Recension: Prince Valiant – 1997

Jag konsumerar gärna Fantasy- och Äventyrsfilmer. Handlar de om något mytomspunnet är det bara bättre och vad vore väl bättre än Kung Arthur sagan? Där börjar vårt äventyr. Jag vet inte hur mycket som stämmer överens med den ursprungliga historien om Prins Valiant men så vitt jag förstår ska han, även i sin egen historia, korsa vägar med Arthur och till och med bli en riddare av runda bordet.

Hur som helst är det här frågan om att Excalibur blir stulet och utan det tycker inte Arthur att han kan styra riket. Det måste återfinnas! Att det skulle vara hans onda syster Morgana LeFay som ligger bakom stölden slår honom inte. Nej, stölden är planerad så att skulden hamnar på skottarna som genast bryter kriget ut. Det är bara Prins Valiant som förstår hur det egentligen gått till och när han kommer till Thule (Norge) blir allt än mer uppenbart för honom. Det visar sig att han är landets rättmäktige härskare och… ja, så ungefär ligger historien till.

Som fantasyäventyr är det ganska klent. Historien i sig är det är inget fel på men det är ganska tafflig dialog och det är ännu taffligare miljöer! Även om målgruppen är ungdomar eller till och med barn (filmen har 11-års gräns) är det lite för tramsligt. Jag blir nästan lite irriterad över att man har lyckats slarva bort tillfället så mycket. Det borde kunna vara hur underhållande som helst men det blir faktiskt mest pinsamt.

Var man ska lägga skulden vet jag inte. Jag brukar gilla Anthony Hickox filmer, men här vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det måste vara ett fullt medvetet drag att instruera sina skådespelare på det sätt som har skett. Något annat ser jag för högst otroligt. Det är väl inga dundernamn kanske men väl etablerade skådespelare som Stephen Moyer, Katherine Heigl och Ron Perlman medverkar. På ett lite hörn finns även kultskådisen Udo Kier men det hjälper inte. Filmer är och förblir en tramshistoria som endast är av intresse för den som verkligen måste se allt i sammanhanget.

3/10

Recension: DEVIL SEED - 2012

Devil Seed

Regi: Greg A. Sager

2012

Horror

När sommarlovet är slut kommer Alex tillbaka till det gemensamma boendet med Bree och Jess. Det är tre tjejer som har bott ihop förr men nu skaffat ett nytt, större boende. Det bästa är att allt är till samma pris som tidigare. Efter en blöt kväll, en mycket blöt kväll till och med, hamnar Alex och Jess hos en spådam som först kör hela sin repertoar men sedan ser en syn som hon verkligen blir livrädd för. Dagen efter har Alex inga minnen av saken och strax börjar oförklarliga händelser att inträffa. Rivmärken och skavsår uppkommer på Alex kropp och hon känner att hon är på väg att förlora förståndet. Men vad var det egentligen spådamen sa? Alex går tillbaka och får reda på att det kommer att växa något i henne, något som mänskligheten inte har sett på tusentals år…

Finns det någon film man ska jämföra med är det förstås excorsisten! Det finns till och med några scener som visar tydligt hommage till den tidigare filmen. Det råder ingen tvekan om att man har sneglat bakåt i tiden när man har gjort filmen helt enkelt. Men innan någon börjar skrika remake vill jag genast dementera att så skulle vara fallet. Det är inte ens en nytolkning som några remakemotståndare brukar benämna de nyinspelningar som de trots allt gillar. Det är en helt annan historia men som sneglar lite på filmen från 1973. Vi har till exempel vissa svordomar som lätt går att knyta till den tidigare filmen eller scenen när Regan kissar på sig som också finns med i någon form här.

Till en början känns filmen ganska mild och det känns som att den inte riktigt håller hela vägen när det gäller skådespeleri etc. Men det är en chimär som det senare kommer at uppenbara sig. För när det börjar bli allt otäckare sugs man också in i produktionen och skådespelarna presterar bättre och bättre ju mer kropp filmen får. Till en början vet vi ju ingenting av vad som händer medan vi senare får se allt större och större påverkan på den fysiska världen. Självklart är den viktigaste rollen Michelle Argynris som Alex – alltså den som blir besatt, och hon är riktigt bra framåt slutet. Det är klart att sminkningen gör väl sitt till för att illusionen av besatthet ska bli riktigt komplett, men hon har en perfekt blick för saken. Den kan vara hur tom som helst vilket ser väldigt otäckt ut i kombination med allt det andra som händer.

