare expedition av bergsklättrare fixar man så den beryktade Ward leder räddningsuppdraget. Detta trots att han sedan länge är pensionerad från all klättring. Han har helt enkelt inte den fysiska kapaciteten längre. Det tycker han själv i alla fall. Men alldeles oavsett om han egentligen borde kunna leda en expedition klättrare, han är inte den smalaste klättraren i världshistorien, så ger de sig i alla fall iväg.

Men allt är förstås inte lika enkelt som man först trodde. Det visar sig att de inte är ensamma på berget. Där finns också något som väl närmast kan liknas vid en drake som skyddar bergets hemlighet kan man säga. För det som företaget som påstår sig bedriva är kanske inte medicinsk forskning trots allt. Man är på jakt efter någonting helt annat och som en gång har siktats i just dessa berg. Nämligen en mytomspunnen plats kallad Shambala där allting blir frid och fröjd. Allt makt och rikedom ska tillkomma den som finner platsen eller nåt sånt.

Jag hade aldrig hört talas om denna myt tidigare men liksom man i filmen jämför med Shangri-La så kan jag också göra det. Helt enkelt en plats där alla bekymmer försvinner och som existerar enbart i myterna. Man kan väl säga att letandet är lite som att söka efter den heliga graal, det är sökande för sökandets skull inte för att finna platsen i sig utan för att tillgodogöra sig visdomen av den.

Man ska vara på det klara med att det rör sig om en produktion från SyFy. Det betyder att man kanske får räkna med en del konstigheter. Personligen tycker jag det funkar förvånansvärt bra även om det finns vissa blundrars här och där som i alla fall inte jag kan förklara logiskt. Men skådespelarna är helt ok och historien i sig är det inget fel på heller. Jag kan inte ens påstå att det är fel på de drakliknande varelser som finns på berget. Det är en hyggligt underhållande film och inget mer. Ta den för vad den är!

5/10

TÄVLING - Vinn Frost på Blu-ray!

Åter igen har vi genom ett samarbete med Disney en lite tävling här på bloggen. Vi gör det enkelt för oss den här gången. Det räcker med att skicka ett mejl med ditt namn och dina adressuppgifter till tommy (a) fanatiskfilm punkt se för att vinna! Tre exemplar ska byta ägare så var inte blyga. Alla mejl som kommer in före midnatt 2014-06-15 är med i lottdragningen. Må bäste man/kvinna vinna, eller den med mest tur kanske? ;-)

The Ninja Misson – 1984 – Mats Helge Olssons mest (ö)kända film!

Det här är inte första gången jag ser Mats Helge Olssons mest (ö)kända film. Men det var några år sedan sist och så värst mycket minnen hade jag inte. De minnen jag har är dock inte särskilt positiva. Men vem är jag att lita på minnen från förr? Det är klart att jag fräschar upp minnet innan jag skrivet något. Att skriva direkt ur minnet, så gamla minnen dessutom, är ingenting att hålla på med.

Faktum är att det var en positiv överraskning att se om filmen. Det är mediokra skådespelare som bäst och det saknas tillräckligt tempo i filmen för att göra den riktigt intressant, men grundidén är faktiskt inte så dum. Inget unikt kanske men ändå något som tilltalar, trots att jag inte är särskilt förtjust i politiska thrillers. För det är egentligen en politisk thriller det är. En professor, som hittat något odefinierat i sina studier, något så viktigt att det kan äventyra världsfreden om det hamnar i fel händer, skall fritas från Ryssland. Han ska helt enkelt hoppa av. Det blir inte lika enkelt som man har tänkt och ryssarna lurar honom att tro att han numera befinner sig på säkert territorium i Sverige. Det är lite biljakter och lite skjutande här och där, helt enkelt lite action.

Detta håller på ungefär en timme innan det kan bli tal om något egentligt ”Ninja Mission”. För inte kan man låta professorn, som alltså har blivit lurad av ryssarna, sitta kvar och avslöja sina hemligheter för fienden. Man skickar helt enkelt in sina bästa killar – ninjorna! Det är inte mycket ”ninja” i filmen alls men framåt slutet blir det som sagt lite. Hur det går är tämligen självklart när man ser filmen men jag väljer ändå att inte avslöja för mycket.

Antagligen är det inte en film som tilltalar de som inte har actionfilmerna från 80-talet bland preferenserna. Jag tycker att det är rätt kul att se även om en del scener är smärtsamt långdragna och händelsefattiga. Mest ser jag den nog som ett tidsdokument över en tid när man med relativt små medel och en stor portion inspiration kunde producera actionfilmer i Sverige. Det ska vara Mats Helge till det!

4/10