Trailer: Lars Von Triers NYMPHOMANIAC - Officiell trailer

Nymphomaniac Official Trailer from Zentropa on Vimeo.

Wet & Rope - 1979 - Nunsploitation från Japan

Wet & Rope

Regi: Koyu Ohara

1979

Drama

Strax efter sitt giftermål blir en kvinna brutalt våldtagen av en man som bryter sig in i deras hem. Hennes skuldkänslor förvärras ytterliggare av att hennes äkta man tycks lägga skulden på henne och hon går ut för att ta livet av sig. Hon hindras dock av en präst som menar att Gud inte tolererar självmord och rekommenderar henne till ett kloster för att söka kontakt med sin Gud. Väl på klostret börjar det hända allehanda besynnerligheter, nunnorna tycks vara sexgalna hyndor som tar varje chans till sexuell tillfredställelse, både med varandra och med de män de kommer över. Trots detta är klostret styrt med järnhand och de nunnor som ger sig hän åt synd bestraffas med prygel. Är det helvetet hon har hamnat i?

När det gäller nunsploitation är det väl européerna och i synnerhet italienarna som skapat och utvecklat genren. Här handlar det dock om en asiatisk motsvarighet, eller japansk för att vara mer exakt. Nu kan man tycka att japanerna är kända för att göra vidriga filmer och denna titel skulle därigenom kunna vara tämligen intressant. Det var dags att se om titeln kunde leva upp till vad man kan förvänta sig av en film från ett bolag som kallar sig Japanchock.

Sexscenerna i filmen är ganska dumt gjorda och vem som helst kan se att dessa är fejkade. Positionerna, aktörerna emellan, hade inte haft en chans att funka om det skulle vara fråga om penetrering, dessutom överspelas den en hel del under dessa scener. Kanske framförallt den våldtäktsscen som visualiseras i filmens början.

De scener av tortyr som också förkommer är bättre, men inte heller de särskilt realistiska. När någon piskas på bara skinnet kan man tycka att det borde lämna sår efter sig, vilket det inte gör mer än i undantagsfall.

Ska man då se till filmens absurditet så får den faktiskt ett ganska högt betyg. Den är emellanåt helt sjuk och man skrattar högt åt en del skruvade scener. Vissa karaktärer torde varit väldigt roligt att skapa, som t.ex. den något efterblivna ”tormentor” som dessutom rengör någon form av toaletter/pottor och emellanåt slickar på dem.

Filmen är inte speciellt lång (ca 74 min) men man kommer ändå på sig själv flera gånger med att titta på klockan, läsa på Dvd-omslagets baksida och diskutera filmen under filmens gång. Detta är sant framförallt under filmens första halva. I andra halvan bättrar den sig faktiskt radikalt, även om den förblir mer ”Japan” än ”Chock” och absurditeterna bjuder tittaren på vällustiga utflykter och bisarra sexuella orgier.

Inget chockerande, men kan vara av intresse för nunsploitationentusiasten ändå!

Van Helsing - 2004 - Referenser till andra filmer!

Van Helsing

Regi: Stephen Sommers

2004

Action

Dr Gabriel Van Helsing (Hugh Jackman), den största och bästa monsterjägaren av dem alla, får i slutet av artonhundratalet i uppdrag av Vatikanen att hitta och döda den ökände greve Dracula. Han är synnerligen dedicerad till det han gör och när han väl kommit till Transsylvanien stöter han på både farliga varulvar och den vackra Anna (Kate Beckinsale) vars släkt försökt döda Dracula i generationer. De slår följe och ger sig efter den odödliga ärkevampyren Dracula. Det finns bara ett sätt att döda honom på men vilket är en väl bevarad hemlighet.

Jag vet inte riktigt vad man ville ha gjort med filmen, bitvis känns den som en klassisk matinéfilm, bitvis som en komedi och bitvis verkar man försökt att lägga in så många skrämmande varelser samtidigt i bild som möjligt. Allt blir dock ett totalt misslyckande och hur man än vänder och vrider på filmen, finns det ingenting som fungerar. Manuset måste vara rekord tunt, regin är nästan helt frånvarande och skådespelarna spelar över till den milda grad att jag nog aldrig sett på maken. Ta t. ex. det här med accenter, Kate Beckinsale misslyckas totalt med att låta östeuropeisk i och med att hon överdriver så förbannat. Less is More som man säger. Det finns heller inga karaktärer man egentligen bryr sig om i filmen, det spelar helt enkelt ingen roll om de lever eller dör.

Vad filmen däremot har är ett mycket högt tempo rakt igenom och då det här faktiskt är en actionfilm får man väl säga att man har levt upp till första delen av åtagandet. Datorgenererade effekter finns också det gott om och de ser faktiskt ganska bra ut. I alla fall om man bortser från att man faktiskt ser att de är datorgenererade och i och med att rörelsemönster i kombination med det förutsägbara bildspråket ser helt onaturligt ut sitter man och retar sig på något som faktiskt är filmen starkaste kort. Mycket snygga förvandlingar slarvas t.ex. bort i försök att göra betydligt mer än man faktiskt klarar av.

Något som i alla fall jag uppskattar är när man refererar till andra filmer i film och det gör man här. Själva början av filmen är t.ex. nästan exakt kopierad från Frankenstein (1931) och många andra referenser till kända filmer finns också utspridda längs vägen. Tyvärr räcker inte detta och det här blir bara en fruktansvärd film i 160 millioners klassen som i nästan varje sekund dryper av klichéer. Att man lyckats packa in så många under de dryga två timmarna som filmen varar måste var någon form av rekord, en stor bedrift är det helt klart. Förutsägbart för att inte säga övertydligt och med ett ohyggligt tråkigt bildspråk som gör att man gång på gång starkt funderar på att stänga av eländet.

Det som var mest berörande var att Stephen Sommers dedicerat filmen åt sin pappa.