Mats Helge Olsson - Sveriges svar på Ed Wood?

Det är inte konstigt att alla nu plötsligt talar om Mats Helge Olsson. SVT visade nyligen en dokumentär om filmskaparen och i synnerhet om hans film The Ninja Mission som enligt programmet spelade in ofantliga summor pengar (utan att Mats Helge fick se en krona av dem). Jag är väl inte sämre än någon annan bloggare/recensent än att jag också hakar på tråden och skriver ett inlägg om honom. Men jag hycklar åtminstone inte med det!

Och jag må vara intresserad av kult- och genrefilm, men så värst många av Mats Helges filmer har jag inte sett. Det för sig faktiskt om ett fåtal varav nästan alla varit riktigt usla enligt min mening. Det finns kanske underhållningsvärden i dem som går att klassa som kalkonunderhållning med för det mesta är det bara riktigt dåligt. The Ninja Mission som programmet mest handlade om var det så länge sedan jag såg att jag inte kan göra en rättvis bedömning av den i detta ögonblick. Mina minnen är så få att jag bara minns att de sprang runt och sköt hela tiden. Jag minns också att den var rätt kass i mina ögon och med tanke på att det är en av de få filmer som jag faktiskt har gjort mig av med kan jag inte ha varit särskilt underhållen av den.

Jag har också sett, och recenserat, en film med 80-tals bandet Easy Action – Blood Tracks. En genompuckad film förstås men som faktiskt var tämligen underhållande. Det är ju underhållningsvärde man vill ha förstås! En annan film – Jagad i Underjorden orkade jag inte se färdigt. Det är ovanligt när det gäller mig så man kanske kan ta det som en måttstock för filmens kvaliteter och underhållningsvärde?

Dock finns det en film som jag är tämligen förälskad i! Eagle Island eller som den hette på svenska – Örn Ön. Det är en fantastisk berättelse om en militärförläggning ute på en ö. Den är hemlig förstås och när ett par unga tjejer förirrar sig dit gäller det att förbli hemlig. Samtidigt är fienden där för att invadera…! Det är också en film med landsförräderi på hög nivå, fantastiskt futuristiska miljöer och riktigt tafflig dialog. Denna har jag inte skrivit om än men om det finns intresse kommer jag förstås att göra det.

aka The Russian Ninja

Av en händelse insåg jag för ett par dagar sen att jag har ännu en film av Mats Helge som jag inte har sett än – The Russian Ninja, som är – om jag förstår det rätt – en uppföljare till The Ninja Mission. Det ska bli intressant att sätta tänderna i den!

Finns det någon som vet var jag kan få tag i fler titlar får ni gärna höra av er till mig! Det här är något jag vill ha betydligt bättre koll på än jag har…

Den Lilla Sjöjungfrun – 1989 – Disneys klassiker no. 28

Regi: Ron Clements, John Musker

Animerad film

Man ska inte säga att man inte kan lära sig något av en Disney klassiker. Jag har till exempel ingen aning om att det var HC Andersen som skrev sagan om Den lilla Sjöjungfrun. Det var något helt nytt för mig men med det i medvetandet kan jag se filmen med andra ögon. Jag kan känna igen andra verk av HC Andersen, eller kanske snarare andemeningen som genomsyrar många av hans berättelser. Det är mer än bara en berättelse om sjöjungfrun som förälskar sig i prinsen (och till slut får honom). Den finns sensmoral om självuppoffring och man behöver inte titta på extramaterialets Andersen-analys för att förstå att det finns en hel del av författaren i berättelsen.

    

Men det är också en Disneyfilm och den har de karakteristiska kännetecken om åtföljer en sådan. Det är förstås frågan om en utsökt animering som knappast behöver beskrivas. Det är klassisk animation som vi är vana att se den helt enkelt. Den är också en tämligen förutsägbar historia där man redan från början vet hur det kommer att gå. Det är inte nödvändigtvis något dåligt men det är ändå ett faktum. Vi har den klåfingrigt nyfikna prinsessan – Ariel, hennes far som är någon sorts version av Poseidon, prinsen och så förstås den elaka häxan som till slut förvandlas till Kraken eller något liknande. Det finns alltså en hel del grekisk mytoilogi där.

Men eftersom det är en Disneyfilm är det också frågan om talade djur. I det här fallet är det frågan om en guppy och en hummer (eller om det är en krabba?). Det intressanta är att denna hummer faktiskt är röd. Lite märkligt eftersom hummer och kräftor inte blir röda förrän man han kokat dem. Men det är klart att det är lättare att känna igen den i färgen snarare än svart som hade blivit lite dystert.

Till syvende och sist är det frågan om en saga, en kärlekssaga där det goda står mot det onda. En saga där man redan från början vet att det goda kommer att segra. Det betyder inte att resan dit inte är intressant men ska sanningen fram är det inte riktigt min favorit bland Disneyfilmerna. Musiken är bra i den men jag gillar filmerna utan så mycket musik bättre. Men man kan inte förneka att musiken är synnerligen effektiv i denna!

6/10

Bilder: © Disney

Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.