Som vanligt är det ingen som tror på allt det som händer. Det är väl mer regel än undantag när det gäller de här filmerna. Det är som att borgmästaren eller motsvarande inte vill offra turismen i hajfilmer trots att en gigantisk vithaj som dödar människor simmar omkring i vattnet. Det hör genren till helt enkelt. Antagligen för att göra oss – publiken, frustrerade och sympatisera mer med offret, alltså den besatta.

Så allt eftersom filmen fortskrider blir den bättre och bättre. Framåt slutet är det riktigt bra och tempot som från början var ganska långt är nu riktigt intensivt. Det finns, som jag tidigare varit inne på, några riktigt förutsägbara händelser. Mest sådana som hör genren till, sådana som vi skulle bli förvånande och nästan förargade över om de saknades. Man kan helt enkelt inte vara hur innovativ med de självklara beståndsdelarna hur som helst. Men på det hela taget känns det fräscht och långt ifrån alla de dussinproduktioner man har sett på temat genom åren. Det här är faktiskt riktigt bra!

8/10

Recension: Captain America: The First Avenger – 2011

Captain America

Jag spenderade mycket av min uppväxt i serietidningarnas värld. Jag lärde mig allt om hjältarna och jag dagdrömde/fantiserade om hur det skulle vara ”om det var på riktigt”. Alltså skulle jag vilja påstå att jag är ganska hemma på det där med superhjältar! Ändå tycks det mig gång på gång komma filmer baserade på superhjältar jag inte kan särskilt mycket om. Visserligen medverkade väl Captain America som bifigur i någon av de tidningar (som förresten fortfarande ligger i mina skåp) men det var aldrig så att jag klurade ut vilka superkrafter han hade eller var han egentligen kom ifrån. Någon bakgrund torde han ju ha haft?

Men det sagt kan jag konstatera att jag såg den här filmen helt utan förkunskaper som skulle kunna ha spolierat min uppfattning av filmen. Jag känner helt enkelt inte till någon historia kring hjälten så detta blir hur som helst min ”sanning”. Den känns helt och hållet realistisk om man tar utgångspunkt i serietidningarna. Som verklighet är det förstås ren Sci-Fi men det är väl ingen som hade förväntat sig något annat heller?

Captain America i aktion.

En tidig version av skölden.

Filmen har egentligen två faser. En uppbyggnadsfas och en del när hjälten har blivit fullt utvecklad. I den första delen får vi följa hur det gick till när Captain America skapades. För det är precis det som sker. Han är produkten av ett experiment som ska öka muskelmassan. Ja, helt enkelt göra en supersoldat. Till en början blir han del av den amerikanska propagandan och uppträder inför publik för att höja moralen bland befolkning och arméns mannar. Detta är inget han trivs med och så fort han får chansen till hjältemod tar han den. Att han inte ser det som hjältemod utan som sin plikt är förstås en den av hjältens karaktär.

Ungefär här börjar andra delen av filmen som är mycket mera actionfylld än den första. Det är en hel del explosioner och spektakulära scener. Det är väl inte helt självklart att man han använt linor för att hålla upp skådespelaren vid höga och långa hopp, men för mig synes det som ett mycket sannolikt alternativ.

Red Skull

Det finns förstås en superskurk med i filmen som jag tycker är tämligen karismatisk – Red Skull. Så länge man är på det klara med att vi befinner oss i en serietidnings universum är det en perfekt skurk. Det uttalas kanske inte riktigt fullt ut men att det är världsherravälde han är ute efter är ändå ganska tydligt. Det är väl precis så en skurk i serietidningarna universum ska vara – eller?

Jag kan inte klaga på något skådespel. Chris Evans fungerar bra både i alter egot Captain America och i den lille klene spelevinken som aldrig drar sig ur ett slagsmål, alltså tiden innan han utsätts för experimentet. Hugo Weaving är som alltid karismatisk som Red Skull och Tommy Lee Jones medverkar i en mindre roll. Och sen har vi Samuel L. Jackson som Nick Fury, man måste ju väva samman den här filmen med den som kom efter – The Avengers!

7/10