The Thief of Bagdad – 1924 – Douglas Fairbanks är fantastisk!

Regi: Raoul Walsh

Äventyr/Fantasy

Jag har ofta fått blickar fyllda med avsky när jag har konstaterat att mitt intresse för film även inkluderar de tidiga stumfilmerna. När jag dessutom konstaterar att jag ofta får mera utbyte av dessa än mer moderna blockbusters höjs ögonbrynen ännu mer och man börjar ifrågasätta min mentala hälsa. Skulle jag dessutom avslöja att en av mina absoluta favoritfilmer är från 1927, alltså en stumfilm, är det inte många som finner det lönt att diskutera filmsmak med mig. Jag uppfattas helt enkelt som så udda att jag är bortom all räddning.

Jag överdriver förstås en smula men det är ändå inte så långt ifrån sanningen. Det stora flertalet som jag stöter på i min vardag har ingen som helst förståelse för hur man kan tycka om något som inte ens innehåller repliker, och dessutom ofta hålla det för mer än de moderna filmerna. Jag ska försöka förklara varför…

För det första ser jag inte avsaknaden av dialog – talad dialog – som något negativt, snarare tvärtom. Det blir inte en massa dravel som inte tillför handlingen någonting. Visserligen förekommer det textskyltar med det viktigaste men det är begränsat hur mycket text man kan trycka in på en sådan. Dessutom finns det en självklar begränsning på hur många sådana textskyltar man kan visa. Kommer de för ofta förstör man filmens struktur. Man är tvungen att med kropps- och bildspråk visa vart handlingen är på väg. Det gör att man inte kan ta genvägar och upplysa publiken genom att helt enkelt tala om saker för dem med dialogen.

En annan sak, som faktiskt slog mig när jag såg denna ypperliga rulle, var att det är ganska sparsamt med klipp. Det är inte åttahundratusen kameravinklar som sammanfogas i samma scen, det räcker med ett par stycken – skådespelarna får spela sina roller snarare än att kameravinklar gör filmen intressant. Det är också ont om åkningar och zoomningar, inte för att det i sig behöver vara något ont, men hela intrycket blir mera ”rent” på något sätt.

Vidare måste man berömma uppfinningsrikedomen i att skapa fantastiska specialeffekter utan att ha tillgång till avancerade datoranimationer eller ens blue- och greenscreen. Det är fantastiska montage och konventionella trickfilmningar som nästan får en att tappa andan. Det är fantastiskt realistiskt utfört i denna. Även om jag förstår vad som är trickfilmat på det ena eller andra sätter är det nästan omöjligt att se, så gedigen utfört är det. Kanske kan man sammanfatta det så, det är ett gediget hantverk och ett filmteam som brinner för det de gör. Givetvis är pengarna viktiga redan under den här eran men det var inte riktigt samma filmindustri som det är idag. Pionjärernas verk är något utöver det vanliga!

Dramaturgin i denna är fantastisk. Det toppas med helt fantastiska skådespelarprestationer där Douglas Fairbanks är kronan på verket. Han spelar rollen som tjuven som blir förälskad i prinsessan på ett magnifikt sätt. Att utan hjälp av repliker skapa den illusion han gör av kärleken, och den krossade kärleken, är det inte många som skulle klara av enbart med hjälp av kroppsspråk och mimik! Jag är helt förstummad!

Berättelsen i sig är kanske inte jätterevolutionerande. Tjuven förälskar sig i prinsessan och måste konkurrera med de andra friarna, som består av prinsar från andra kungariken, om hennes hand. Naturligtvis är hans kärlek till henne besvarad men helt omöjlig på grund av traditionerna. Inte kan hon gifta sig med en simpel tjuv från Bagdad. Hon måste vigas med en man av högre börd och när det avslöjas att han är en simpel tjuv tvingas hon välja en av de andra friarna. Eftersom hon inte vill välja skickar hon iväg dem på ett uppdrag. De får sju månader på sig att finna det mest unika föremålet. Den som lyckas med detta ska hon äkta.

De ger sig alla i väg på sitt uppdrag och tjuven går in i en djup depression. Han som inte är av ädel ätt, hur ska han kunna tävla med prinsarna? Självklart hittar han ett sätt att söka efter en skatt han också. Hans äventyr är långt intressantare än de andras, men det var heller ingen överraskning. Det blir ett riktigt spännande äventyr faktiskt!

Genom hela filmer är det imponerade miljöer. Att kalla filmen för episk är väl snaraste en underdrift och med det sagt kan vi väl även konstatera att det rör sig om storslagna scener med hur många statister som helst. Det är möjligt att det rör sig om scener där montage är närvarande, alltså att antalet statister mångdubblats genom trickfilmning, men det är absolut inget som märks på något sätt. Det ser helt enkelt helt fantastiskt ut. Mycket storslaget!

En sak jag funderade lite på var de religiösa aspekterna. Islam är förstås dominerande och det har väl inte alltid gestaltats korrekt i filmerna. I synnerhet filmer som snart är hundra år gamla. Man hade väl lite annan syn på saker och ting på den tiden och man får vara medveten om de nidbilder som kan förekomma. Antagligen därför att man inte visste bättre på den tiden. Det är inget man behöver förstora upp, men det kan vara på sin plats att vara medveten om det.

8/10

Zu Warriors - 2001 - Martial Arts Fantasy

Zu Warriors

Aka: Shu Shan Zheng Zhuan

Regi: Hark Tsui

2001

Fantasy

Bergen som kallas Zu är mytomspunna, många legender existerar att beskriva det som enligt legenderna bebor dem. Tre klaner, åtskilda från varandra, måste nu samarbeta för att besegra en gemensam fiende – en mäktig demon som kan anta olika former likt en kameleont. All deras samlade kraft och visdom behövs för att förgöra den uråldriga kraften och fienden. Men det är lättare sagt än gjort att besegra och i slutändan måste ultimata uppoffringar göras.

Det här är en film som börjar väldigt seriöst och beskrivande. Det verkar som om ambitionen är att förklara de inbördes relationerna mellan de tre klanerna, skillnaderna sinsemellan och så vidare men ganska snart förstår man att man kommer att snuvas på den konfekten. Det blir uppenbart redan efter några få minuter att filmen inte är gjord helt på allvar och att man faktiskt driver lite med sig själv. Det är klichéer staplade på varandra och man utnyttjar väl dem åtminstone till viss del till sin egen fördel. Det blir dock ingen riktig fantasykänsla utan slutar någonstans med att anta formen av någon sorts ungdomsäventyr eller fantasy.

                                        

Effektmässigt är filmen till en början inte alls imponerande, trots detta har filmen fått utmärkelser just för detta och det blir ett väldigt förvirrat intryck. Karaktärerna är grunda och utan motivation, det är lätt att blanda ihop vem som är vem och det österländska visheten som filmer av den här typen brukar kunna stoltsera med är som bortblåst. Men så är det ju just det, filmen är österländsk och kanske av den anledningen inte helt lätt för oss västerlänningar att förstå sig på. Kanske är det så att man förutsätter vissa förkunskaper i mytologi eller åtminstone ett österländskt tanksätt och har man det i bakhuvudet kanske filmen växer något.

Det är också onekligen så att om man klara att koppla bort de initiala problemen och sedan bara koncentrerar sig på underhållningsfaktorn så blir det hela mycket bättre. När ungefär halva filmen har gått är jag inte längre intresserad av några djuplodade filosofier och jag struntar egentligen i vad filmen handlar om på ett djupare plan. Effekterna i fightingscenerna i denna andra halva är också mycket bättre och klara definitivt av att underhålla.

Totalt sett är jag besviken. Filmen är alldeles för platt, det finns ingen tredimensionellitet överhuvudtaget och nästan oavsett vad man försökt göra är det ett misslyckande. Är det ett exempel i visuellt berättande så är det ett misslyckande och det finns många andra exempel på mycket snyggare filmer från Asien. Är det meningen att man ska hänföras av den fantasifulla handlingen är det ett misslyckande och som saga är det alldeles för osammanhängande och virrigt för att man ska få något vettigt ur det.

5/10

Zozo - 2005 - Seriöst av Josef Fares!

Zozo

Regi: Josef Fares

2005

Drama

Året är 1987 och Zozo är en liten kille som lever ett förhållandevis drägligt liv i Beirut tillsammans med sin familj. Han går i skolan, har kompisar och allt annat som kännetecknar en normal barndom med den stora skillnaden att ett inbördeskrig råder i landet. Familjen förbereder sig för flykt men väntar på att alla papper ska bli klara. Paradiset – Sverige är deras mål. Allt går dock inte riktigt som planerat och efter att ha förlorat sin familj tvingas Zozo ge sig av på egen hand mot det nya landet.

Josef Fares tredje film skiljer sin helt och hållet från hans tidigare två komiska manifestationer. Den genomsyras inte av den humor som gjorde Jalla! Jalla! så framgångsrik och den har inte heller den buskisliknande framtoning som Kopps hade. Det här är en mycket allvarligare film och berör ett enormt viktigt ämne!

Redan efter några få minuter vet man ungefär hur filmen kommer att utveckla sig, vilket gör att man sitter och begrundar det som komma skall och när så olyckan drabbar Zozo gång efter annan infinner sig den fuktiga ögonvrån och klumpen i magen som brukar beteckna en riktigt lyckad tragisk film. Det finns en känsla av oundviklighet och man känner också en viss vanmakt över att inte kunna räcka ut handen och påverka situationen!

Tyvärr förmår inte Josef Fares att hålla kvar denna känsla av hjälplöshet riktigt hela tiden. Bland annat kantas vägen av en talande kyckling och ett starkt ljussken på himmeln som kanske ska symbolisera Gud. Visserligen ger dessa scener möjlighet att tolka in metaforer men jag måste trots allt erkänna att jag störde mig mer på dem än vad jag fann dem viktiga. Halvvägs genom filmen skiftar den också karaktär från att ha varit konsekvent tragisk till att bli mera tragikomisk. Man skattar eller fnissar åtminstone åt ganska allvarliga saker. Mötet med den svenska kulturen som Zozos farfar tolkar lite som han själv vill och att allt minsann inte är en dans på rosor i Sverige heller. Det går naturligtvis inte kan ställas i relation till Zozos bakgrund och tragedier men trots att han nått ”paradiset” upphör inte hans problem och man inser ju att han kommer att bära med sig horribla minnesbilder för resten av livet.

Personligen tycker jag det här är Josef Fares bästa film. Han visar att han inte behöver gömma sig bakom humor för att berätta en trollbindande historia. Han använder sig av enkla knep för att nå sina mål och de okända skådespelarna gör filmen mera trovärdig.

En mästerlig film av underbarnet Josef Fares!

8/10